Schackturnering i Riga (Lettland), dag 1

Nu i dagarna deltar jag i en lettisk kvalifikationsturnering för klass 1 till mästarkandidat. Turneringen pågår från 23 till 26 juli. Skådeplatsen är i Vec-Riga, som är Rigas motsvarighet till Gamla stan i Stockholm. I lite högre upplösning befinner vi oss på femte våningen vid gatan ”Audēju iela” i en schackskola. Det går att läsa mer på www.latchess.lv. Fast den hemsidan är förstås på lettiska, så den kanske vid närmare eftertanke är mindre behjälplig. Hellre förtanke än eftertanke, förresten.

Schackskolan/-klubben har fin utrustning. Digitala klockor och tjugo gedigna bräden och pjäser i trä. Spelen är sköna att spela på. En annan sak som imponerar är logistiken av protokollen. De sätts efter varje rond prydligt och ordningssamt in i en pärm för allmän beskådan. En riktig guldgruva som hjälpt mig att förbereda mig inför alla partier utom de två första. Tack för det.

I turneringen deltar cirka tjugo spelare, med ratingintervallet 1850-1950. Jag som saknar lettisk rating blev satt till 1950 i samband med registreringen till turneringen. Lottningen sker enligt schweizer-system. Vi kommer att spela två partier per dag och således totalt åtta partier. Det kostar 2 Lat (ca 30 kr) att delta för utomstående och 1 Lat för medlemmar i klubben.

Tidskontrollen är 50 minuter med 5 sekunders tillägg per drag. Med andra ord tidsnöd redan i första draget! Åtminstone för en segkork som jag...

I det första partiet spelade jag mot Aleksis Zālitis (1880) och lyckades få upp en skön ställning som svart. Jag hade, föga förvånande, svårt med tiden och gjorde en tabbe in mot slutspelet. I drag 9 hade jag 30 minuter kvar på klockan och min motståndare 48. I drag 17 var det något utjämnat med 17 minuter mot 24.

Jag tillät ett offer som jag förmodligen borde ha antagit, men jag backade istället med kungen och då var smöret sålt. Kanske var ställningen förlorad ändå. Aleksis skulle rensa upp lite bönder och hade sedan en fin bondevåg på gång.

Jag tycker dock att jag spelade bra schack fram till blundern. Givetvis fanns det profylaktisk medicin, men jag tänkte käckt ”nä, nu måste jag ta och inkassera". Se, det blev till att stå för hela notan själv. Jag har vanan inne, så jag försöker ta katastroferna med jämnmod.

Bilden till höger visar två av mina motståndare under turneringen, Peteris Omuls t.v. och Aleksis Zālitis t.h.

Det andra partiet gestaltade sig annorledes. Som den goda vegan jag är slaktade jag lammet utan nåd. De facto körde jag som vit över Olegs Pronins (1850) i en intressant öppning.. som jag inte avslöjar här. Sorry.

Programförklaring

Efter att ha levt en tid med bloggen och odlat dess härlighet, så har jag kommit fram till att jag ska försöka undvika att röja mina hemligheter här. Annars blevo det ju en veritabel guldgruva för Carlsen och gänget...

Den som vill är välkommen att fortsätta läsa på bloggen, men för min del kommer den att handla om i första hand tre saker: att dokumentera mina schackliga äventyr och strapatser, att levandegöra ett forum där jag kan hemfalla åt lusten att skriva, samt om mig (för att ta tillfället i akt att vara lite kaxig också…).

Vi får väl se om det degraderar den här företeelsen till ointressant eller ej.

Lettland

Imorgon åker vi iväg till Lettland. Bussen till Skavsta går oheligt tidigt - kl 09.00.

Min förhoppning är att kunna spela 2-3 schackturneringar medan jag är på andra sidan Östersjön. Uppenbarligen behöver jag erfarenheten. Vem gör inte det förresten?

Jag har fortfarande en del att rapportera från bland annat Uruguay och SM. Det är skönt att inte ha någon deadline. I den bästa av världar så dyker det upp ett och annat här också medan jag är i Lettland. Kommer att stanna där i över en och en halv månad.

Förmodligen kommer frekvensen av inlägg att sjunka något under resan. Jag gissar att ingen kommer att gråta för den sakens skull. Tvärtom.

Jag önskar oss alla mycket sol och skönhet i sommar!

Humor

Min vän Jonas Sandberg skickade det här partiet till mig via gmail-chatten. Påstod att hen hade spelat det idag. För mig är det humor. Så vet ni det.

1. Na3 b5 2. Nxb5 Nf6 3. Nxa7 Ne4 4. Nxc8 Nc3 5. Nxe7 c6 6. Nxc6 Nb1 7. Nxb8 Ra3 8. Nxd7 g5 9. Nxf8 Qd6 10. Nxh7 Kd7 11. Nxg5 Rh4 12. Nxf7 Rc4 13. Nxd6 Kc6 14. Nxc4 Kb5 15. Nxa3+ Ka4 16. Nxb1

Bildexperiment utan djurförsök

Nu tänkte jag såhär. Kan det inte vara roligt för någon som inte känner mig, men som tycker om att läsa här (finns du?!), att se hur jag ser ut? Självklart är det roligt att se hur jag ser ut.

Därför ämnar jag blåsa i trumpeterna och meddela om en premiär. Fanfarerna ljuder över nejden. Sedan var det det här med ljud på internet. Men skit i ljudet. Jag tänker för första gången lägga upp ett foto här. Värt är att experimentera. Det blir säkert ett skönare läsrum med lite bilder som utfyllnadsmaterial.

Faller experimentet ut väl så lär det dyka upp bilder lite här och var, även i de äldre inläggen (förutom det om schackinkontinens).

Här till höger ser du hur jag ser ut när jag är snygg. Fotografi av John Green, 2005.

Det var någon som skrev på schackOnline att hen hade tittat på ett av mina partier på SM. Faktum är att densamme lade upp en diger lista på spelare som var intressanta att följa under SM. När jag i skämtsam anda påpekade att jag inte fanns med där, så menade hen krasst att jag inte var intressant. Det tyckte jag var roligt. Och det stämmer väl, antar jag och mitt ego.

I vilket fall så blev jag beskriven såsom att jag hade gul plast i öronen och inte hade mycket hår och såg ut att vara i trettioårsåldern. Folk brukar annars säga att jag ser ut som tjugo. Frågan är om det är en komplimang. Nästa fråga är vilket av dem som är en komplimang.

Jag ställer höga krav på mina läsare. Den här bloggen har haft hela 42 läsningar, varav jag med stor säkerhet stått för merparten. 42 är ju annars ett magiskt tal. Åtminstone för oss som läst "Liftarens guide till galaxen" en eller flera gånger. En underbar trilogi på fem böcker skrivna av Douglas Adams. Bara en så'n sak.

För att runda av så tänker jag mig en till porträttbild.


Så här ser jag ut när jag är Djävulstomten. Det är faktiskt sant.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8626463.asp

Foto: Björn Larsson Ask

Diagram

Trots att det säkert är dåligt att lämna ut sin öppningsrepertoar och spelstil till allmän beskådan, så skulle jag gärna lägga upp diagram på några av mina intressantare partier, nyckelställningar och hattfjädrar. Jag har dock inte hittat något bra sätt att göra det på. Enbart pgn-filer som text känns omåttligt magert och torftigt. Kanske som foton? Jag ska fundera på det.

Det kan ju lätt kännas lite okonkret för dig som läsare, om mina utläggningar om en ställning inte följs upp av eller bygger på ett diagram. Det är roligt att tolka själv också. Så kanske jag som skrivare också får en och annan givande tanke på vägen. Inte oviktigt.

Poäng

En sak tänkte jag på redan för ett år sedan. Det ligger visserligen nära till hands med tanke på den förändring som skedde inom exempelvis fotbollsvärlden. Schacket borde tillämpa poängsystemet 3 poäng för vinst och 1 poäng för remi. Det ligger i tiden.

Heja för mer vågade ställningar! Hurra för spänningen! Det är roligt och publikbefriande, om inte annat. Däremot kan det vara vanskligt att påstå att själva schacket skulle bli av högre kvalitet. Det är inte så säkert, men helt klart skulle vi se mer av chanstagningar i seriösa matcher och turneringar.

Försvarsspel kan vara mycket kreativt och avancerat. Ett starkt försvar kan ju leda till vinst det med. Det goda attackspelet bör väl vara det som på samma gång inbegriper ett tillräckligt försvar. Om inte annat för att försvararen inte hinner med mer än att försvara sig. I attack finns det försvar och i försvar finns det attack. I positionella element finns det taktiska faktorer och i taktiska element finns det positionella faktorer.

Att våga är att vinna. Förändring är att våga. Vad sägs?

Mental inkontinens

Då var Schack-SM klarspelat för min del. Tre poäng av sju möjliga och en fjärdeplats efter särskiljning. Jag får erkänna att jag inte är nöjd med resultatet. Det är inte hela världen (världen är större än så). Nöjd är jag ändå med mitt spel i stora drag. Och jag har nog lärt mig en del. Bland annat hur och när jag bör kräva remi. Jag har också verifierat att jag utöver ett fysiskt schackinkontinenssyndrom även lider av punktvis mental inkontinens. Vad annat kan en kalla det när en inte håller tätt i sina schackställningar?

När det gäller den sista ronden så hade jag som vit en jättefin position mot Tomas Lennefors (1538, Örebro SS). Det brast emellertid på att jag slarvade med att säkra försvaret för att hämma motspel. Illa, illa. Men det är ok. Jag spelade bort ställningen i ett tidigt skede. Jag gör bäst i att upprepa mitt mantra "det är bara att ta lärdom".

Vår grupp slutade med Fredrik Westlund som gruppvinnare med 6 poäng. Christian Andersson kom tvåa på särskiljning före Björn Gustafsson, där båda hade 5 poäng. Själv blev jag fyra efter särskiljning på blygsamma 3 poäng. Faktum är att särskiljningsreglerna verkar skumma. Det är tydligen varken kvalitetspoäng (som väl är rimligast) eller inbördes möte som gäller, utan hur partierna ser ut mot den spelare som fick minst poäng, och om det är samma så följer jämförelsen med den som fick näst minst poäng o.s.v. Jag har lite svårt att få logiken att gå ihop om varför ett sådant system för särskiljning skulle vara det rättvisaste.

En rolig liten anekdot under SM var när en av domarna inför starten av tisdags- eller onsdagsronden (vilken dag det var är ju faktiskt helt irrelevant) framförde klagomål från högre ort om att det behövdes visas respekt genom lugn och ro och tystnad i lokalen för att "spelarna i de högre grupperna inte ska störas" (ja, hen uttryckte sig faktiskt så). Det var ju bra att veta att spelarna i de lägre grupperna inte behöver koncentrera sig. De är väl för dåliga och förmodligen oförmögna därtill. Runt om i salen fanns prydligt uppsatta och färglada små lappar som meddelade "Under pågående matcher visa hänsyn - TYSTNAD, tack!" för den som inte förstod bättre (och i så fall förmodligen hade svårigheter att läsa i vilket fall).

Själva höjdpunkten kommer dock här *trumvirvel*. Vid klockan fyra blev det prisutdelning för de klasser som spelat klart, såsom klass I-IV, Minior-SM, Kadett-SM och kvalet till Junior-SM. Spektaklet ägde rum vid ingången på övervåningen, och (punch-line!) hördes med oönskvärd tydlighet ner till spelplatsen skådespel. Det ropades, tjoades och applåderades friskt i över en timme, och det medan SM-gruppen, Veteran-SM och Junior-SM fortfarande spelade. Jag tyckte mig ana att Pontus Carlsson började lacka ur och jag gissar att ingen av de andra heller var särskilt nöjda med bakgrundsmusiken. I varje fall inte om de var vid draget. Störomomentet var givetvis sanktionerat av arrangörer och domare, för det var ju samma personer som genomförde aktionen. För egen del tycker jag att det luktar lite hyckleri, av det kanske mindre farliga slaget, men ändå...

Inte mycket av en höjdpunkt. Mer bottennapp. Däremot var en av höjdpunkterna för mig att jag lite då och då hade möjlighet att tala med Inna Agrest. En trevlig och sympatisk person. Det är också fint med ovanliga namn. Mitt barn heter som exempel Artíga. Namnet har jag och sambon Dace hittat på själva. Exotiskt kryddat som Dace, Inna eller Trulp. Ska jag byta förnamn? Från Joakim till Trulpen. Trulpen Pihlstrand-Trulp. Låter ju faktiskt inget vidare. Ungefär som en symetrisk fianchettering utan bett. Fast jag tycker om trulpen som smeknamn. Det är skönt att vara ensam. Jocke är inte alls lika roligt. Joppe än mindre.

Jag har faktiskt spelat två partier i korrespondensschack med Inna, med resultatet 1-1. Om det kan jag försöka att berätta någon annan gång. Det föranledde i vilket fall att jag presenterade mig under första dagen (lördags) och bad om ursäkt för det senaste partiets vinst eftersom det avgjordes på tid. Jag är ju ödmjuk. Fast det har väl den som läser här förstått för längesen. Hur som helst så bytte vi lite ord under veckan och gick och gluttade på varandras ställningar (och givetvis andras också). Det är något visst med att tala med en duktig schackspelare. Kanske är det kändisfaktorn? Kanske är det respekt för högre makter? Jag vet inte.

I dagens parti tyckte jag att det såg ganska bra ut för Inna mot Erik Blomqvist. Hen bör åtminstone ha haft trumf på hand med sin springare mot Eriks löpare, som såg ut att ha lite svårt att mobilisera sina krafter då det stod en blockerad centrumbonde på den egna färgen, men förutom det visserligen en relativt öppen ställning. När jag tittade i resultattabellen så såg jag emellertid att det partiet slutade remi. Det var säkert som det borde vara.

Roligt var att jag också tog chansen att tala lite med Nicolaj Zadruzny, som jag också spelat med på schackonline. Jag har tidigare ställt en fråga där, men utan att ha fått svar. Hen verkar inte spela där särskilt ofta. Idag fick jag dock svar. Det vill jag tacka för. Och för den som undrar så kan jag berätta att jag sporde hur Nikolaj tränar schack.

SM, rond 6

Kris och möjlighet. I förrigår var jag söndersprängd, igår blommade jag på nytt. Som Inna Agrest sade, "nytändning". Hen vann också sitt parti i JSM, vilket måste vara skönt eftersom hen liksom jag spelat bort vinnande ställningar lite här och var. Min schackvän Ulf Wallgren likaså, i en död remiställning där motståndaren verkade ha bestämt sig för att spela på vinst. Det brukar kosta. Tyvärr vann inte min vän Robert Spångberg. Hen spelar ju bra, tycker jag, så jag förstår faktiskt inte. Nå, jag måste inte förstå, men det är tråkigt för Robban.

När det gäller gruppen (klass 3, grupp 1) så har den hamnat i ett intressant läge. Fredrik Westlund vann sitt parti och Björn Gustafsson spelade endast remi. De två högst rankade spelarna ligger således på samma poäng (5) inför sitt möte idag. Jag tror att det blir rafflande. Eller så blir det som en toppstrid i fotboll där inget lag vill förlora. Med andra ord ett kallt krig. Ställningskrig. Skyttegravssyndrom (utan att springa fram mot kulorna, förstås). Fast jag tror fortfarande att det blir ett utmanande parti. En kan ju alltid hoppas.

Hur gick det för mig då? Jag hade på mig hatten som utlovat. Inte många reagerade. Ibland undrar jag om schackisar är ett överlag humorbefriat släkte? Nästan alla går runt och ser buttert sammanbitna ut. Hmm.. det gör i och för sig nog jag också, när jag tänker efter. Inte många reagerar på vare sig hatt eller hemstickad schacktröja. Det kanske är att begära för mycket? Att halva salen ska lägga sig ned mot öst (där jag med säkerhet sitter) och buga sig mot golvet inför den heliga schacktröjan.

Hur gick det för mig annars då? Ja, jag kissade ovanligt lite under partiet, vilket gladde mig oerhört. Tack och lov fick mina njurar en vilodag. Det kunde de sannerligen behöva! Jag pinnade endast iväg en sex, sju gånger, vad jag minns. Det berodde nog på att jag också för en gångs skull inte spelade ett intensivt kamp-parti som varade i sina goda sju timmar. Vaknade utan huvudvärk idag, och det måste ju också vara bra.

Ja, men (för helvete!) hur gick det för mig i partiet igår?!? Jaha, jo, det gick. Jag tror att det är tufft att spela mot en förbannad trulp. Om den trulpen har någon slags självkontroll vill säga. Det är inte alltid fallet och då förlorar den menlösa trulpen alldeles för enkelt i frustrationens tecken. Kanske har jag lärt mig av tidigare erfarenheter? Empirism är stabilt.

Jag vann alltså som svart i partiet mot Sonja Tiger (1414, Avesta SS) igår. Jag tog mig friheten att köra över min motståndare i något som jag tänker kan betecknas som positionellt attackschack. Så satans vackert. Nästan så en kan börja gråta. Sonja är en trevlig person med humor, även om hen av förståeliga skäl var sammanbiten under i stort sett hela partiet. Jag jobbade på att sakta men säkert locka eller tvinga fram svagheter i motståndarenas ställning. Jag skiftade även fokus lite då och då, hittade nya mål, skapade flerfaldiga hot. Jag är fett nöjd.

Mot slutet hade jag lyckats få till en ställning med fördel av en stark lätt pjäs mot en svag. Min springare på f4 var som en (levande) mammut i jämförelse med vits myra till vitfältslöpare. Den löparen såg inte mycket mer ut för världen än en förvuxen bonde. Stackars jävel. Den jobbade så mycket, men det gav dem så lite. Den satt sedan på b7 och vaktade en fribonde på c6 och höll fälten c8, a8 och a6. Bonden var dock blockerad av ett torn och redan en svaghet, och de glada vita fälten i hörnet behövde svart ändå inte begagna sig av. Jag hade ju springaren på f4, vits kung på g3 och en skyddad fribonde på d4 med ett torn bakom på d8.

Bonden kunde med lätthet rulta vidare till e3 med förödande effekt. Vit var förlorad. Det slutade dock i förtid med dambyte och vinst av först det ena tornet med en schackande springargaffel och sedan av det andra tornet med en till springande schackgaffel.

Jag har hört att det bästa Bobby Fischer visste var att mosa sina motståndare. Jag har viss förståelse för det. Nu ska jag som vanligt vara ärlig. Det finns någon slags sadistisk njutning och skönhetslusta i att krossa allt vad motstånd heter. Och jag håller med om att det inte är något särdeles ödmjukt påstående.

Nu slutar jag jiddra, för jag måste cykla iväg till rond sju. Den börjar tidigt idag, klockan tio istället för tre. Så inget mer snack, det är dags för attack!

Javisst, jag är *host, host* poet också. Jag hoppas att det går bra att syssla med mer än en sak i dagens specialiseringsivrande värld. Det var förresten en retoriskt förfelad förhoppning. Jag hoppas inte alls. Jag vet.

Fortsättning följer

Det känns bättre idag. Jag är lite gladare. Lite mer positiv. Ser en aning mer ljus i tillvaron. Ett historiens dunkla skimmer har så sakteliga börjat lägga sig över de tidigare dagarnas upprivande erfarenheter. Fast det är fortfarande inte lätt för egot att vara schackblind.

Idag ska jag spela mot Sonja Tiger. Ett häftigt namn. Jag har för kanske två år sedan läst "Bli oslagbar i schack - en tiger vid brädet", så jag känner mig väl förberedd inför dagens batalj. Tänker också ha på mig mitt barns solhatt. Den är orange och det står "En busig tiger" på den. Det är inte menat som något elakt tilltag, utan som lite skön humor för att förhoppningsvis släppa eventuella spänningar i luften (och inte luft i spänningen). I måndags lovade jag dessutom Sonja en överraskning till vårt parti, vilket gjorde henom synnerligen nervös. Jag är ju en snäll prick och tillstod att det inte var något farligt och heller inte nödvändigtvis något schackligt.

Jag har förresten ytterligare ett skäl att bära en orange hatt som är för liten. Känner mig lite som en joker. Kungens narr.

Så, mina vänner, en dag som denna lär det bli en än lättare sak att hitta den goda trulpen bland myriaderna av schackisar. Håll utkik efter en orange solhatt. Som är för liten.

Aaaaaarghhhhh!!!

Åouhhh, vad bittert! Jag ylar som en skadeskjuten varg inombords. Går det att skrika på internet? I så fall, hör min ångest! På internet kan ingen höra dig skrika...

Ok, jag vet, jag är lite överdramatisk ibland.

Nu ska vi se, var ska jag börja? Jo, jag börjar med dagens rond (5) så får jag ta de andra vid något annat tillfälle när jag lyckats samla ihop resterna av mina stackars livssafter. Apropå saft så kissade jag förresten också i vanlig ordning mycket och ofta. Undrar om överbelastade njurar inverkar menligt på förståndet? Idag har jag börjat undra på allvar...

Jag spelade vit mot Christian Andersson (1588) från Alingsås SS. Det blev ett rätt så spännande parti, där jag tyckte att jag hade god fördel genom i stort sett hela partiet, förutom den sista slutstumpen förstås. Jag drabbades visst av någon slags mental härdsmälta en halv meter innan mållinjen.

I mittspelet offrade jag ett torn för springare, och det slog ut väldigt väl. Mot slutspelet (med dam och springare för mig och dam och torn för henom) så stod jag fantastiskt starkt! Svarts bönder fick ge upp andan undan för undan. De föll tappert och obönhörligt som stolta eklöv en solig höstdag. Skön kontroll hade jag. Det slutade med att jag tvingade fram dambyte, men (och här kommer ett stort men) i tidsnöden fullföljde jag inte min plan med att flytta springaren till skydd för mina tre fribönder.

Poängen är att kungen ändå inte kunde slå hästen, för då blir det dam. Tornet var dessutom lika rörligt och verksamt som en fluga i ett glas med saft. Men, som sagt, istället flyttade jag en stackars värnlös bonde till sjätte raden. Nu var det vits bönder som stod på rad inför giljotinen. Bondens vapensyskon i andan mejades obarmhärtigt och hatiskt ned av tornet. Bonden rusade, så som blott en bonde kan rusa, till sjunde raden. "Jippie! Himmelriket hägrar", tänkte den, fast jag, som hade knappt märkbart mer av överblick, såg förstås varhän det barkade. Den förivrade och förvirrade saten gick samma öde till mötes. Det var de två förbundna fribönderna på femte och sjätte raden. Så starka var de. Just det.

Den kvarvarande ensamma plebejen på c-linjen darrade efter bästa förmåga, men kunde inte göra mycket mer än så. Jag erbjöd då generöst och storsint en försonande remi, men Christian avböjde. Lite underligt egentligen, särskilt som jag tidigare under partiet flera gånger hade hjälpt henom att flytta pjäser på min sida av brädet eftersom hen var rullstolsbunden. Den etiken gav visst inte utdelning, men å andra sidan är det ju inte för utdelningens skull som en bör göra etiska val.

Slutspelet var visserligen remi med torn mot springare, men jag fixade inte tidsnöden utan ställde efterhand bort springaren som blev bunden av tornet. När matten kom hade vi ungefär tio sekunder kvar på klockan vardera. Kan jag lyckas med det här, så kan jag väl lyckas med vad som helst, eller hur?

Tydligen kunde det varit på sin plats för mig att till och med kräva remi av domaren med bara kungar, torn och häst kvar på brädet, men nu gjorde jag inte det. Kanske lika bra det, så att jag fick smaka ordentligt på medicinens beska droppar.

Usch! Snöpligt! Onödigt! Avskyvärt! Eller kanske bara elementärt...

Cyklade sedan hem i känslostorm och undrade vad jag kunde hitta att demolera utan att det tog skada (en paradox, jag vet). Sparkade lite på ett vägräcke, så kändes det genast lite bättre.

Ja, undrar vilket sätt jag ska se till att förlora på imorgon då?..

Historia

Innan jag går in på mer samtida skeenden, så kanske det är på sin plats att redogöra lite för min schackliga historia. I korta drag (!) och tidsangivelser på ett hum.

En av mina föräldrar lärde mig spela schack när jag var ungefär fem år gammal. Därefter spelade jag hängivet på sin höjd tre partier per år fram till det att jag var tjugoett år fyllda. Då hittade jag salighet på internet. Tillvaron fylldes av blixt och empirisk utveckling, fast särskilt mycket utveckling var det nog egentligen inte fråga om. Spelandet böljade då lite fram och tillbaka som en sjösjuk fiskmås. Mycket spel ett halvår, inget spel det andra halvåret.

Var efter tjugo väldigt politiskt aktiv under sju, åtta år. I nådens år anno 2002 så var jag tjugofem år och deltog i min första schacktävling, nämligen Tusenmanna i Blåhallen i Stadshuset i Stockholm. Jag minns att jag ställde bort damen efter fem till åtta drag i ett av partierna. Schackklocka var något helt nytt och ovant. Som att börja cykla. Det gick inte särskilt bra, men det var roligt och det var ju det viktiga.

Nästa schacktävling kom 2004 då jag på något vis gled med i Rockaden Open ute i Hägerstensåsen. Det gick rätt så bra, men sedan missade jag att vinna ett enkelt slutspel med bonde och springare mot löpare genom att göra ett gnäggdrag istället för ett ännu söligare kungsdrag. Ja, jag visste ju knappt att det fanns något sådant som slutspelsteori. Ett annat kärt minne är mitt parti mot Peter Liljegren där jag spelade vit. Jag drabbades i andra draget av någon slags demonisk lust att spela en gambit som jag inte visste någonting om. Jag stod handfallen när Peter efter lite tanke antog offret. Jag gjorde något sugigt drag och sedan var det i stort sett kört med kungen valsandes runt som ett annat halvtokigt snöre. Det var pinsamt, men samtidigt lärorikt. Peter och jag blev också vänner under tävlingen.

Peter och jag kom under tävlingen överens om att försöka studera lite schack tillsammans. Under våren och hösten träffades vi emellanåt och gick igenom Nimzowitsch "Mitt system". Det var mycket lärorikt och roligt. Nu hade jag således sålt min själ till Caïssa för att bli en trogen lärjunge, om inte överstepräst. Gick omkring och mässade "fält", "blockad" och "centrumstruktur".

Det tog ett litet tag, men tack vare Peter så gick jag med i Rockaden SK i Stockholm. Tror det var hösten 2004. Fast det gick inte något vidare. Dels tränade jag karate på samma dagar som KM spelades (fredagar) och dels så hade jag tre mil att cykla ifrån Nacka, och sedan tre mil tillbaka. Det sket sig med besked. I mitt parti mot Joakim Isheden (en lovande junior) så somnade jag. Förutom tuppluren så gick partiet alltså ganska fort. Förlorade också några partier på WO, men lyckades ändå vinna ett och annat hängparti. Kanske var det bara ett, men strunt samma. Fråga Jonas Sandbom om du är intresserad.

Inspirerad av schacket så tog jag initiativ till att ordna en kurs i schack inom organisationen Fältbiologerna. Den blev mycket välbesökt med en deltagare, en lärare med två barn (som är duktiga på schack) samt jag som kursordnare. Vi hade dock två roliga och givande dagar, så jag var nöjd. Köpte mig också en schackklocka i samma veva. Läraren var Jeanette Lindbergh och jag har henom mycket att tacka för att schackkursen blev en lyckad tillställning. Återigen lärde jag mig en hel del. Fick bland annat upp ögonen för viss öppningsteori och lyckades slå Jeanette (som är en duktig schackspelare) i ett parti (med antingen en halv eller en hel timmes betänketid per person) vid Glasbrukssjön. Jeanette driver bland annat Älta Schackskola och är en mycket trevlig och fin person.

Vi närmar oss nutid. Jag såg inte att jag hade möjlighet att fortsätta i Rockaden, så jag gav upp mitt medlemskap där. Det tog ett och ett halvt år innan jag till slut insåg att "det här går ju inte". Började efter ett tips av min vän Kenneth Wrede att spela korrespondensshack på www.schackonline.com vid årsskiftet 2005/2006. En mycket bra sida! Rekommenderas varmt. Det blev också en nytändning, varmed jag tog nya tag och tog kontakt med olika klubbar i Stockholmsområdet som befann sig lite närmare där jag också vanligtvis befann mig. De två klubbarna Kristallen SK och Solna SS verkade mest intressanta. Jag fick trevliga svar från båda hållen av Björn Gambäck respektive Peter Bjarnehag och bestämde mig för att pröva båda.

Valde först Kristallen som jag bevistade i slutet av vårsäsongen 2006. Där lärde jag känna och spelade lite med bland andra Jacob Henriksson, Torbjörn Engström, Anton Furustig och Jesper Celander. En fin överraskning var att min vän Barbara Lublinn spelade i Kristallen (och fortfarande gör det). Ett annat positivt inslag var att jag från Jacob och Torbjörn fick några förslag på bra schackböcker som jag tacksamt noterade.

Första gången jag var på en klubbkväll i Kristallen så testade Jacob min spelstyrka. Hen berättade att när hen frågade mig om vi skulle spela 5-minuters, och jag var tveksam och hellre ville ha 10 minuters betänketid så tänkte Jacob "den här kan inte spela schack". Det visade sig emellertid att Jacob stod på förlust (efter att därför ha spelat slarvigt), men vann på tid. I vårt andra parti förlorade jag emellertid utan diskussion. Faktum är att jag även hade klart vinnande ställning med torn mot springare i ett annat prövoparti på 10-minutersblixt med Jesper samma kväll, där hen dock lyckades trolla med springaren. Jag var ju fortfarande väldigt tunn i teorikunskaperna, för annars (visade de efteråt) kunde jag enkelt ha hämmat all form av motspel genom att aktivera tornet. Till Jespers försvar får nog sägas att hen satt ledigt tillbakalutad under partiet och samtalade med några som stod vid bordet. Samtalet verkade mer aktivt än schacket, så hen var inte helt fokuserad med andra ord. Jag fick dock det uppmuntrande utlåtandet "om du klarade av att parera mitt anfall så måste du ju vara bra!".

Under våren deltog jag också i Compo Cup och Juniturneringen. I den förra spelade jag med bland andra Johan Auby, Christian Candia, Alexis Duenas, Börje Persson, Chris Rundberg, Hans Rånby och någon till (turneringen var på 7 ronder) som jag inte längre minns namnet på. En fjäder var vinsten mot Börje (1902) där jag spelade som svart. Mot Johan (1930) borde jag nog vunnit, med klar fördel i mittspelet av löparparet och öppen ställning, också som svart, men jag spelade bort mig i en rutten taktisk (och onödig) komplikation. Likaså hade jag dam över och klar vinst mot Hans, men förlorade på orutin och tid då det var ett snabbschacksparti med endast 30 minuters betänketid.

I Juniturneringen spelade jag och stiftade bekantskap med bland andra Cajsa Elfverson, Erik Geijer och Robert Spångberg. Fick några tips av Chris och Robert på god schacklitteratur, bland annat Silman och Dvoretsky. Cajsa tog chansen och berättade om hur Solna SS fungerade, och det lät lockande. Jag var förkyld under hela turneringen och tog bara 1,5 poäng (av 5 möjliga). Hade vinnande ställningar lite här och var (och förlorande, men räddningsbara), men saknade energi och koncentration. Det är ju också en erfarenhet att bära med sig. Jag vann dock det första partiet mot den som var högst rankad i gruppen, en junior från Rockaden (och de brukar ju vara spelstarka och underrankade så det förslår). Robert Spångberg spelade starkt och vann med tydlig emfas gruppen.

Nästa säsong, 06/07, så bytte jag klubb för att nu pröva Solna SS. Det blev ingen orättvis fördelning av tid, som det kan tyckas med en månad mot ett år, eftersom jag var borta i stort sett hela vintern och ändå missade det mesta av både höst- och vårsäsong. På hösten hann jag med att spela tre partier i Lag-DM mot klart högre rankade motståndare, med resultatet två vinster och en remi, samt fyra partier i Solnas KM på 7 ronder, där jag lyckades ordna två vinster mot Jimmie Ericsson och Jonas Sandberg samt två förluster mot Ulf Wallgren (2001) och Borislava Borisova (1902). Mot Ulf var jag chanslös, men Borislava kunde jag mycket väl ha slagit om jag bara dragit h5 mot h4. Det var ju också enkelt att se, så det är förstås pinsamt. Men som ni märker håller jag hårt på sanningen här, så ingen mening att försöka dölja fadäser och egengrävda fallgropar.

I november bar det av för 4,5 månaders vistelse i Sydamerika, närmare bestämt Fray Bentos i Uruguay. Rent schackligt så blev det en hel del spel och vänskap i den lokala klubben, men jag deltog också i två stora turneringar. Den ena spelades i huvudstaden Montevideo och var en turnering för att få chans att erhålla internationell ELO. Den andra spelades i Paysandú och var en nationell kvalificeringsturnering för något slags större mästerskap. Båda turneringarna var således knökfulla med starka spelare. Jag lyckades ta 3 poäng i vardera turnering. Det var spännande, så mer om det i ett senare inlägg. Under bortavaron, fri från det mesta av beting och plikter, tog jag tillfället i akt att studera böckerna "Träna schack med Jesper Hall", "Pawn Power in Chess" av Hans Kmoch och Bent Larsens "Du kan kombinera!". Det kändes utvecklande.

När jag kom tillbaka på våren till Stockholm så fanns det endast möjlighet att i klubben spela ett parti i Allsvenskan, som jag vann mot Anders Paulsson (1612), samt att jag lyckades nästla mig in i de tre kvarvarande ronderna i Vårturneringen, på tävlingsledaren Gunnar Johanssons nåd. Tyvärr blev det dock två vinster på WO samt en förlust mot min nemesis Cajsa Elfverson. Jag har förlorat samtliga partier (3 stycken, varav ett snabbschack på 20 minuter per person) mot Cajsa. Min ratingutveckling landade alltså på beskedliga +5 för våren. Jag har dock odlat vänskapen med Jonas Sandberg och vi har tränat en del schack ihop under våren. Det bådar gott för framtiden.

Jag deltog dock också i Juniturneringen, som ju är en liten träningsturnering inför SM. Där delade jag förstaplatsen med Lars Högselius, som dock hade förtjänst av att vinna ett parti på WO. Tycker nog att en kan säga att jag därmed hade bättre kvalitetspoäng än Lars, men det räknades visst inte. Efter sagda turnering tror jag att min flytande LASK låg på ca 1570.

Och nu spelar jag i klass 3 i Schack-SM. Om det må jag berätta senare. Nu ska jag ta en liten livsbejakande power-nap inför rond 5.

Schackinkontinens

När jag beklagade mig över att jag inte kunde sova inför rond 4 i Schack-SM, så fick jag frågan om det kunde bero på för mycket adrenalin. Det är nog ganska mycket vad det handlar om. Fast jag är åtminstone inte nervös inför partierna. Det är mer så att hjärtat i vissa ställningar börjar bulta så att de som sitter omkring mig hyssjar irriterat.

Ja, det flödar fint i blodomloppet när jag spelar schack. Det får bland annat som effekt att jag lider av schackinkontinens. Hjärtat slår snabbare, blodflödet ökar och därmed stiger blodtrycket. Jag kissar som en gris. I förrigår gick (sprang) jag och kastade vatten (som det så fint heter.. låter dock föga konstruktivt) kanske 30 gånger (!). Hann inte mer än att komma tillbaka till brädet förrän det började göra ont i korsryggen. Inte konstigt att jag hamnar i tidsnöd redan efter 7 drag...

Det föranleder helt enkelt uppkomsten av ett nytt talesätt, att brukas fritt för envar som så önskar:

"Kissnöd ger tidsnöd", eller kanske lite mer ålderdomligt (om tolkningen får vara välvillig) klingande, "kissenöd är tidenöd".