onsdag 4 juli 2007

Aaaaaarghhhhh!!!


Åouhhh, vad bittert! Jag ylar som en skadeskjuten varg inombords. Går det att skrika på internet? I så fall, hör min ångest! På internet kan ingen höra dig skrika...


Ok, jag vet, jag är lite överdramatisk ibland.

Nu ska vi se, var ska jag börja? Jo, jag börjar med dagens rond (5) så får jag ta de andra vid något annat tillfälle när jag lyckats samla ihop resterna av mina stackars livssafter. Apropå saft så kissade jag förresten också i vanlig ordning mycket och ofta. Undrar om överbelastade njurar inverkar menligt på förståndet? Idag har jag börjat undra på allvar...

Jag spelade vit mot Christian Andersson (1588) från Alingsås SS. Det blev ett rätt så spännande parti, där jag tyckte att jag hade god fördel genom i stort sett hela partiet, förutom den sista slutstumpen förstås. Jag drabbades visst av någon slags mental härdsmälta en halv meter innan mållinjen.

I mittspelet offrade jag ett torn för springare, och det slog ut väldigt väl. Mot slutspelet (med dam och springare för mig och dam och torn för henom) så stod jag fantastiskt starkt! Svarts bönder fick ge upp andan undan för undan. De föll tappert och obönhörligt som stolta eklöv en solig höstdag. Skön kontroll hade jag. Det slutade med att jag tvingade fram dambyte, men (och här kommer ett stort men) i tidsnöden fullföljde jag inte min plan med att flytta springaren till skydd för mina tre fribönder.


Poängen är att kungen ändå inte kunde slå hästen, för då blir det dam. Tornet var dessutom lika rörligt och verksamt som en fluga i ett glas med saft. Men, som sagt, istället flyttade jag en stackars värnlös bonde till sjätte raden. Nu var det vits bönder som stod på rad inför giljotinen. Bondens vapensyskon i andan mejades obarmhärtigt och hatiskt ned av tornet. Bonden rusade, så som blott en bonde kan rusa, till sjunde raden. "Jippie! Himmelriket hägrar", tänkte den, fast jag, som hade knappt märkbart mer av överblick, såg förstås varhän det barkade. Den förivrade och förvirrade saten gick samma öde till mötes. Det var de två förbundna fribönderna på femte och sjätte raden. Så starka var de. Just det.

Den kvarvarande ensamma plebejen på c-linjen darrade efter bästa förmåga, men kunde inte göra mycket mer än så. Jag erbjöd då generöst och storsint en försonande remi, men Christian avböjde. Lite underligt egentligen, särskilt som jag tidigare under partiet flera gånger hade hjälpt henom att flytta pjäser på min sida av brädet eftersom hen var rullstolsbunden. Den etiken gav visst inte utdelning, men å andra sidan är det ju inte för utdelningens skull som en bör göra etiska val.

Slutspelet var visserligen remi med torn mot springare, men jag fixade inte tidsnöden utan ställde efterhand bort springaren som blev bunden av tornet. När matten kom hade vi ungefär tio sekunder kvar på klockan vardera. Kan jag lyckas med det här, så kan jag väl lyckas med vad som helst, eller hur?


Tydligen kunde det varit på sin plats för mig att till och med kräva remi av domaren med bara kungar, torn och häst kvar på brädet, men nu gjorde jag inte det. Kanske lika bra det, så att jag fick smaka ordentligt på medicinens beska droppar.

Usch! Snöpligt! Onödigt! Avskyvärt! Eller kanske bara elementärt...

Cyklade sedan hem i känslostorm och undrade vad jag kunde hitta att demolera utan att det tog skada (en paradox, jag vet). Sparkade lite på ett vägräcke, så kändes det genast lite bättre.

Ja, undrar vilket sätt jag ska se till att förlora på imorgon då?..

Inga kommentarer: