SM, rond 6

Kris och möjlighet. I förrigår var jag söndersprängd, igår blommade jag på nytt. Som Inna Agrest sade, "nytändning". Hen vann också sitt parti i JSM, vilket måste vara skönt eftersom hen liksom jag spelat bort vinnande ställningar lite här och var. Min schackvän Ulf Wallgren likaså, i en död remiställning där motståndaren verkade ha bestämt sig för att spela på vinst. Det brukar kosta. Tyvärr vann inte min vän Robert Spångberg. Hen spelar ju bra, tycker jag, så jag förstår faktiskt inte. Nå, jag måste inte förstå, men det är tråkigt för Robban.

När det gäller gruppen (klass 3, grupp 1) så har den hamnat i ett intressant läge. Fredrik Westlund vann sitt parti och Björn Gustafsson spelade endast remi. De två högst rankade spelarna ligger således på samma poäng (5) inför sitt möte idag. Jag tror att det blir rafflande. Eller så blir det som en toppstrid i fotboll där inget lag vill förlora. Med andra ord ett kallt krig. Ställningskrig. Skyttegravssyndrom (utan att springa fram mot kulorna, förstås). Fast jag tror fortfarande att det blir ett utmanande parti. En kan ju alltid hoppas.

Hur gick det för mig då? Jag hade på mig hatten som utlovat. Inte många reagerade. Ibland undrar jag om schackisar är ett överlag humorbefriat släkte? Nästan alla går runt och ser buttert sammanbitna ut. Hmm.. det gör i och för sig nog jag också, när jag tänker efter. Inte många reagerar på vare sig hatt eller hemstickad schacktröja. Det kanske är att begära för mycket? Att halva salen ska lägga sig ned mot öst (där jag med säkerhet sitter) och buga sig mot golvet inför den heliga schacktröjan.

Hur gick det för mig annars då? Ja, jag kissade ovanligt lite under partiet, vilket gladde mig oerhört. Tack och lov fick mina njurar en vilodag. Det kunde de sannerligen behöva! Jag pinnade endast iväg en sex, sju gånger, vad jag minns. Det berodde nog på att jag också för en gångs skull inte spelade ett intensivt kamp-parti som varade i sina goda sju timmar. Vaknade utan huvudvärk idag, och det måste ju också vara bra.

Ja, men (för helvete!) hur gick det för mig i partiet igår?!? Jaha, jo, det gick. Jag tror att det är tufft att spela mot en förbannad trulp. Om den trulpen har någon slags självkontroll vill säga. Det är inte alltid fallet och då förlorar den menlösa trulpen alldeles för enkelt i frustrationens tecken. Kanske har jag lärt mig av tidigare erfarenheter? Empirism är stabilt.

Jag vann alltså som svart i partiet mot Sonja Tiger (1414, Avesta SS) igår. Jag tog mig friheten att köra över min motståndare i något som jag tänker kan betecknas som positionellt attackschack. Så satans vackert. Nästan så en kan börja gråta. Sonja är en trevlig person med humor, även om hen av förståeliga skäl var sammanbiten under i stort sett hela partiet. Jag jobbade på att sakta men säkert locka eller tvinga fram svagheter i motståndarenas ställning. Jag skiftade även fokus lite då och då, hittade nya mål, skapade flerfaldiga hot. Jag är fett nöjd.

Mot slutet hade jag lyckats få till en ställning med fördel av en stark lätt pjäs mot en svag. Min springare på f4 var som en (levande) mammut i jämförelse med vits myra till vitfältslöpare. Den löparen såg inte mycket mer ut för världen än en förvuxen bonde. Stackars jävel. Den jobbade så mycket, men det gav dem så lite. Den satt sedan på b7 och vaktade en fribonde på c6 och höll fälten c8, a8 och a6. Bonden var dock blockerad av ett torn och redan en svaghet, och de glada vita fälten i hörnet behövde svart ändå inte begagna sig av. Jag hade ju springaren på f4, vits kung på g3 och en skyddad fribonde på d4 med ett torn bakom på d8.

Bonden kunde med lätthet rulta vidare till e3 med förödande effekt. Vit var förlorad. Det slutade dock i förtid med dambyte och vinst av först det ena tornet med en schackande springargaffel och sedan av det andra tornet med en till springande schackgaffel.

Jag har hört att det bästa Bobby Fischer visste var att mosa sina motståndare. Jag har viss förståelse för det. Nu ska jag som vanligt vara ärlig. Det finns någon slags sadistisk njutning och skönhetslusta i att krossa allt vad motstånd heter. Och jag håller med om att det inte är något särdeles ödmjukt påstående.

Nu slutar jag jiddra, för jag måste cykla iväg till rond sju. Den börjar tidigt idag, klockan tio istället för tre. Så inget mer snack, det är dags för attack!

Javisst, jag är *host, host* poet också. Jag hoppas att det går bra att syssla med mer än en sak i dagens specialiseringsivrande värld. Det var förresten en retoriskt förfelad förhoppning. Jag hoppas inte alls. Jag vet.