Resumé av påskturneringen i Norrköping

Det här lutar åt att bli ett relativt långt inlägg. Med tanke på hur omfånget ser ut när jag skriver att det blir ett kort inlägg, så tror jag att ni får en idé om saken.

Resan ner till Norrköping gick bra. Björn Knöppel (1805) kom hämtade mig med bilen lite efter kl 9 på fredagsmorgonen. Sedan åkte vi och plockade upp IM Thomas Engqvist (2429) och tog oss på ca två timmar till Norrköping. Väl framme så hade vi lite problem med att hitta rätt port för att komma in i spellokalerna. Louis De Geer konsert & kongress ligger i ett slags industriområde i de centrala delarna av staden, så det fanns en del hus och ytor att leta på. Sedan är vi ju också schackspelare och inte detektiver. Det är helt enkelt lättare att hitta matt i fyra än rätt dörr.

På bilden till vänster står jag i schacktröjan tillsammans med Björn och Thomas (från höger till vänster). De skulle bo på hotell, medan jag inte hade ordnat något fast boende i förväg. Hotell är inte riktigt min grej, så jag tog i konsumtionsminimalistisk anda med mig tältet. Det var ju typiskt att just den här påsken skulle bli den kallaste i Norrköping sedan 1902, eller något sådant. Thomas tipsade mig om att höra med kyrkor som fanns i närheten. Det hade fungerat bra när hen var junior. Thomas menade att kyrkor ju i allmänhet har en mission i att hjälpa nödställda personer. Nu var jag visserligen inte i verklig nöd, enligt eget tycke, men visst skulle jag föredra att sova under tak och i värme. Det får dock gärna vara spartanskt.

Jag tyckte att idén lät tillräckligt intressant för att pröva. Sagt och gjort så ägnade jag de två timmarna innan rondstart åt att gå runt i staden för att hälsa på kyrkor och rekognosera. Jag hittade endast två kyrkor. Den som låg närmast var Sankt Olai kyrka, men personen jag fick tag på menade att de inte hade några möjligheter att härbergera mig över påsken. Jag tog mig därefter ut mot Folkparken och Matteus kyrka. De enda jag talade med där var emellertid en kyrkomusiker som inte kände att hen kunde hjälpa mig nämnvärt samt en zigenare som behövde hjälp med att få låna en telefon för att skicka ett SMS, vilket jag kunde ställa upp med. Jag letade runt i kyrkan och knackade på dörrar, men utan framgång. Det är väl det där med detektivandan.

Så mycket för den kristliga missionen hos Svenska kyrkan. Måhända är de rädda för stölder och att en trettioåring är mer suspekt än en femtonåring. Visserligen var mitt försök inte riktigt helhjärtat, men visst är det tråkigt med diskriminering. Om det var min ålder eller något annat är svårt att säga. Och kanske hade det inte alls något med saken att göra. Jag tyckte dock att jag i det läget kunde göra slag i min frihet och istället gå och leta efter goda tältmarker. Varför inte? Det var ju faktiskt ett äventyr i sig självt. Efter en halvtimme så hade jag bestämt mig för var jag skulle gå senare på kvällen när de första tre ronderna var färdigspelade. Det kändes bra att inte behöva oroa sig över nattens logi, även om jag inte visste hur det skulle fungera. Väderutsikterna hade lovat kring fem minusgrader under natten. Jag hade två sovsäckar med mig vardera anpassade för ungefär +5 grader Celsius. Lite av ett vågspel, men jag tänkte att det borde fungera med dubbla sovsäckar och i värsta fall att också sova med kläderna på.

De första tre ronderna bestod av snabbschack med tidskontrollen 45 minuter. I första ronden satt jag på bord 3 och skulle spela mot GM Normunds Miezis (2553) från Lettland. Hen kom drygt 20 minuter efter rondstart på grund av förseningar med bussen från Stockholm samt fel anvisningar av någon som hen frågat om vägen till Louis De Geer komplexet. Det var ju skönt för Normunds att hen endast behövde 7 minuter för att sätta matt. När stormästaren kom fram till bordet så hälsade jag med "labdien", som är lettiska och betyder "god dag". Då tänkte hen att hen nog hade hört fel i stressen. Efter partiet tackade jag med "paldies" och då förstod hen att jag faktiskt talade lettiska. Den är visserligen på knappt hjälplig nivå, men ändå, det är ett litet och udda språk, så Normunds var förvånad och kanske också lite glad över det. Vi samtalade en del under turneringen och jag tycker att hen gav ett trevligt och sympatiskt intryck.

Den andra ronden spelade jag bort mig mot en stamgäst här på bloggen, nämligen Nikita Smirnov (1667) som spelar i Rockaden i Stockholm. Jag slarvade och räknade fel i en liten kombination i öppningen och hamnade snabbt ruskigt dåligt. Det slutade förstås i förlust. På bilden till höger sitter Nikita olycksbådande sammanbitet vid brädet och vapendragaren Carl Cederstam Barsk (1695) står bredvid och beundrar ställningen. Martin Devenney (1760) från SchackOnline hälsade också på mig inför den andra ronden, vilket var roligt. Vi ordnade bland annat sO seriens säsong 7 tillsammans. Hen sitter och analyserar på bilden till vänster.

I den tredje ronden mötte jag Håkan Warston (1537) från SS Manhem i Göteborg. I öppningen klantade jag mig liksom i de två föregående partierna och hamnade rätt dåligt. Håkan utnyttjade det emellertid inte fullt ut, men under lång tid av partiet stod jag ändå rätt trångt och jobbigt. Min motståndare hade helt klart pressen. Sedan lyckades jag med några fina drag fånga hens dam för torn och löpare. I det läget hade jag mindre än en minut kvar på klockan och Håkan hade något på fem minuter kvar. Efter några drag låg vi dock lika på tid, och jag bjöd på ett bondeoffer för att aktivera mig. Det antogs inte, men jag fick ändå aktiviteten och lyckades i komplikationerna sno åt mig hens springare. Då var det dam och löpare mot torn och löpare. Sedan följde det matt på typiskt blixtmanér, med andra ord åtta drag på tio sekunder.

Efter den inte alltför upplyftande erfarenheten av snabbschacket så begav jag mig till min utsatta tältplats. Jag hade hittat en liten grandunge bredvid en frisbeegolfbana och kyrkogården vid Matteuskyrkan. Ett helt ok ställe. Natten tillbringades således med så kallat tak över huvudet. Dubbla sovsäckar och kläder på var ett måste. Det var ett tag sedan jag sov på såpass hårt underlag och i kombination med kylan och en nattligt trafikerad väg i närheten så vaknade jag i 2-3 timmarsintervaller. Tror dock att jag totalt fick en 8 timmars nattsömn ändå, även om den var lite störd och brokig. När jag gav mig av mot spellokalen på morgonen så tyckte jag att jag hittade ett ännu bättre tältställe, inte långt från grandungen. Framförallt så låg det lite mer skyddat från ljudföroreningar.

Den andra dagen började med att jag i rond 4 och det första långpartiet (40 drag/2h + 0,5h) spelade bort mig mot en junior från Danmark. Hen hette Mads-Holger Jacobsen (1687) och spelade rätt bra, även om jag "objektivt sett" inte borde förlorat det partiet. Från öppningen stod jag hyfsat solitt, men gjorde en tokig positionell sänkning. Undrar vad det är för slags demoniska krafter som råder över mig egentligen?

I rond 5 mötte jag Karl Malbert (1573, SS Manhem) och där spelade jag bättre och stabilare. Vi hade spelat upp en dynamisk ställning med attackmöjligheter åt båda hållen. Efter reduceringar så stod jag med en skyddad fribonde på sjätte raden. Förutom att vi hade båda två tornen kvar, så hade jag en löpare och Karl en häst. I samband med torninfiltrering till sjunde raden så hade jag tittat på fältet c5 och tänkt att "den springargaffeln ska jag akta mig för". Två drag senare så har jag glömt bort det och råkar ut för sagda gaffel. En klar besvikelse sköljde över mitt stackars schackligt torterade sinne. Jag bet emellertid ihop, var tvungen att släppa kvaliteten och försöka spela aktivt. På något vis så inaktiverade den där fribonden min motståndares ställning och efter lite faktiskt riktigt snyggt och starkt spel så kunde jag kombinera fram vinsten. Nyckeln var att min löpare kontrollerade bondens promoveringsfält och att jag i rätt läge bytte av mitt torn med schack. Min motståndare hade där att välja mellan en fortsättning med torn mot dam eller ingen pjäs mot löpare. Då gav hen upp. Att vinsten fanns i ställningen ser jag som tur, för det var inget medvetet kvalitetsoffer. I och med det här partiet har jag alltså 2½-½ mot Manhemiterna, då räknat med det svängiga partiet med Fredrik Westlund från SM 2007.

Efter den andra dagens drabbningar så vandrade jag med tunga steg till mitt nya nattläger som var en BMX-cykelbana runt en basketballplan. Den natten sov jag också något bättre än den första. Dels så hade mindre inträngande motorljud betydelse, men förmodligen så hade också kroppen och hjärnan hunnit vänja sig något vid situationen. Den här natten var ungefär lika kall som den föregående och mitt sovsäcksarrangemang lyckades precis hålla en hyfsat komfortabel värmenivå. Björn och Thomas hade sett någon ny Rambo-film på kvällen och insinuerade att jag försökte vara lite väl mycket av en Rambo genom att tälta.

Nästa dag var söndag och inleddes min vana trogen med katastrof. Nämligen den sjätte ronden. Jag spelade mot Rickard Myrberg (1693) från klubben Schack-78 och fick upp en riktigt skön ställning i mittspelet där jag förmodligen hade en rätt så säker vinst på gång. Så gjorde jag, liksom i rond 4, ett helt tokigt drag och förlorade i stort sett direkt. Den här gången var det ännu värre, än mer förödande, ännu snöpligare och än mer idiotiskt. Det är ju poänglöst att spela schack om det ska vara såhär hela tiden. Min svacka är djup.

I rond 7 mötte jag en gammal bekant i Tomas Lennefors (1535) från Örebro SS. Inte så gammal förresten. Vi spelade i samma grupp i SM i somras, om ni minns. Då förlorade jag. I det här partiet hamnade jag efter egen försorg lite trångt och dåligt. Jag hade svårt att flytta mina pjäser i trafikstockningen, men lyckades efterhand reda ut den saken åtminstone. En bit in i partiet fick jag chans att slänga in Se5+ och Tomas slog med fel pjäs. Det ledde till ett knepigt läge där hen hade att välja på pjäsförlust eller daminfiltration med schack och slakt på damflygeln. Hen valde pjäsförlusten och tio drag senare så öppnade sig en möjlighet till en mattsättningskombination som jag tog vara på. Nu lyckades jag alltså utjämna till 1-1 mellan Tomas och mig. Viktigt.

Och här kommer nog resans höjdpunkt. När jag skulle bege mig mot tältplatsen från spellokalen så slog jag följe med en trevlig person som heter Håkan Sternlund (2223). Eller, vi råkade snarare gå åt samma håll och samtalade lite på vägen. Håkan hjälpte bland annat till med domaransvaret under tävlingen. Hen bor i Norrköping och frågade mig under promenaden var jag bodde. Jag berättade att jag tältade och då föreslog Håkan att jag kunde få sova i ett gästrum i hens hus istället. Jag ville inte tränga mig på, men övertalades lätt. Vi hade trevliga och givande samtal under kvällen och morgonen, och jag fick även skjuts till sista ronden. En mycket sympatisk, generös och gästvänlig person. Det var förmodligen också riktigt tur för mig eftersom temperaturen hade sjunkit ytterligare till något på -12 grader den natten. Dessutom hade det snöat ordentligt, vilket jag kunde se när jag vaknade i en enkel sovsäck på mjukt underlag och tittade ut genom ett fönster istället för ett myggnät. Jag gick och lade mig vid 00.40 och tycker att jag på något vis sov gott, trots att jag vaknade till redan vid femtiden. Jag kunde somna om, men vaknade sedan igen vid 06.30 för att åter somna om. När jag sedan vaknade för tredje gången 07.28 så gick jag upp. Jag hade tänkt att gå upp först klockan 8. Det måste vara schacket som spökar.

Jag kom fyra minuter sent till rondstart i den sista ronden där jag spelade mot Pentti Rintakoski (1712) från Vammalas SK i Finland. Hen spelade lite udda i öppningen och in i mittspelet hade jag lyckats spela till mig någon slags fördel. I 23:e draget så bjöd Pentti remi. Läget var så att jag hade 44 minuter kvar till tidskontrollens 40:e drag och jag var inte helt säker på att jag kunde skapa mig en tillräcklig fördel för att vinna, eller om jag ens hade någon egentlig fördel. En något svårtolkad ställning. Dessutom hade jag i föreställningsvärlden gott om intryck av bortställningar, och kände någonstans att jag kanske borde ta en enkel remi för att slippa ställa bort mig än en gång. Eftersom remianbudet hade givits så kunde jag ta tillfället i akt att försöka dyka in i ställningen. Efter nästan tjugo minuters funderande så valde jag att fortsätta och istället spela ut ställningen. Inget självklart val, kan jag säga. Jag lyckades emellertid vinna kvalitet och sedermera först en och sedan två bönder där jag också hade initiativet i min hand. En fribonde kunde promoveras, varmed min motståndare offrade en häst på den nykläckta damen. Då stod jag torn och bonde över. Därefter fick jag chans att reducera ställningen till kung, löpare och två bönder mot kung och en enkel vinst.

Med 4 poäng på 8 partier så kan jag nog vara nöjd, trots att jag gick -28 i LASK-rating med tre vinster och två förluster (snabbschackspartierna var inte ratinggrundande). Jag spelade bitvis bra och bitvis dåligt. Bortsättningar är alltid svåra att smälta. De två sista partierna vann jag rätt starkt, och det är nog framförallt de som gör att det ändå känns rätt bra med resultatet i turneringen. På det hela taget var det en inspirerande erfarenhet. Jag fick möjlighet att umgås med vänner, såsom Nikita Smirnov, Carl Cederstam Barsk och Stefan Bryntze (vilka är samlade kring ett schackbräde på bilden till höger), och jag lärde känna Normunds Miezis och Håkan Sternlund och fick också chans till givande samtal med Thomas Engqvist. Kanske blir det Påskturnering för schack-trulpen också kommande år?