Rilton - femte dagen

Idag blir det bildkavalkad. Passade på att ta lite foton på folk jag känner, eller åtminstone är bekant med. Här till vänster är först Emilia Horn och till höger är Rune Evertsson. Båda spelar i Kristallen. På nästa foto i ordningen står Joakim Isheden (Rockaden Sthlm), Alexis Andersson (SK 33 Enköping), Inna Agrest (Sollentuna) och en till person som jag inte vet vem det är. Tänk på att du kan få en större bild genom att klicka på den.

Nu börjar det bli dags att tala om dagens parti. Det var en omvälvande upplevelse, så jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mina tankar om den. Jag sov drygt sex timmar, vilket var en klar förbättring och väldigt skönt. Partiet spelades mot Mikael Helin (1937, Elo 1947) som har rykte om sig att vara en mycket taktiskt orienterad och klurig schackspelare. Det här var första gången jag mötte henom, men jag kan intyga att ryktena stämmer bra. Hen spelade en skum gambit och offrade sedan i mittspelet en till bonde. Ännu lite senare offrade hen ännu en bonde. Det första var väl ok, men de två senare skulle åtminstone jag beteckna som klart osunda. Gav ingen kompensation alls.

Jag tyckte att jag hade en rätt så stabil ställning (som syns på bilden till höger, fast ungefär tjugo drag innan den var stabil) och lyckades försvara mig mot diverse komplikationsförsök. För en gångs skull så hade jag också bättre tid än min motståndare. I ett läge valde jag att offra tillbaka en bonde för att byta damer. Det var inte så bra. Jag borde istället hållit ställningarna och levt på de tre merbönderna. Jag låg emellertid fortfarande två bönder över och hade klart bättre ställning, men sedan missade jag korrekt försvar och blev mattsatt av torn, löpare och bonde eftersom jag var svag på de svarta fälten. Mycket försmädligt, men samtidigt intressant och lärorikt.

Det kändes lite grann som trolleri, tamejävlars. Trollkarlen från Stockholms Schacksällskap. Jag hade ju solklar vinst, om än inte helt okomplicerat. Sedan föll det ihop. Helin spelade aktivt och, när det gäller mattmönster, kompetent, men trots det får jag tillstå att det nog var jag själv som i första hand stod för resultatet. På det hela taget är jag ändå nöjd eftersom jag spelade upp en såpass bra ställning. Och, som alltid, har jag fortfarande mycket att lära. Något jag gärna drar till med särskilt när jag förlorar. Visserligen bör det inte vara något fel på en sådan attityd.

Så var det också dags för en till SchackOnline-kändis att få göra entré i bloggen. Här till höger och närmast till höger i bild sitter Jonathan Westerberg (Vallentuna SK), som har användarnamnet "Barbossa". Hen spelar här med Demetris Cleanthous från Wasa SK, i ett parti som hen lyckades vinna.

Rilton - fjärde dagen

Efter att ha lyckats rädda remi igår så befann jag mig i ett positivt momentum inför partiet mot Vittorio Regorda (Elo 1871). Även om jag liksom de två tidigare nätterna endast kunde sova ca tre timmar, så förmådde jag på något vis spela aktivt och arbeta upp ett bra tryck i partiet. I mittspelet kunde jag vinna pjäs genom en bondegaffel på häst och löpare, som efter att löparen slog min häst bara blev en ny separerad bondegaffel på båda springarna. Sedan reducerade jag ner till en ställning där vi båda hade sju bönder vardera, men eftersom alla mina bönder stod på löparens färg så hade jag snarare också en åttonde bonde. En superbonde (It's an air-plane! It's a comet! No, it's a Super-Pawn!). Räknade med att jag skulle kunna få till dragtvång och kungsinfiltration.

Efter lite manövrerande så var Vittorio tvungen att försöka komplicera saker genom en bondeframstöt, men det hade jag redan tittat på omkring tio drag innan i ställningen. Alternativet var att bli tvingad till att släppa in min kung i sin ställning, vilket vore en helt inaktiv avrättning.

Det blev en studiemässig avslutning där jag offrade pjäs och bonde för att rinna iväg med en fribonde till promovering. I det här läget tog jag en vit dam och ställde vid brädet. Strax därefter skyndade sig min motståndare att också hämta en dam, fast jag förstod aldrig varför. Efter att min dam direkt svävade ner till andra raden för att förhindra svarts promovering där bonden hade hunnit till (för svart) sjunde raden, så gav Vittorio upp.

Ett intressant parti och en trevlig motståndare. Hen talade varken engelska, svenska, spanska, tyska, lettiska eller ryska, utan endast italienska och franska. Det ligger ju visserligen som romanska språk nära spanskan. När vi analyserade så blev det en intressant konversation på någon slags spanska, och det är ju en upplevelse i sig.

För er som spelar på SchackOnline så kan jag härmed uppvisa fotografiskt bevis till vänster på att sO-legenden "GM-DarkSide", som även går under namnet Stefan Bryntze, faktiskt existerar. Good news, folks!

Rilton - tredje dagen

Rond tre började ungefär som ronden innan, med den enda skillnaden att jag vaknade 05.30 istället, men somnade om vid 08.30 och gick upp vid kl 10. Jag vet inte vad jag ska göra, men det är möjligt att jag inte pallar med att spela samtliga ronder om det ska fortsätta såhär. Fungerar meditation? Akupunktur? Rökelse? Hypnos? Nu börjar jag bli benägen att pröva andra metoder än att bara ligga och dra sig i det evinnerliga. En veritabel plåga.

Dagens parti spelades som svart med en talangfull ryss på någonstans mellan tio till tolv vårar. Hen har tydligen vunnit silver i det ryska mästerskapet i sin åldersgrupp, bland annat. Namnet är Dina Bazhenova (Elo 1917). Jag spelade efter bästa förmåga, vilket för dagen inte räckte särskilt långt. Valde konstiga, passiva idéer och hamnade på klar förlust redan i det tidiga mittspelet. Jag hade chans till bra aktiva drag i åtminstone två nyckelställningar, men sumpade det och stod mest och försvarade en söndermald ställning.

Blickande mot ett slutspel med två bönder under, så lyckades jag ändå spela hyfsat aktivt i tidsnöden. Har en något annat val än att slänga iväg intuitivt starka drag när tiden håller på att ta slut? När vi nådde tidskontrollen så hade jag 20-30 sekunder kvar och min motståndare ungefär 40 minuter. Jag spelade åtta inte helt enkla drag på ungefär en halv minut.

I tidsnödshetsen så kunde tornen bytas bort, och jag fick sedan efter ett misstag från Dina chans att ta tillbaka en bonde. Med damer kvar samt olikfärgade löpare och en timme extra på klockan så började det nu äntligen lukta remi. I det läget var det heller inte några problem att försvara ställningen. Dina avböjde mitt enda remierbjudande som gavs i 43:e draget, men i 56:e draget kunde jag däremot inkassera genom att istället tillkalla domare och kräva remi på grund av dragupprepning. Det visar att jag hade lärt mig en läxa från SM i somras, vilket ju ledde till att jag läste dessa paragrafer i regelboken med lupp.

I stort sett hela partiet (förutom precis i början och precis i slutet) var svettigt kämpande för mig eftersom jag verkar spela som en hög med gödsel för tillfället. Förutom att jag har en stark en tendens att välja bort de flesta aktiva idéerna så är jag seg som få och försätter gärna mig själv i grav tidsnöd. Det är minst sagt ett mirakel att jag har lyckas skrapa ihop 1 poäng (av 3).

Jag passar på att skylla allt dåligt på sömnlösheten. Då tas lite udden av kängan på egot. För att vara lite positiv ändå, så tycker jag att det på det hela taget gick bättre för mig idag än i gårdagens parti. Med den trenden i åtanke så kanske jag har en chans imorgon mot Vittorio Regorda, en mästarkandidat från Italien. Bara jag nu kan sova ordentligt.

Rilton - andra dagen

Det här blogginlägget får inledas med ett foto på självaste jag själv. Det är några minuter innan ronden ska starta och jag har satt på mig den famösa schacktröjan tillfället till ära. Jag vet inte om det syns (klicka på bilden för att få den större), men ringarna under ögonen kommer sig av att inte kunna somna förrän någon gång efter kl 3 på natten bara för att vakna 06.40 utan att kunna somna om. Hade tänkt att gå upp kl 10. Insomnia är att beteckna som internal mental tortyr, men är svårt att göra så mycket åt. Vägrar sömnpiller. Jag gör ändå mitt bästa för att se nöjd och belåten ut. På något vis har just schack ofta en udda inverkan på mig, med högtryck i njurarna och sömnlöshet som resultat.

Den här dagen spelade jag mot Anders Persson (2020, Elo 1903) från SK-ViMo som finns i blickfånget på bilden till vänster. En duktig spelare som inte visade någon som helst pardon över min vilsenhet vid brädet. Jag hade redan tidigare sett till att hamna rätt så dåligt, men när jag rockerade in i köttkvarnen så var det matt inom några drag. Alternativet var att stanna kvar en liten stund till i mitten i en öppen ställning, vilket kändes farligt. Rockaden var emellertid direkt självmord, så alternativet hade helt klart varit att föredra. Rockad är ett riktigt skitdrag ibland. Åtminstone om en inte är riktigt med i matchen. Uppenbarligen spelade jag inte schack den här dagen. Synd, men bara att fördra.

Rilton - första dagen

Jag och cykeln hade lite svårt att hitta till lokalen, men vi kom fram till slut med tjugo minuter till godo. Svettig och förväntansfull och med mycket folk i vägen så insåg jag att jag inte hittade mitt namn på lottningslistan. Då blev jag lite orolig. Jag fick dock hjälp av Sven-Gunnar, Rune och Morgan. Efter en kort anmälan i arrangörsrummet så verkade det ha löst sig och jag fick en motståndare, eller om det var tvärtom.

Jag stötte på en och annan bekant, däribland trevliga Ulf Wallgren (på bilden till höger) som jag bytte några ord med. Jag passade på att föreviga min schackvän, fast jag kan hålla med om att fotografiet kunde vara en smula mer charmerande. Vi får skylla på fotografen.

Här till vänster är själva Mälarsalen där de flesta spelare höll till. Idag var det 194 spelare (enligt uppgift från listan för anmälningar på hemsidan) som skulle dela på luft och utrymme. 84 spelare i Rilton Cup och 110 spelare i Rilton Elo. Imorgon kommer också 70 spelare till när Rilton Open drar igång.

Med så mycket folk redan den första dagen innebar det att jag som satt på näst sista bord, nämligen nummer 54 i ordningen, fick spela i ett litet sidoutrymme. Det såg ut såhär. Min motståndare sitter som vitspelare vid bordet närmast i bild. Hen heter Bo Eriksson, spelar i samma klubb som jag (Kristallen) och har 1926 i LASK-rating. Det var ett spännande parti och jag lyckades hålla en remi, vilket jag tycker att jag kan vara nöjd med.

Här är utsikten över Mälaren, stadssilhuetten samt höjdarna på podiet i Mälarsalen. Det rör sig om ett dussin toppbord i Rilton Cup, varav hälften förärats varsitt glassigt demobräde. Jag har inget där att göra eftersom jag spelar i Elo-gruppen, men spännande bataljer lär det bli.

Slutet av höstsäsongen

Det är mycket som har hänt med det schackliga den här säsongen. Jag har presterat över förväntan resultatmässigt. Givetvis kunde det ha gått ännu bättre, men jag är på det hela taget mycket nöjd med mina insatser. En sammanfattning är på sin plats.

Kristallens KM spelades klart 13 december. Jag förlorade tyvärr det sista partiet och fick därmed totalt 5 poäng av 9, en tredjeplats i min ratinggrupp (C) samt en ratingutveckling från KM på +95. Inga remier spelade, fast jag ibland försökte, så det var fem vinster och fyra förluster mot relativt genomgående hårt motstånd. Sju av motståndarna hade klart högre rating än jag.

I Stockholmsserien (en del av Allsvenskan) och Lag-DM så har jag vunnit det mesta som jag spelat. Efter att lagpartierna och KM spelats klart så står min flytande rating på +215. En explosiv ökning med andra ord. Jag ska även spela Rilton i år, och deltar i Elo-gruppen, så det är inte helt över än för den här säsongen. Om Rilton ska jag däremot berätta i mitt nästkommande inlägg.

En närmare redogörelse för de enskilda partierna kommer här.


November

KM-parti, rond 6, där jag spelade mot Erik Strömbäck (1574) och vann. Erik gjorde ett tornoffer i en ställning där jag redan hade viss fördel, men offret ökade däremot fördelen snarare än tvärtom. Jag lyckades hålla ställningarna och föra partiet till en klar vinstställning, och Eriks tid tog dessutom slut två drag innan tidskontrollen.

Stockholmsserien, div. 4, rond 2. Kristallen V spelade mot Farsta II. Jag förlorade mitt parti mot Lars Salomonson (1960) efter en tidig bortställning och resultatet för laget blev ett klart nederlag med ½-4½ poäng till Farsta.

Lag-DM, div. 3, rond 3. Kristallens IV spelade mot Vallentuna, ett lag med flera talangfulla unga spelare. Jag hade egentligen fördel från öppningen mot Anders Pettersson (1913), men utnyttjade det inte och gjorde senare i en relativt jämn ställning men med tidsnöd en förhastad blunder och stod därmed på klar förlust. Lyckades emellertid rädda remi genom att kämpa på och utnyttja att min motståndare i sin tur slant till vid avgörandet. Resultatet från matchen blev 7-1 till Vallentuna. Grova siffror således.

KM-parti, rond 7. Jag mötte fruktat motstånd i Helge Wademark (2207) men lyckades på något vis vinna som svart. Efter några skeva drag i öppningen så lyckades jag hitta aktivt spel och svagheter i vits ställning. Efterhand reducerades partiet till dam och torn slutspel där jag hade två merbönder. En av dessa blev sedermera ostoppbar varmed Helge gav upp och gratulerade till segern. I två lägen tidigare hade jag allvarligt funderat på om jag borde tvinga till mig remi genom dragupprepning. Det är ju alltid en viss risk med bortsättningar vid möte med en skarp spelare, och det är inte heller alltid så enkelt att konvertera fördelar till vinst. Jag hade dock flyt och gjorde uppenbarligen tillräckligt bra drag. En färggrann trofé för trulpen eftersom det är den högst rankade motståndare som hen hittills har vunnit mot.

KM-parti, rond 8. Johan Jeverud (1922) lyckades lura in mig i någon slags öppningsvariant som hen hade bra koll på och jag inte alls. Jag hamnade helt enkelt ganska så illa, men lyckades reda upp soppan. Efterhand började jag till och med stå bättre. Partiet avslutades abrupt efter en blunder från Johans sida där jag vann två torn och löpare för en bonde. Johan gav emellertid upp när först torn ett försvann från brädet med schack och sedan löparen likaså. Kungen måste flytta och då skulle jag ta torn två med en bonde. Schack och slakt med andra ord.


December

Lag-DM, div. 1, rond 3. Jag fick hoppa in på tolfte och sista bordet i Kristallen II i mötet med Rockaden II. Min motståndare var On Nguyen (1621) och i vårt parti spelade hen rätt så passivt. Jag fick tidigt fördel och kunde sedermera utöka den genom att skapa en häst "untouchable" djupt in i hens ställning. Därifrån var det inte så svårt att föra partiet till vinst. Laget förlorade dock matchen med 4-8.

Stockholmsserien, div. 4, rond 3. Jag spelade som vanligt med Kristallen V och mötte Harold Löwing (1636) från Passanten II på bord 3. Jag hamnade efterhand ganska dåligt, men hade flyt att min motståndare valde att inte gå in för att offra kvalitet utan istället spela på min synnerligen dåliga tid. Jag lyckades dock med nöd och näppe klara tidskontrollen och kunde några drag därefter punktera partiet med en mattsättning. Med min vinst, som var det sista partiet kvar att spela, så lyckades vi för en gångs skull vinna och det med resultatet 3-2.

KM-parti, rond 9. I den sista ronden så spelade jag mot Tobias Adolfson (1886). Efter att ha hamnat dåligt efter ett och annat tveksamt drag, så missade jag ett utjämnande drag och gick under i ett mastigt kungsangrepp. Det var synd, men inte mycket att göra åt. Tobias spelade bra, tycker jag. En vinst eller remi hade säkrat en förstaplats i min ratinggrupp, men nu slutade jag som sagt 3:a. Det går fler tåg, får jag hoppas.

Lag-DM, div. 4, rond 4. Jag spelade på femtebordet och fick möta Urban Wikström (1756). Lagen vi representerade var Kristallen IV respektive Kungtornet. Jag spelade bort mig något i öppningen, vilket Urban vänligt nog svarade med att strax återgälda. Jag kunde sedan reducera ner ställningen till en välkommen remi. Visserligen hade jag viss fördel i det läget, men efter att ha kämpat i motvind ett bra tag och dessutom använt det mesta av min tid, så var jag inte riktigt upplagd för vinstvindarna. Som lag hade vi en del flyt och borde ha vunnit matchen. Tyvärr förlorade vi emellertid det sist kvarvarande partiet på tid, där vår spelare hade klart vinnande ställning. Resultatet blev således 3½-4½.

Nu återstår det alltså bara att spela Rilton Elo innan höstsäsongen 2007 kan sägas vara förpassad till historiens bleknande kammarskrymslen.

Utvecklad programförklaring

Det är lite tråkigt, men i ett av de senaste partierna så tillstod min motståndare efter partiet att hen hade hittat den här bloggen och att den hade gett ganska gott om information om hur jag spelar schack. Den personen uttryckte också tanken, vilken är värd att fundera över, att en "får välja att vara en framgångsrik schackspelare eller en entertainer". Jag ska göra mitt bästa för att kombinera det bästa ur två världar.

I pragmatiskt hänseende så leder det emellertid till vissa förändringar här på bloggen. Också retroaktivt. Exempelvis kommer fotografier på nyckelställningar att tas bort. Somliga hurrar. Andra gråter.

Jag kommer även att reducera textmaterialet så att det inte direkt berör de spelschackliga aspekterna av mina erfarenheter. Det kommer alltså att bli mindre information till övers för mina kommande motståndare. Hoppas bara att ingen har haft framförhållning nog att kopiera texten för underground distribution över nätet. Risken är väl ändå tämligen infinitesimal.

Jag hoppas att bloggen har varit läsvärd hittills, och att den kommer att vara det också i fortsättningen. Hoppet är det sista som lämnar oss...

Tillbaka från Lettland

Ja, det var väl ungefär två månader sedan jag åter satte mina fötter i den svenska myllan. Vad som är speciellt med just svensk mylla, det får du fråga någon annan om. Jag är väl så långt ifrån nationalist någon kan vara. I vilket fall så är jag tillbaka sedan en tid.

Jag har fått ett och annat glatt tillrop om att jag minsann är usel på att uppdatera min blogg. Det är sant. Jag är emellanåt lite rutten i det avseendet. Om det ber jag om överseende.

Till alla läsare och beundrare (det är inte nödvändigtvis samma personer) vill jag ändå säga hej och meddela att the trulp is back on the scene. The sage at the stage. The guide at your side.

Okej, nog med hybris.

Jag har också från flera håll fått veta att fotografierna av ställningar visst är fina och så, men att jag gör bäst i att skaffa mig ett program för att göra schackdiagram istället. Jag har lyssnat på kritiken, tagit den till mig och kommit till slutsatsen att visst har ni rätt. Det är bara att böja sig för efterfrågan. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle, eller hur? Kanske får ni framöver ändå se ett och annat schackställningsfotografi, för sakens skull (ja, ni vet, Saken). Givetvis då också kompletterat med ett tydligt diagram.

Jag ska försöka mig på att kort sammanfatta de senaste två månadernas schackliga verksamhet. Det ska nog gå bra, för jag har ju vanan inne.


September

Nu i höst började jag som tidigare nämnts återigen spela i klubben Kristallen. Första ronden i KM spelades dagen efter att jag kom tillbaka ifrån Lettland. Med 52 deltagare i KM, varav många inom LASK-ratingintervallet 1800-2000, så verkar åtminstone några av mina förväntningar ha infriats redan nu. Min vän Jonas Sandberg gjorde sällskap och har också hen börjat spela i Kristallen.

I klubbmästerskapet går det rätt så bra för oss båda. Jonas satsar dock mycket på sitt jobb, och kan därför inte riktigt gå in för schacket på samma sätt som en viss trulp. Vi väljer alltid lite olika här i livet.

I mitt första KM-parti förlorade jag som vit mot Jimmy Mårdell (2129) i en speciall öppningsvariant som Jimmy hade specialstuderat inför sommarens internationella turneringar ute i Europa. Jag gjorde dock hyfsat motstånd ändå tills jag satte bort ställningen med en bondeframstöt som tappade kontrollen över ett viktigt fält.

Det andra partiet vann jag mot Gustaf af Ugglas (1123), som var ordentligt underrankad, liksom jag. Efter en komplikation i öppningen, som jag gick segrande ur, så lyckades jag sätta en klar fördel på spel genom att försätta mig i en situation där jag var tvungen att offra min dam för springare och torn. Det reducerades efterhand till torn, löpare och häst mot dam. Jag hade lite svårt att aktivera mina pjäser och få dem att samverka, och där gjorde Gustaf ett bra jobb. Jag offrade min häst för aktivitet, framförallt med en fribonde på d-linjen. Efter en del ihärdigt gnetande så kunde jag inkassera en vinst med hjälp av bonden på d7 och mycket aktiva löpare och torn.

Förutom KM så har jag också haft möjlighet att spela för Kristallen IV i första ronden i Lag-DM (Stockholm), division 3. Kristallen IV mötte Kristallen III. Derby. Det partiet vann jag som vit mot Per-Åke Ek, som har ca 230 mer i rating än jag (nämligen 1777), och resultatet blev 5-3 till fördel för Kristallen III. Lag III var emellertid genomgående 2-300 ratingpoäng högre rankade än oss i lag IV. Bra kämpat för David med andra ord.

Oktober

Den tredje ronden i KM vann jag mot Fredrik Palmqvist (1911). Jag hade blivit sjuk, så vi spelade vårt hängparti i Lärarhögskolans fikarum för studenter. En lugn och trevlig lokal.

I fjärde ronden mötte jag Erik Leander (1950) och jag förlorade onödigt i en ställning där jag tycker att jag hade en liten fördel tack vare kombinationen bättre lätt pjäs och bondestruktur. Jag gjorde några svaga drag och ett försök till majestätiskt kungsangrepp. Det rikoschetterade, helt enkelt. Erik spelade skarpt och bra.

KM:s femte rond bjöd på en rafflande positionell kamp med Stefan Bodin (1831) och mitt livs första ajournerade parti. Jag gjorde några osunda drag i öppningsskedet och fick betala för det efterhand. Möjligen hade jag kunnat hålla remi i slutspelet, men med 3 minuter kvar på klockan och 5 drag kvar till tidskontrollen, så gjorde jag en stressad positionell blunder. Fast kanske gick det inte att rädda i vilket fall.

Oktober månad inbegrep också ett parti i Stockholmsserien (en del av Allsvenskan) där Kristallen V spelade mot Sollentuna IV. Jag mötte Anton Agrest (1584) och vann. Med en vinst, två remier och en förlust så slutade lagmatchen med resultatet 3-2 till Sollentunas fördel; vi hade nämligen en WO i baken. Egentligen hade vi fullt lag, men fjärdelaget saknade två spelare och snodde därför åt sig en från femtelaget. Det är ju så ibland.

Helgturnering i Riga (Lettland), dag 1-2

Nästa turnering bjöd på hårdare motstånd med två FIDE-mästare, sju mästarkandidater och fyra klass 1-spelare i startfältet. På det hela taget visste jag inte mycket om mina motståndares exakta spelstyrka vid speltillfället, med ett och annat undantag (nämligen Kazmins och Sveschnikov).

Platsen var densamma som i de två andra turneringarna, alltså schackklubben/-skolan. Vi spelade som i tidigare turneringar Schweizer-system. Första dagen spelades fyra partier å 25 minuter + 5 sekunder tillägg per drag och andra dagen spelades tre partier med tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder tillägg per drag.


Parti 1

Ģirts Tenis – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

I det första partiet mötte jag en förhållandevis stark spelare i mästarkandidaten Ģirts Tenis (2138). Efter att ha misshandlat öppningen något så stod jag inför faktumet att jag tvunget skulle förlora material. Istället för att försöka utjämna med att ta tillbaka en sämre kvalitet, så gick jag in för en attack. Helt rätt val! Jag fick ett fullständigt dödande angrepp som jag enkelt borde ha vunnit. Hur kommer det sig då att jag förlorade partiet? Jag har faktiskt ingen aning. Det kändes oerhört surt och försmädligt att kasta bort ett parti på det sättet. Och jag kan knappast hänvisa till någon tidsnöd då jag hade 7 minuter kvar på klockan. Nej, det berodde på rent och skärt förhastat slarv, och det har jag svårt att förlåta mig själv.

Det var riktigt vackert! Svart låg torn under, men de flesta av vits pjäser var inte riktigt med och spelade. Här hade jag alltså hela sju minuter på mig att hitta en stark plan, och jag stressade iväg ett skitdrag. Det är oförlåtligt. Jag borde kunna frambringa lite mer kyla och närvaro. För min del hängde hela partiet på den pågående attacken. Ebbade den ut så var jag i vilket fall förlorad. I ett sådant läge behöver en tid för kanske upp till ytterligare tio drag. Sju minuter är gott om tid under sådana omständigheter. Bättre hade varit att fundera i fem minuter för att sedan vischla iväg ett starkt drag som punkterar motståndarens sista viljeyttringar.

Efter två minuters funderingar så lär nog de flesta ha hittat någon slags vinnande plan. Jag började istället med att skyndsamt ge pjäs för bonde. Istället för att besinna mig och titta på vad ställningen strävade till så drog jag också nästa drag onödigt snabbt (också det inom några sekunder), vilket direkt förlorade partiet. Jag kunde fortfarande ha vunnit, visserligen mer komplicerat, med Lh3+!

Mina främsta lärdomar från det här partiet är att fördel av initiativ kan sparka skiten ur materiell fördel. Till saken hör alltå att jag hade kraftig lokal materiell fördel. Det är också viktigt att ta sig tid att titta på ställningen vid varje drag. Det är farligt att lita till tidigare analyser, eftersom något avgörande kan ha förändrats i partiets struktur. Ok, inga lärdomar jag inte har sedan tidigare, särskilt från litteratur som jag arbetat med, men det här var en tydlig erfarenhet som kastade ytterligare ljus på fenomenen.

Parti 2

Joakim Pihlstrand-Trulp – Pierre Shapiro 0-1

I det andra partiet mötte jag Pierre Shapiro (1985). Det visade sig efter partiet att hen var svensk, vilket var ett lustigt sammanträffande. Jag känner på något vis igen efternamnet, även om jag inte kan placera det på rak arm. Tydligen bor hen sedan några år i Lettland.

Även om min motståndare behandlade öppningen dåligt, så behandlade jag den sämre. Med förhållandevis enkla medel kunde jag ha arbetat fram en fördel, men det sket sig med besked. Jag förlorade partiet ganska enkelt och det är inte så mycket mer att säga om det.

Parti 3

Vija Zalcmane – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Med två mer eller mindre onödiga förluster bakom mig så mötte jag mästarkandidaten Vija Zalcmane (1945). Jag visste dock varken ratingtal eller titel, men spelade tillräckligt starkt för att vinna partiet.

I det tidiga mittspelet så offrade jag en bonde för pjäsaktivitet, och det slog ut väldigt väl. Kort därefter kunde jag vinna kvalitet (springare för torn), etablera kontroll över b-linjen och infiltrera vits ställning med mina tunga pjäser på b2. I tidsnöden såg jag inte att vits löpare hängde vid ett tillfälle i slutspelet, men min redan fastlagda och ganska enkla plan visade sig vara vinnande i vilket fall.

Parti 4

Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksej Pavluchenko 0-1

Det här var ett för mig synnerligen intressant parti. Jag spelade mot mästarkandidaten Aleksej Pavluchenko (2147) och passade på att pröva en intressant öppningsstrategi. Faktum är att jag hamnade bättre ur öppningen och hade klar fördel i partiet, men sedan kapitalt misshandlade mittspelet och mötte en välförtjänt förlust. Aleksej spelade starkt och var inte särskilt förlåtande inför mina misstag. Sluttiden var talande med 0:31 för vit och 16:23 för svart.

Parti 5

Janis Silmalis – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Efter en hel del taktiska komplikationer, som en starkare motståndare förmodligen skulle ha slaktat mig med, så lyckades jag konsolidera en relativt stark fördel mot Janis Silmalis (1978). Partiet avgjordes visserligen på tid, men pekade åt svarts favör vid tillfället.

Parti 6

Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins 1-0

Det var roligt att jag fick möta min vän från den föregående turneringen, Ģirts Kazmins (2046). Min favoritmotståndare, som jag sade till Ģirts innan partiet. Det resulterade i en miniatyr i 18 drag där jag förvånande nog krossade henom. Det var ett roligt och instruktivt parti, där jag inte hemföll åt materiell girighet utan istället jagade den svarta kungen över brädet till en lämplig mattsättningsposition. Ģirts gav dock upp fyra drag innan den tvingande matten.

Parti 7

Vladimir Sveschnikov – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

Jag blev både glatt överraskad och något rädd när jag fick veta att jag i sista ronden lottats mot FM Vladimir Sveschnikov (2456) som var den klart starkaste spelaren i turneringen. Dels är det roligt att få möta riktigt bra motstånd och få chans att lära sig något med guldkant, och dels så känns det lagom uppmuntrande att veta på förhand att en förmodligen kommer att bli krossad. Synd att jag inte hade fotokameran med mig. Kändisfaktor, kändisfaktor...

Jag spelade dock tillräckligt stabilt och respektlöst för att ge Vladimir en match. Faktum är att jag mot slutspelet hade fördelen i partiet, fast det insåg jag inte riktigt vid tillfället ifråga. Jag hade det på känn, men kunde inte se ställningens komplikationer tillräckligt klart och tydligt. Jag spelade för att hålla remi. Liksom i det första partiet så kan jag inte hänvisa till någon tidsnöd eftersom jag hade 29 minuter kvar på klockan och Vladimir hade 35 minuter, vid mattsättningen. Jag underlät kontroll över ett viktigt fält och lät mig sättas matt av en kantbonde. Jag valde att fortsätta spela till slut och bjuda mästaren på matten.

Varför lät jag då också det här partiet glida mig ur händerna? Givetvis spelade Vladimir starkt, klarsynt och finurligt, men förlusten hade mer med mig att göra än min motståndares goda spel. Kanske var jag förblindad och medtagen av framgången av att ha spelat såpass bra ändå mot en FM? Inte särskilt kyligt. Jag måste visst lära mig det också. En annan viktig lärdom är att Sveschnikov knappast var oslagbar. Också en remi skulle i pragmatiskt ljus kunnat räknas som en vinst.

Tabeller och slutresultat

Jag fick 3 poäng (av 7) och en 8:e plats (av 13). I den här turneringen så gissar jag att det inte var så mycket inflation i ratingtalen, utan att de betecknade en förhållandevis faktisk spelstyrka. Det gäller i synnerhet de högre rankade spelarna. Medelratingen på mina motståndare var 2099 och min ratingperformance var 2049. Undrar hur det talet skulle sett ut med en vinst mot Tenis och remi mot Sveschnikov? Nästa gång...

Kvalifikationsturnering klass I, Riga, dag 1-4

Efter den lyckosamma erfarenheten i juli så var det självklart för mig att också bevista samma slag av turnering i augusti. Här är en bild på när en del av de registrerade spelarna inväntar lottningen för den första ronden.

Förutsättningarna var liksom förra gången åtta partier över fyra dagar och tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder per drag. Om en tar 70 % av poängen (alltså 6 poäng) eller mer i turneringen så erhålls en inteckning för att bli mästarkandidat. En inteckning gäller i ett år. Två sådana inteckningar samt minst 50 % i en turnering med mästarkandidater krävs för att faktiskt bli mästarkandidat. Det är emellertid inget mål för mig eftersom jag i vilket fall inte kommer att ha några vidare möjligheter att värna om en titel. Det blir ju inte särskilt mycket spel för min del i Lettland. Sedan är det också långt ifrån säkert att jag är en tillräckligt stark spelare för att göra mig förtjänt av äran.

Jag har förstått att det antagligen finns en del ratinginflation här i klubben. Det verkar som att de har praxis på att ge spelare 1950 i rating direkt. Kanske gäller det bara om en börjar som klass 1-spelare? Jag har inte erhållit någon direkt information om det, men eftersom jag är en 1550-spelare i Sverige (möjligen fortfarande något underrankad) så känns det ju lite lustigt att spöa 1800- och 1900-spelare så lättvindigt. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå för mig när jag är tillbaka i Sverige igen.

Här är lite kuriosa med en bild på när jag förbereder mig inför nästa dags första rond tillsammans med mitt barn, Artíga. Vi är och hälsar på min partner Daces kusin som sitter till höger på bilden. Till vänster sitter ett av kusinens sambos syskon.

För att spara lite på utrymmet (som visserligen är i stort sett obegränsat för mig som skriver, men du som läsare har säkert en gräns) så ska jag reducera beskrivningen av turneringens partier till att bara gälla det som är mest intressant. Här följer en kort sammanställning över mina spelade partier och resultat.

Parti 1: Maxim Smirnov (1930) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 2: Joakim Pihlstrand-Trulp – Uldis Freibergs (1937) ½-½

Parti 3: Sofia Vasiljeva (1931) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Parti 4: Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksis Zālitis (1921) ½-½

Parti 5: Aleksej Peguschev (1959) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 6: Oleg Marutkin (1935) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 7: Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins (2046) ½-½

Parti 8: Svjatoslav Sokol (1950) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Här är några bilder när jag spelar med Uldis Freibergs och Sofia Vasiljeva.

Den tredje bilden visar från vänster till höger (i bildens vertikalplan) Sofia Vasiljeva, Aleksej Peguschev, Uldis Freibergs, Aleksis Zālitis och Vilhelms Luta.

Tre vinster (som svart), fem remier och ingen förlust. Det kunde gått sämre, fast jag fick en ovanligt hög andel remier den här gången.

Jag har valt ut tre partier för kommentar, nämligen nummer 3 (på grund av försvarstekniken), 6 (den förra turneringens vinnare samt en fin kombination) och 7 (med den klart högst rankade spelaren och vinnaren av den här turneringen).

Parti 3

Jag hade missat en fälla i mittspelet och stod således med kvalitet under inför slutspelet. Den här gången var det alltså Sofias tur att fånga mig sprattlandes i nätet. Jag såg att jag inte hade några vidare chanser till vinst, men kanske till att rädda remi. Det fanns endast en öppen linje och den kunde inte gärna ges gratis till vit, så jag såg mig tvungen att byta av mitt torn mot ett av Sofias för att sedan försöka kontrollera linjens infiltrationsfält och stabilisera bondestrukturen så att inga fler linjer öppnades. Den strategin fungerade alldeles utmärkt och efter något tjog drag så enades vi till slut om remi. Svettigt är att kämpa i underläge.

Parti 6

Nu spelade jag mot en duktig spelare, nämligen hen som vann den förra turneringen. Jag hade spelat våghalsigt i öppningen och hamnat ganska konstigt och illa med damen, men det var inget som Oleg direkt utnyttjade. Efter femton drag så hittade jag en underbar kombination med en centralt placerad springare. Jag kollade lugnt och noga kombinationen två gånger och sedan fanns det inte så mycket annat att välja på. Det var ett klart vinnande drag med vinst av pjäs. Partiet slutade mycket riktigt med vinst och Oleg spelade till matt. Här nedan är en bild på slutställningen.

Parti 7

Det var spännande och lite nervöst att spela mot en vass och taktiskt förmögen spelare. Om detta visste jag eftersom jag talat och även analyserat lite grann med Ģirts under de föregående dagarna.

Vi reducerade ganska snabbt ställningen till att vardera ha två löpare och en springare. Ställningen var komplicerad och Ģirts hade ett fruktansvärt tidsövertag. Mot slutet av partiet så hade jag 4,2 minuter kvar på klockan och hen hade 29 minuter, och efter nio drag till så kom vi till slut överrens om remi. Min klocka visade då 2:25 och hens visade 23.

Jag hade alltså tur som slapp undan med remi. Skulle ställningen varit oklarare så skulle det snarare varit rätt att fortsätta och då hade jag förmodligen förlorat på tid. Fast mer än tur, var att Ģirts emellertid var schysst och tog remi för att hen inte ville vinna på tid. Fair play, till skillnad från vad somliga andra skulle göra, ingen nämnd, ingen glömd.

Slutresultat och tabeller

Jag tycker nog att jag borde ha tagit åtminstone sex poäng den här gången, men jag är ändå nöjd med mitt resultat. Jag kom med 5,5 poäng (av 8) på en delad 2:a plats (av 20), där jag dock hade snäppet sämre kvalitetspoäng och slutade därför 3:a. Medelratingen på mina motståndare var 1951 och jag hade en ratingperformance på 2092, vilket var näst högst i turneringen. Jag fick en bok om framskjutningsvarianten i Caro-Kann som tredjepris. Efter att ha varit säker på att den skulle vara på ryska, så blev jag överraskad när jag såg att den faktiskt var skriven på engelska. Tidigare hade de haft ett bokbord med kanske ett hundratal böcker där alla (som jag kunde se) hade varit på ryska. De hade väl letat ordentligt i gömmorna för min räkning. Det var snällt.

Klubbyte

Jag funderade under våren och sommaren på vilken klubb jag skulle fortsätta att spela i. Kristallens SK eller Solna SS. Jag tycker att det var ett svårt val eftersom jag trivts bra i båda klubbarna. Tycker om trevlig stämning.

I samband med schack-SM och min avresa till Lettland så var jag emellertid tvungen att komma till ett beslut. Lotten föll slutligen på Kristallen. Att min vän Barbara Lublinn spelar i Kristallen påverkade. Å andra sidan har jag ju schackvänner i Solna numera, särskilt Jonas Sandberg. Jag har också varmt uppskattat samtal och analyser med Ulf Wallberg i synnerhet, men även samkvämet med andra i klubben. Det mest talande skälet var ändå att Kristallen har fler aktiva och, vad jag tycker mig ha förstått, mer aktivitet. Det är visserligen lite sorgligt att lämna sin fina hage för grönare ängar. Det som är något torftigare är ju i större behov av näringen.

Men, men, sån’t är livet. En bör ju se till sitt eget bästa i första hand. Det behöver inte innebära någon fullfjädrad egotripp. Jag är delvis filantrop, och än mer biofil, men att bry sig om och ta hand om sin omgivning behöver inte innebära att ge upp sig själv. Det kan gå hand i hand. Ok, det var en liten filosofisk utvikning, som jag tycker om och därför inte skäms för.

När det gäller mitt schackspelande så tycker jag att jag numera behöver speltillfällen mot framförallt spelare på nivån 1800-2000 i LASK. Jag hoppas förstås att Kristallen uppfyller mina högt ställda förväntningar om den saken. Enligt medlemsförteckningen så finns det åtminstone en drös kandidater.

Som slutord så vill jag emellertid varmt rekommendera både Kristallens SK och Solna SS för den som bor någonstans i Stockholmområdet och funderar på att börja spela i eller byta klubb.

SchackOnline

Med det här inlägget vill jag börja med att varmt tacka min vän Kenneth Wrede för att hen rekommenderade mig schacksidan www.schackonline.com. Därefter skickar jag gärna ett lika varmt tack till Erik Cederlöf som skapat och sköter sidan. Efter att ha spelat där i lite drygt ett år så kan jag blicka tillbaka på erfarenheterna och inser att jag har lärt mig en hel del schack tack vare sO. Långt mer än de tidigare åren med blixtschack på nätet.

Om någon söker en bra träningsform så kan jag tipsa om att börja spela korrschack, och då är schackOnline nog en av de bästa platserna som finns. Du är välkommen att söka upp mig där. Det gäller vare sig det är en utmaning som väntar eller bara lite vänlig axelskrubbning.

Jag har prövat lite att spela med motorhjälp (schackdatorprogram), men det är sugigt tråkigt, underutvecklande (för mig åtminstone) och därför i stort sett ointressant. Däremot ska jag försöka bli bättre på att använda datorn som ett analysverktyg när jag går igenom mina spelade partier för att ta lärdom. Självklart i slutfasen av analyserna, för att inte förstöra träningen för det kombinativa blickfånget. Ett råd jag för övrigt snappat upp ifrån boken “Träna schack med Jesper Hall”.

Nya turneringsäventyr

Snart är det dags för mig att åter ta del i turneringsspel i Riga. Först kommer ett da capo då jag avser att än en gång delta i en kvalifikationsturnering till mästarkandidat med åtta partier på fyra dagar. I anslutning till den schackhändelsen så lär jag även infinna mig på en kortare helgturnering som pågår i två dagar med sju partier. Jag har gott hopp.

Den förra turneringen gav bra träning och inspiration. Särskilt uppskattat av mig var den lyckade testkörningen med den nyfunna öppningsinnovationen. Den ska jag fortsätta att pröva också i de två kommande turneringarna. Däremot ska jag emellanåt försöka spela något annat, just för att variera spelet lite mer. Variation berikar.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 4

Efter den tredje dagens partier började jag känna något slags ont i halsen. Det blev värre under kvällen och då kunde jag se fram emot en trevlig liten förkylning inför den sista dagens spel. Tack för det. Jag tog ett varmt bad och åt vitlök. Det förra var skönt och det senare starkt. På natten vaknade jag efter lite drygt tre timmars sömn och kunde inte somna om. Det irriterade i halsen och magen var i uppror, vilket kanske vitlöken bidrog till. Underkur. Det bäddade ju onekligen för toppform!

Jag använde småtimmarna till att äta lite bröd, tänka, skriva samt att fortsätta analysera min motståndare. Jag skulle spela mot Oleg Marutkin som efter sex partier ledde turneringen på 5½ poäng. Förberedelse var nog viktigt. Jag hade valt ut fyra av hens sex spelade partier, som jag tyckte var relevanta, och kopierat dem för hand dagen innan. Lagom seriöst, eller hur?

Lyckades sova i kanske fyrtio minuter på morgonen innan jag skulle iväg. Med en mental klarhet som ett utskitet äppelskrutt, så pallrade jag mig iväg till spellokalen.

Jag hade alltså en ganska god uppfattning om vad jag skulle möta i det första partiet för dagen. Jag gissade också att min motståndare hade tittat på mina tidigare partier och åtminstone delvis analyserat i första hand mitt öppningsspel. Jag valde därför att spela något som jag inte spelat tidigare under turneringen och som därför förhoppningsvis överraskande.

Jag tycker att jag hade fördel redan tidigt i öppningen, men förvaltade det inte särskilt väl. Oleg spelade också bra och lyckades utjämna, till och med till sin fördel. Hen missade dock en forcerad vinst i mittspelet. Efter diverse avbyten så godtog hen mitt vältajmade och ganska generösa remianbud. Jag hade varken mycket energi eller tid kvar och ställningen var relativt jämn. Förmodligen var det också remi enligt någon slags teoretisk standard.

Jag visste förstås också att Oleg endast behövde remi för att uppnå de sex poäng som krävdes för en inteckning till att bli mästarkandidat. Efter någon minuts betänkande så räckte Oleg något tvekande fram handen. En gest jag gärna tog emot. Under de rådande förutsättningarna så var det ett resultat jag helt klart var nöjd med.

I rond 8 verkade ingen av oss spela för att vinna. Det blev en relativt symmetrisk och tråkig uppställning som i ett tidigt skede slutade med remi.

Jag är knappast någon remimaskin, men med tanke på hur jag mådde så var det inte dåligt att avsluta med två remier. Det är också en erfarenhet att se sina demoner och inse vad situationen pragmatiskt kräver. Det blev således två halva vinster för min del.

Jag slutade turneringen på 5 poäng och en (med fem andra) delad fjärdeplats (jag hade dock sämst kvalitetspoäng bland dessa) av 22 deltagare. Jag fick ju en initial rating på 1950 vid turneringsstarten och gick upp fyra poäng till 1954, vilket numera är mitt officiella lettiska ratingtal. Jag tror att det är mer eller mindre ekvivalent med LASK. Min spelstyrka (kallat ratingperformance) under turneringen låg på 1998. Det var roliga nyheter, åtminstone för mig, och en upprättelse efter det mediokra resultatet i SM.

Efter det sista partiet så var vi fem stycken som spelade några vändor “chock”. För den som är obekant med termen så spelas det vanligtvis på två bräden och de fyra spelarna spelar i lag om två och två. När en pjäs tas så ges den till lagkamraten som då kan placera ut den enligt vissa restriktioner på sitt bräde. En utplacering räknas som ett drag. Det roliga i den här anekdoten är dock att de i Lettland inte kallar det för “chock” utan för “svenskt schack”. Jag gissar att det har med stormaktstiden att göra, då Sverige krigade med Ryssland och en tredjedel av Lettland var ockuperat av svenskarna. Det brukar ju vara så med grannar och fiender.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 3

I rond 5 fick jag istället smaka de beska dropparna själv. Peteris Omuls (1905) valde ett ovanligt drag som svar på mitt svar som svart. Jag var inte missnöjd med det, för jag är numera bekväm med det mesta. Jag gjorde ändå några misstag tidigt i öppningen och tappade kontroll över viktiga svarta fält. Efter lite kreativt tänkande och några på varandra starka, men oortodoxa, drag (som jag än så länge är mycket nöjd med), så hade jag för tillfället lyckats stabilisera ställningen. Utpumpad av insatsen och med mycket förbrukad tid, så missade jag emellertid att jag var tvungen att ta initiativ till att byta av två av de lätta pjäserna.

Det resulterade efter avveckling med ett dubbelhot på mina torn, varav inget var garderat. Jag tror att jag valde den mer hoppfulla fortsättningen och fick med motspelet rätt intressant kompensation för ett torn. Fast det var inte tillräckligt.

Min motståndare spelade bra, så jag var inte arg eller knäckt efter partiet. Jag tycker också att jag fick med mig några viktiga läxor på köpet och det var ju framförallt därför jag deltog i turneringen, för erfarenheten.

Det sjätte partiet mot Gabriela Kronberga (1850) blev en slags upprepning av första dagens vitparti. Jag krossade henom. Redan efter åtta drag så stod hen ordentligt sämre och efter en blunder i tolfte draget så kunde jag punktera partiet med vinst av lätt pjäs och tre bönder samt tvinga fram dambyte. Här är en bild på slutställningen, vilket talar något om hur partiet tidigare fortskred.

Gabriela spelade partiet till slut, vilket ju kräver psykologiskt mod och ihärdighet för att utstå motvinden i såpass många drag. Det är inte dåligt, tycker jag. Jag brukar själv försöka föra partier till slut. Så länge det finns pjäser finns det möjlighet. Någon stormästare (eller dylikt) sade att “ett uppgivet parti går aldrig att rädda”.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 2

Nästa dag bjöd på ytterligare sötma. Två vinster. En halvtimme innan partiet för rond 3, så konsulterade jag protokollpärmen. Min motståndare spelade vit och hade i ett tidigare parti spelat en udda öppning. Det var ju fantastisk information! Dessutom såg hens motspelare i det partiet att jag tittade på partiet och gjorde en och annan utläggning om planer och idéer. Jag var alltså mycket väl förberedd på den öppningen om den skulle komma.

Mycket riktigt! Uldis Freibergs (1935) gick in i samma variant mot mig. Visserligen hade hen sin beska förlust färskt i åminne och gjorde en avvikelse i femte draget. Det påverkade dock inte de grundläggande planerna, utan gav snarare en tempofördel för svart. Alltså en ganska undermålig “förbättring”. Redan i öppningsfasen tycker jag att jag hade fått stark fördel. Det kristalliserade sig senare, efter ett och annat starkt drag från min sida, som en pjäsvinst.

Jag stod inför slutspelet med två torn, löpare och merbonde som var fri mot två torn. Solklar vinst. För att hålla spänningen igång så skänkte jag därför tillbaka ett torn helt gratis. Vilket slarv! Istället för att lyckas reducera till en mycket enkel historia så stod jag alltså inför en möjlig förlust. Våra båda kungsflygelbönder byttes sedermera av och så var det då två torn för vit mot svarts torn, löpare och två fribönder (en på femte raden och en på fjärde) skyddade av löparen. Jag började få slut på tid, men insåg att min ställning ju måste vara vinnande. Däremot var jag orolig för tidsnöden som jag kände flåsade mig nerför nacken, varför jag efter ett antal drag erbjöd remi när jag hade en och en halv minut kvar på klockan. Uldis verkade dock hoppas på att vinna på tid och avböjde.

Faktum är att hen inte verkade förstå vad “draw” betydde, vilket jag tyckte var konstigt eftersom hen talat hyfsat bra engelska innan partiet. Fast visst kan det ha varit så, eftersom det ju ändå är ett speciellt uttryck, och kan vara det även för en schackare på andra språk. Vis av erfarenheten från SM så ropade jag uppgivet efter domaren, men hen meddelade lugnt att jag borde fortsätta spela. Det var bara att bita ihop och försöka undvika bortställningar på väg till genomförandet av min plan.

Uldis tillät efter ett tag byte av tornen och därefter kunde jag komma in framför kantbonden med min kung. Då blev det enkelt igen. Promoveringen var oundviklig och trots den tidigare fadäsen så lyckades jag därför ro hem en hel poäng. När jag plockade hens torn med en avdragsschack (med den kvarvarande bonden) så gav hen upp.

Det är ju svårt att överleva mot dam, löpare och snart en till dam, om svart så önskar. Jag är dock inte missnöjd med att ha erbjudit remi, för i tidsnöden kan vad som helst hända. Särskilt för mig. Min klocka var nere och nosade på 10 sekunder och slutade på 30 sekunder. Det är ju också en erfarenhet. Jag skryter inte gärna med att jag är något vidare på att hantera tidsnöd, men den här gången gick det ju bra. Efter partiet påpekade jag lakoniskt att “you should’ve taken the draw while you could” och då bad Uldis också om ursäkt med “yes, sorry”. Inte någon dålig person, men hen ville förstås vinna.

Jag antar att det är när jag slutar göra grova misstag som mästartitlarna kommer, men det gäller å andra sidan vem som helst egentligen. Jag har helt enkelt mycket att jobba med när det gäller mitt schackspelande.

I det fjärde partiet spelade jag vit mot Sofia Vasiljeva. Jag lyckades tidigt få utrymmesfördel och det var lite av trafikkaos i svarts trängre ställning. Partiet fick sitt praktiska slut efter en taktisk finess, vilket skapade ett dubbelhot dels för matt och dels mot en pjäs. Nu vann jag alltså pjäs och lyckades i samband med det tvinga fram dambyte. Den här gången gjorde jag inte några misstag medan min motståndare spelade fram till matt.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 1

Nu i dagarna deltar jag i en lettisk kvalifikationsturnering för klass 1 till mästarkandidat. Turneringen pågår från 23 till 26 juli. Skådeplatsen är i Vec-Riga, som är Rigas motsvarighet till Gamla stan i Stockholm. I lite högre upplösning befinner vi oss på femte våningen vid gatan ”Audēju iela” i en schackskola. Det går att läsa mer på www.latchess.lv. Fast den hemsidan är förstås på lettiska, så den kanske vid närmare eftertanke är mindre behjälplig. Hellre förtanke än eftertanke, förresten.

Schackskolan/-klubben har fin utrustning. Digitala klockor och tjugo gedigna bräden och pjäser i trä. Spelen är sköna att spela på. En annan sak som imponerar är logistiken av protokollen. De sätts efter varje rond prydligt och ordningssamt in i en pärm för allmän beskådan. En riktig guldgruva som hjälpt mig att förbereda mig inför alla partier utom de två första. Tack för det.

I turneringen deltar cirka tjugo spelare, med ratingintervallet 1850-1950. Jag som saknar lettisk rating blev satt till 1950 i samband med registreringen till turneringen. Lottningen sker enligt schweizer-system. Vi kommer att spela två partier per dag och således totalt åtta partier. Det kostar 2 Lat (ca 30 kr) att delta för utomstående och 1 Lat för medlemmar i klubben.

Tidskontrollen är 50 minuter med 5 sekunders tillägg per drag. Med andra ord tidsnöd redan i första draget! Åtminstone för en segkork som jag...

I det första partiet spelade jag mot Aleksis Zālitis (1880) och lyckades få upp en skön ställning som svart. Jag hade, föga förvånande, svårt med tiden och gjorde en tabbe in mot slutspelet. I drag 9 hade jag 30 minuter kvar på klockan och min motståndare 48. I drag 17 var det något utjämnat med 17 minuter mot 24.

Jag tillät ett offer som jag förmodligen borde ha antagit, men jag backade istället med kungen och då var smöret sålt. Kanske var ställningen förlorad ändå. Aleksis skulle rensa upp lite bönder och hade sedan en fin bondevåg på gång.

Jag tycker dock att jag spelade bra schack fram till blundern. Givetvis fanns det profylaktisk medicin, men jag tänkte käckt ”nä, nu måste jag ta och inkassera". Se, det blev till att stå för hela notan själv. Jag har vanan inne, så jag försöker ta katastroferna med jämnmod.

Bilden till höger visar två av mina motståndare under turneringen, Peteris Omuls t.v. och Aleksis Zālitis t.h.

Det andra partiet gestaltade sig annorledes. Som den goda vegan jag är slaktade jag lammet utan nåd. De facto körde jag som vit över Olegs Pronins (1850) i en intressant öppning.. som jag inte avslöjar här. Sorry.

Programförklaring

Efter att ha levt en tid med bloggen och odlat dess härlighet, så har jag kommit fram till att jag ska försöka undvika att röja mina hemligheter här. Annars blevo det ju en veritabel guldgruva för Carlsen och gänget...

Den som vill är välkommen att fortsätta läsa på bloggen, men för min del kommer den att handla om i första hand tre saker: att dokumentera mina schackliga äventyr och strapatser, att levandegöra ett forum där jag kan hemfalla åt lusten att skriva, samt om mig (för att ta tillfället i akt att vara lite kaxig också…).

Vi får väl se om det degraderar den här företeelsen till ointressant eller ej.

Lettland

Imorgon åker vi iväg till Lettland. Bussen till Skavsta går oheligt tidigt - kl 09.00.

Min förhoppning är att kunna spela 2-3 schackturneringar medan jag är på andra sidan Östersjön. Uppenbarligen behöver jag erfarenheten. Vem gör inte det förresten?

Jag har fortfarande en del att rapportera från bland annat Uruguay och SM. Det är skönt att inte ha någon deadline. I den bästa av världar så dyker det upp ett och annat här också medan jag är i Lettland. Kommer att stanna där i över en och en halv månad.

Förmodligen kommer frekvensen av inlägg att sjunka något under resan. Jag gissar att ingen kommer att gråta för den sakens skull. Tvärtom.

Jag önskar oss alla mycket sol och skönhet i sommar!

Humor

Min vän Jonas Sandberg skickade det här partiet till mig via gmail-chatten. Påstod att hen hade spelat det idag. För mig är det humor. Så vet ni det.

1. Na3 b5 2. Nxb5 Nf6 3. Nxa7 Ne4 4. Nxc8 Nc3 5. Nxe7 c6 6. Nxc6 Nb1 7. Nxb8 Ra3 8. Nxd7 g5 9. Nxf8 Qd6 10. Nxh7 Kd7 11. Nxg5 Rh4 12. Nxf7 Rc4 13. Nxd6 Kc6 14. Nxc4 Kb5 15. Nxa3+ Ka4 16. Nxb1

Bildexperiment utan djurförsök

Nu tänkte jag såhär. Kan det inte vara roligt för någon som inte känner mig, men som tycker om att läsa här (finns du?!), att se hur jag ser ut? Självklart är det roligt att se hur jag ser ut.

Därför ämnar jag blåsa i trumpeterna och meddela om en premiär. Fanfarerna ljuder över nejden. Sedan var det det här med ljud på internet. Men skit i ljudet. Jag tänker för första gången lägga upp ett foto här. Värt är att experimentera. Det blir säkert ett skönare läsrum med lite bilder som utfyllnadsmaterial.

Faller experimentet ut väl så lär det dyka upp bilder lite här och var, även i de äldre inläggen (förutom det om schackinkontinens).

Här till höger ser du hur jag ser ut när jag är snygg. Fotografi av John Green, 2005.

Det var någon som skrev på schackOnline att hen hade tittat på ett av mina partier på SM. Faktum är att densamme lade upp en diger lista på spelare som var intressanta att följa under SM. När jag i skämtsam anda påpekade att jag inte fanns med där, så menade hen krasst att jag inte var intressant. Det tyckte jag var roligt. Och det stämmer väl, antar jag och mitt ego.

I vilket fall så blev jag beskriven såsom att jag hade gul plast i öronen och inte hade mycket hår och såg ut att vara i trettioårsåldern. Folk brukar annars säga att jag ser ut som tjugo. Frågan är om det är en komplimang. Nästa fråga är vilket av dem som är en komplimang.

Jag ställer höga krav på mina läsare. Den här bloggen har haft hela 42 läsningar, varav jag med stor säkerhet stått för merparten. 42 är ju annars ett magiskt tal. Åtminstone för oss som läst "Liftarens guide till galaxen" en eller flera gånger. En underbar trilogi på fem böcker skrivna av Douglas Adams. Bara en så'n sak.

För att runda av så tänker jag mig en till porträttbild.


Så här ser jag ut när jag är Djävulstomten. Det är faktiskt sant.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8626463.asp

Foto: Björn Larsson Ask

Diagram

Trots att det säkert är dåligt att lämna ut sin öppningsrepertoar och spelstil till allmän beskådan, så skulle jag gärna lägga upp diagram på några av mina intressantare partier, nyckelställningar och hattfjädrar. Jag har dock inte hittat något bra sätt att göra det på. Enbart pgn-filer som text känns omåttligt magert och torftigt. Kanske som foton? Jag ska fundera på det.

Det kan ju lätt kännas lite okonkret för dig som läsare, om mina utläggningar om en ställning inte följs upp av eller bygger på ett diagram. Det är roligt att tolka själv också. Så kanske jag som skrivare också får en och annan givande tanke på vägen. Inte oviktigt.

Poäng

En sak tänkte jag på redan för ett år sedan. Det ligger visserligen nära till hands med tanke på den förändring som skedde inom exempelvis fotbollsvärlden. Schacket borde tillämpa poängsystemet 3 poäng för vinst och 1 poäng för remi. Det ligger i tiden.

Heja för mer vågade ställningar! Hurra för spänningen! Det är roligt och publikbefriande, om inte annat. Däremot kan det vara vanskligt att påstå att själva schacket skulle bli av högre kvalitet. Det är inte så säkert, men helt klart skulle vi se mer av chanstagningar i seriösa matcher och turneringar.

Försvarsspel kan vara mycket kreativt och avancerat. Ett starkt försvar kan ju leda till vinst det med. Det goda attackspelet bör väl vara det som på samma gång inbegriper ett tillräckligt försvar. Om inte annat för att försvararen inte hinner med mer än att försvara sig. I attack finns det försvar och i försvar finns det attack. I positionella element finns det taktiska faktorer och i taktiska element finns det positionella faktorer.

Att våga är att vinna. Förändring är att våga. Vad sägs?