Mental inkontinens

Då var Schack-SM klarspelat för min del. Tre poäng av sju möjliga och en fjärdeplats efter särskiljning. Jag får erkänna att jag inte är nöjd med resultatet. Det är inte hela världen (världen är större än så). Nöjd är jag ändå med mitt spel i stora drag. Och jag har nog lärt mig en del. Bland annat hur och när jag bör kräva remi. Jag har också verifierat att jag utöver ett fysiskt schackinkontinenssyndrom även lider av punktvis mental inkontinens. Vad annat kan en kalla det när en inte håller tätt i sina schackställningar?

När det gäller den sista ronden så hade jag som vit en jättefin position mot Tomas Lennefors (1538, Örebro SS). Det brast emellertid på att jag slarvade med att säkra försvaret för att hämma motspel. Illa, illa. Men det är ok. Jag spelade bort ställningen i ett tidigt skede. Jag gör bäst i att upprepa mitt mantra "det är bara att ta lärdom".

Vår grupp slutade med Fredrik Westlund som gruppvinnare med 6 poäng. Christian Andersson kom tvåa på särskiljning före Björn Gustafsson, där båda hade 5 poäng. Själv blev jag fyra efter särskiljning på blygsamma 3 poäng. Faktum är att särskiljningsreglerna verkar skumma. Det är tydligen varken kvalitetspoäng (som väl är rimligast) eller inbördes möte som gäller, utan hur partierna ser ut mot den spelare som fick minst poäng, och om det är samma så följer jämförelsen med den som fick näst minst poäng o.s.v. Jag har lite svårt att få logiken att gå ihop om varför ett sådant system för särskiljning skulle vara det rättvisaste.

En rolig liten anekdot under SM var när en av domarna inför starten av tisdags- eller onsdagsronden (vilken dag det var är ju faktiskt helt irrelevant) framförde klagomål från högre ort om att det behövdes visas respekt genom lugn och ro och tystnad i lokalen för att "spelarna i de högre grupperna inte ska störas" (ja, hen uttryckte sig faktiskt så). Det var ju bra att veta att spelarna i de lägre grupperna inte behöver koncentrera sig. De är väl för dåliga och förmodligen oförmögna därtill. Runt om i salen fanns prydligt uppsatta och färglada små lappar som meddelade "Under pågående matcher visa hänsyn - TYSTNAD, tack!" för den som inte förstod bättre (och i så fall förmodligen hade svårigheter att läsa i vilket fall).

Själva höjdpunkten kommer dock här *trumvirvel*. Vid klockan fyra blev det prisutdelning för de klasser som spelat klart, såsom klass I-IV, Minior-SM, Kadett-SM och kvalet till Junior-SM. Spektaklet ägde rum vid ingången på övervåningen, och (punch-line!) hördes med oönskvärd tydlighet ner till spelplatsen skådespel. Det ropades, tjoades och applåderades friskt i över en timme, och det medan SM-gruppen, Veteran-SM och Junior-SM fortfarande spelade. Jag tyckte mig ana att Pontus Carlsson började lacka ur och jag gissar att ingen av de andra heller var särskilt nöjda med bakgrundsmusiken. I varje fall inte om de var vid draget. Störomomentet var givetvis sanktionerat av arrangörer och domare, för det var ju samma personer som genomförde aktionen. För egen del tycker jag att det luktar lite hyckleri, av det kanske mindre farliga slaget, men ändå...

Inte mycket av en höjdpunkt. Mer bottennapp. Däremot var en av höjdpunkterna för mig att jag lite då och då hade möjlighet att tala med Inna Agrest. En trevlig och sympatisk person. Det är också fint med ovanliga namn. Mitt barn heter som exempel Artíga. Namnet har jag och sambon Dace hittat på själva. Exotiskt kryddat som Dace, Inna eller Trulp. Ska jag byta förnamn? Från Joakim till Trulpen. Trulpen Pihlstrand-Trulp. Låter ju faktiskt inget vidare. Ungefär som en symetrisk fianchettering utan bett. Fast jag tycker om trulpen som smeknamn. Det är skönt att vara ensam. Jocke är inte alls lika roligt. Joppe än mindre.

Jag har faktiskt spelat två partier i korrespondensschack med Inna, med resultatet 1-1. Om det kan jag försöka att berätta någon annan gång. Det föranledde i vilket fall att jag presenterade mig under första dagen (lördags) och bad om ursäkt för det senaste partiets vinst eftersom det avgjordes på tid. Jag är ju ödmjuk. Fast det har väl den som läser här förstått för längesen. Hur som helst så bytte vi lite ord under veckan och gick och gluttade på varandras ställningar (och givetvis andras också). Det är något visst med att tala med en duktig schackspelare. Kanske är det kändisfaktorn? Kanske är det respekt för högre makter? Jag vet inte.

I dagens parti tyckte jag att det såg ganska bra ut för Inna mot Erik Blomqvist. Hen bör åtminstone ha haft trumf på hand med sin springare mot Eriks löpare, som såg ut att ha lite svårt att mobilisera sina krafter då det stod en blockerad centrumbonde på den egna färgen, men förutom det visserligen en relativt öppen ställning. När jag tittade i resultattabellen så såg jag emellertid att det partiet slutade remi. Det var säkert som det borde vara.

Roligt var att jag också tog chansen att tala lite med Nicolaj Zadruzny, som jag också spelat med på schackonline. Jag har tidigare ställt en fråga där, men utan att ha fått svar. Hen verkar inte spela där särskilt ofta. Idag fick jag dock svar. Det vill jag tacka för. Och för den som undrar så kan jag berätta att jag sporde hur Nikolaj tränar schack.