sO-serien säsong 8

Jag har försummat att rapportera om Serien på SchackOnline. Min vän (och Seriens skapare) "machucado" har påpekat bristen.

Det lag som jag skramlat ihop, Sagan om Schacknördarnas återkomst (förkortat SoSå) lyckades med konststycket att vinna högsta divisionen under säsong 8 och därmed bli sO-mästare. Vi har varit hyfsat nära några gånger tidigare, men nu gick det alltså vägen bland fruktat hårt motstånd.

På förstabordet spelade "röding2" (Börje Lööw från Luleå). På andrabordet satt "orkahaettnamn" (som tidigare har velat vara anonym, och därför får vara det nu också). Jag själv spelade som "trulpen" på tredjebordet, och till fjärdebordet hittade "Leo_" (Leo Gumpert från Skåne).

Vi skötte oss uppenbarligen med bravur och tog hem vinsten en hel poäng före tvåorna Bygdens Bönder. Vårt andralag, Sagan om Schacknördarnas återkomst återkomsten (SoSåå), spelade i samma division, men kom tyvärr sist och halkade ner till division 2 igen. Såsen (som jag ibland kallar oss) besatte alltså början och slutet av den åtta lag starka tabellen.

Den som vill undersöka seriens historia och resultat kan gärna gå in på seriewikin och titta runt. Där går det bland annat att se att jag har varit TL (turneringsledare) för säsong 7. Mycket intressant.

Slutspelsproblem

Det här är ett läckert slutspelsproblem som jag har från Bent Larsens bok Taktik och teknik i slutspelet (1976). Ställningen uppkom i partiet Pope-Roth som spelades i Tyskland 1924.

Jag håller verkligen med Larsen om att det här är "en pärla". Det ser ut "som en komponerad studie, men ställningen uppkom alltså i praktiskt spel".

Vit är vid draget och den som vill lösa problemet får själv stå för positionsbedömningen.

Lag-DM

Jag har även hunnit med att spela två partier i Lag-DM. Det var första ronden vid båda tillfällena, och alltså olika lag.

När KSK2 mötte Rockaden3 i div. 1, så spelade jag mot Marie Thin-Hagberg (1588) på sistabordet (tio stycken bord var det). Hen spelade lite fel i öppningen och hamnade passivt, varmed jag hade full kontroll hela partiet igenom. Ett drag innan matt så gav hen upp, vilket är ok, även om jag nog tycker att det är bättre att fullfölja partiet i ett sådant läge.

Nästa match blev det derby när KSK3 mötte KSK4 i div. 3. Jag spelade i det sämre laget, som dessutom hade två WO mot sig. Den tolkning eller det beslut som tävlingsledningen kom fram till, var att det inte var tillåtet att sprida ut Kristallens deltagare så att det skulle bli en match med sju deltagare i varje lag. Det var tråkigt, framförallt för de två spelare som kom och inte fick någon motståndare.

Hur som helst så satt jag på andrabordet (av åtta) och spelade mot Bo Eriksson (1842), som är en stabil schackspelare. Jag lyckades emellertid skapa mig en solid fördel och hade ett vinnande slutspel på lut. Vi båda fick dock tidsnöd och jag missade vid reduceringen. Helt plötsligt så stirrade jag ett förlorat slutspel i vitögat. Bo återgäldade dock med att i sin tur spela inexakt, och jag hade därmed tur som lyckades rädda remi.

Kristallens KM, rond 1-3

Efter det långa sommaruppehållet, så bestämde jag mig för att ställa upp i Kristallens KM som en start på säsongen. Dagarna innan första ronden så började jag kika lite på schack igen. Nog kände jag av viss ringrostighet, men det kändes ändå roligt att börja spela schack igen. I bagaget hade jag med mig en ratingsänka från 1865 till 1634 (LASK) efter en bedrövlig vårsäsong, men också erhållandet av ett Elo-tal på 1928.

I första ronden mötte jag förhållandevis starkt motstånd i Andreas Persson (2072, Bräkne-Hoby SK). Jag spelade relativt starkt och fick nog upp en strategiskt vunnen ställning, som jag emellertid misshandlade och lyckades förlora. Tråkig början, men till viss del kände jag mig ändå nöjd.

I nästa rond så vann jag mot Carl Strömbäck (1136, Kristallens SK) efter att hen gjort ett misstag och tillåtit mig att vinna en bonde. Partiet avslutades emellertid med en mattkombination, vilken Carl var tillräckligt givmild för att spela till slut.

Rond tre bjöd på ett relativt återhållsamt parti, där min motståndare Erik Leander (1880, Kristallens SK) avböjde hoppfulla remianbud vid två tillfällen. Därefter uppkom en ställning där hen hade merbonde, men ingen av sidorna hade någon egentlig genombrytningsmöjlighet. Erik vägrade emellertid fortfarande tanken på remi, och förlorade således i det bondeslutspel som uppkom.

Efter tre ronder så ligger Schack-trulpen på 14-16:e plats av 40 deltagare. Resultat m.m. går också bra att följa direkt på Kristallens hemsida. Jag ska försöka komma ihåg att ta lite foton under nästa rond.

Slutspelsproblem

Lite inspirerad över framgången med att skapa diagram, så känner jag att jag vill lägga upp ett till problem i anslutning till det föregående. Det här är nog klart svårare, tycker jag.

Problemet är en studie från 1997 av Yochanan Afek, och min källa heter Mark Dvoretskij. Vit är vid draget och vinner, vilket vid en första anblick ser paradoxalt ut med svarts långt framskridna och förbundna fribönder. Det brukar ju annars vara en vinnande slutspelsfördel!

Kombinationsproblem

Här är ett lite klurigt kombinationsproblem som jag fick förevisat av IM Thomas Engqvist häromdagen. Vit är vid draget och har forcerad matt i tre drag.

Enligt Thomas så är jag den person som, vad hen vet, har löst det här problemet klart snabbast (ca 5 minuter), hen själv inkluderad. Jag kom direkt ifrån karateträningen, så jag var väl taggad. Det gäller att ha tur ibland.

Sammanfattning av vårsäsongen 2008

Kristallens Vårturnering

De ajournerade partierna med Björn Knöppel (1805, Stockholms SS) och Johannes Grip (1652) slutade båda i remi. Mot Björn stod jag nog på teoretisk förlust i ett likafärgat löparslutspel, men lyckades kämpa mig till en fördel som emellertid inte var tillräcklig för att vinna. Mot Johannes stod jag bättre i ett slutspel med löpare mot springare, men hen hittade rätt fortsättning för att säkra en remi. I övrigt så förlorade jag mot Peter Mozelius (1756) i rond sex och fick någon slags fördel, men inte mer än remi som slutresultat, i turneringens sista parti med Christer Johansson (1795, Sollentuna SK). Fyra remier och tre förluster och nedflyttning till klass III. Kunde vart bättre.

Stockholmsmästerskapet

I fjärde ronden förlorade jag som svart mot S:t George (1. a3?!) med Sven-Gunnar Samuelsson (2100, Stockholms SS) vid rodret. Rond fem gick desto bättre med vinst mot Gustavo Luna (2059, Sollentuna SK). Likaså vann jag mot Johan Auby (1865, Danderyds SK) i rond sex. Tyvärr avslutade jag turneringen med två förluster mot Vesa Heinola (2210, Wasa SK) respektive Sven Nordlander (1865, Sollentuna SK). Fyra vinster och fyra förluster kändes ändå som ett ok resultat för mig och min gedigna formsvacka.

Gästrikland Open

Det riktiga bottennappet, åtminstone schackligt sett, kom här. Minnena av de onödiga förlusterna är så smärtsamma (satte som exempel bort damen i ett parti där jag hade solid fördel och en fin attack på gång, och i ett annat parti bytte jag dumt nog bort svartfältslöparen i en ställning där jag med dess hjälp hade forcerad vinst o.s.v.) så jag avlåter mig från att kommentera mer än att jag förlorade fem och endast vann två partier. Hans Tikkanen (2447) vann turneringen med särskiljning på kvalitetspoäng före Thomas Ernst (2500).

Den goda sidan av saken var att jag hade jag några roliga dagar tillsammans med Mikael Arovén (2201), David Douhan (1861) och Toni Giraldo (1815). På bilden till vänster står David, Toni och Micke, räknat från vänster. Vi reste upp och bodde tillsammans i ett trevligt och välskött turistboende i Järbo, som ligger någon mil ifrån Sandviken där turneringen spelades. På bilden till höger degar Micke och Toni i någon slags analys, och vi kan se en del av lägenheten som vi bodde i. Vid samma bräde (till vänster) är David och Toni i färd med att genomföra Järbomästerskapet i blixt. Matlagning, samtal och bastu förgyllde dagarnas motgångar och besvikelser. Liksom den avslutande matauktionen, som jag nog får säga att jag vann ändå.

Det om turistboendet. Nu följer istället fyra fotografier från själva turneringen. På det första (till höger) sitter jag i min schacktröja.På det andra (till vänster), några bord högre upp, sitter Micke och överväger partiets fortsättning.
På det tredje (till höger) finner vi David i djup kontemplation över ställningen. Och slutligen sitter Toni på det fjärde fotografiet (till vänster) och gäspar åt sin motståndare.

I och med den här turneringen så bestämde jag mig för att avstå från spel i både Juniturneringen (en träningsturnering inför SM) och SM klass III i Växjö. När det gick såpass åt helvete, så ansåg jag det inte vara någon mening att försöka mer. Skulle nog mest bara känts som bortkastad tid och ansträngning samt ännu mer depp. Mitt schackliga självförtroende hade sjunkit under nollpunkten, så sommaren fick bjuda på andra nöjen än den schackliga parnassens lidanden och gamman. Jag gissar att det trots allt var rätt strategi. För mig.

Schack-trulpen är tillbaka!

Ja, lite skämmigt är det allt att jag försummat bloggen i flera månader. Börjar luta åt ett halvår nu, sedan jag skrev sist.

Lagom knäckt av förluststråket under våren, så började schacket att kännas mindre lustfyllt. Jag tog således en paus över sommaren, och har inte gjort något som helst schackligt förrän i slutet av augusti då klubbsäsongen kom igång igen. Då kände jag att det började klia i fingrarna igen. Och det är ju bra.

Jag får försöka sammanfatta perioden på något lämpligt vis. Ämnar dela upp det i lagom stora sjok, och lovar att göra en ansträngning för att hålla det kortfattat och konkret.

Resumé av påskturneringen i Norrköping

Det här lutar åt att bli ett relativt långt inlägg. Med tanke på hur omfånget ser ut när jag skriver att det blir ett kort inlägg, så tror jag att ni får en idé om saken.

Resan ner till Norrköping gick bra. Björn Knöppel (1805) kom hämtade mig med bilen lite efter kl 9 på fredagsmorgonen. Sedan åkte vi och plockade upp IM Thomas Engqvist (2429) och tog oss på ca två timmar till Norrköping. Väl framme så hade vi lite problem med att hitta rätt port för att komma in i spellokalerna. Louis De Geer konsert & kongress ligger i ett slags industriområde i de centrala delarna av staden, så det fanns en del hus och ytor att leta på. Sedan är vi ju också schackspelare och inte detektiver. Det är helt enkelt lättare att hitta matt i fyra än rätt dörr.

På bilden till vänster står jag i schacktröjan tillsammans med Björn och Thomas (från höger till vänster). De skulle bo på hotell, medan jag inte hade ordnat något fast boende i förväg. Hotell är inte riktigt min grej, så jag tog i konsumtionsminimalistisk anda med mig tältet. Det var ju typiskt att just den här påsken skulle bli den kallaste i Norrköping sedan 1902, eller något sådant. Thomas tipsade mig om att höra med kyrkor som fanns i närheten. Det hade fungerat bra när hen var junior. Thomas menade att kyrkor ju i allmänhet har en mission i att hjälpa nödställda personer. Nu var jag visserligen inte i verklig nöd, enligt eget tycke, men visst skulle jag föredra att sova under tak och i värme. Det får dock gärna vara spartanskt.

Jag tyckte att idén lät tillräckligt intressant för att pröva. Sagt och gjort så ägnade jag de två timmarna innan rondstart åt att gå runt i staden för att hälsa på kyrkor och rekognosera. Jag hittade endast två kyrkor. Den som låg närmast var Sankt Olai kyrka, men personen jag fick tag på menade att de inte hade några möjligheter att härbergera mig över påsken. Jag tog mig därefter ut mot Folkparken och Matteus kyrka. De enda jag talade med där var emellertid en kyrkomusiker som inte kände att hen kunde hjälpa mig nämnvärt samt en zigenare som behövde hjälp med att få låna en telefon för att skicka ett SMS, vilket jag kunde ställa upp med. Jag letade runt i kyrkan och knackade på dörrar, men utan framgång. Det är väl det där med detektivandan.

Så mycket för den kristliga missionen hos Svenska kyrkan. Måhända är de rädda för stölder och att en trettioåring är mer suspekt än en femtonåring. Visserligen var mitt försök inte riktigt helhjärtat, men visst är det tråkigt med diskriminering. Om det var min ålder eller något annat är svårt att säga. Och kanske hade det inte alls något med saken att göra. Jag tyckte dock att jag i det läget kunde göra slag i min frihet och istället gå och leta efter goda tältmarker. Varför inte? Det var ju faktiskt ett äventyr i sig självt. Efter en halvtimme så hade jag bestämt mig för var jag skulle gå senare på kvällen när de första tre ronderna var färdigspelade. Det kändes bra att inte behöva oroa sig över nattens logi, även om jag inte visste hur det skulle fungera. Väderutsikterna hade lovat kring fem minusgrader under natten. Jag hade två sovsäckar med mig vardera anpassade för ungefär +5 grader Celsius. Lite av ett vågspel, men jag tänkte att det borde fungera med dubbla sovsäckar och i värsta fall att också sova med kläderna på.

De första tre ronderna bestod av snabbschack med tidskontrollen 45 minuter. I första ronden satt jag på bord 3 och skulle spela mot GM Normunds Miezis (2553) från Lettland. Hen kom drygt 20 minuter efter rondstart på grund av förseningar med bussen från Stockholm samt fel anvisningar av någon som hen frågat om vägen till Louis De Geer komplexet. Det var ju skönt för Normunds att hen endast behövde 7 minuter för att sätta matt. När stormästaren kom fram till bordet så hälsade jag med "labdien", som är lettiska och betyder "god dag". Då tänkte hen att hen nog hade hört fel i stressen. Efter partiet tackade jag med "paldies" och då förstod hen att jag faktiskt talade lettiska. Den är visserligen på knappt hjälplig nivå, men ändå, det är ett litet och udda språk, så Normunds var förvånad och kanske också lite glad över det. Vi samtalade en del under turneringen och jag tycker att hen gav ett trevligt och sympatiskt intryck.

Den andra ronden spelade jag bort mig mot en stamgäst här på bloggen, nämligen Nikita Smirnov (1667) som spelar i Rockaden i Stockholm. Jag slarvade och räknade fel i en liten kombination i öppningen och hamnade snabbt ruskigt dåligt. Det slutade förstås i förlust. På bilden till höger sitter Nikita olycksbådande sammanbitet vid brädet och vapendragaren Carl Cederstam Barsk (1695) står bredvid och beundrar ställningen. Martin Devenney (1760) från SchackOnline hälsade också på mig inför den andra ronden, vilket var roligt. Vi ordnade bland annat sO seriens säsong 7 tillsammans. Hen sitter och analyserar på bilden till vänster.

I den tredje ronden mötte jag Håkan Warston (1537) från SS Manhem i Göteborg. I öppningen klantade jag mig liksom i de två föregående partierna och hamnade rätt dåligt. Håkan utnyttjade det emellertid inte fullt ut, men under lång tid av partiet stod jag ändå rätt trångt och jobbigt. Min motståndare hade helt klart pressen. Sedan lyckades jag med några fina drag fånga hens dam för torn och löpare. I det läget hade jag mindre än en minut kvar på klockan och Håkan hade något på fem minuter kvar. Efter några drag låg vi dock lika på tid, och jag bjöd på ett bondeoffer för att aktivera mig. Det antogs inte, men jag fick ändå aktiviteten och lyckades i komplikationerna sno åt mig hens springare. Då var det dam och löpare mot torn och löpare. Sedan följde det matt på typiskt blixtmanér, med andra ord åtta drag på tio sekunder.

Efter den inte alltför upplyftande erfarenheten av snabbschacket så begav jag mig till min utsatta tältplats. Jag hade hittat en liten grandunge bredvid en frisbeegolfbana och kyrkogården vid Matteuskyrkan. Ett helt ok ställe. Natten tillbringades således med så kallat tak över huvudet. Dubbla sovsäckar och kläder på var ett måste. Det var ett tag sedan jag sov på såpass hårt underlag och i kombination med kylan och en nattligt trafikerad väg i närheten så vaknade jag i 2-3 timmarsintervaller. Tror dock att jag totalt fick en 8 timmars nattsömn ändå, även om den var lite störd och brokig. När jag gav mig av mot spellokalen på morgonen så tyckte jag att jag hittade ett ännu bättre tältställe, inte långt från grandungen. Framförallt så låg det lite mer skyddat från ljudföroreningar.

Den andra dagen började med att jag i rond 4 och det första långpartiet (40 drag/2h + 0,5h) spelade bort mig mot en junior från Danmark. Hen hette Mads-Holger Jacobsen (1687) och spelade rätt bra, även om jag "objektivt sett" inte borde förlorat det partiet. Från öppningen stod jag hyfsat solitt, men gjorde en tokig positionell sänkning. Undrar vad det är för slags demoniska krafter som råder över mig egentligen?

I rond 5 mötte jag Karl Malbert (1573, SS Manhem) och där spelade jag bättre och stabilare. Vi hade spelat upp en dynamisk ställning med attackmöjligheter åt båda hållen. Efter reduceringar så stod jag med en skyddad fribonde på sjätte raden. Förutom att vi hade båda två tornen kvar, så hade jag en löpare och Karl en häst. I samband med torninfiltrering till sjunde raden så hade jag tittat på fältet c5 och tänkt att "den springargaffeln ska jag akta mig för". Två drag senare så har jag glömt bort det och råkar ut för sagda gaffel. En klar besvikelse sköljde över mitt stackars schackligt torterade sinne. Jag bet emellertid ihop, var tvungen att släppa kvaliteten och försöka spela aktivt. På något vis så inaktiverade den där fribonden min motståndares ställning och efter lite faktiskt riktigt snyggt och starkt spel så kunde jag kombinera fram vinsten. Nyckeln var att min löpare kontrollerade bondens promoveringsfält och att jag i rätt läge bytte av mitt torn med schack. Min motståndare hade där att välja mellan en fortsättning med torn mot dam eller ingen pjäs mot löpare. Då gav hen upp. Att vinsten fanns i ställningen ser jag som tur, för det var inget medvetet kvalitetsoffer. I och med det här partiet har jag alltså 2½-½ mot Manhemiterna, då räknat med det svängiga partiet med Fredrik Westlund från SM 2007.

Efter den andra dagens drabbningar så vandrade jag med tunga steg till mitt nya nattläger som var en BMX-cykelbana runt en basketballplan. Den natten sov jag också något bättre än den första. Dels så hade mindre inträngande motorljud betydelse, men förmodligen så hade också kroppen och hjärnan hunnit vänja sig något vid situationen. Den här natten var ungefär lika kall som den föregående och mitt sovsäcksarrangemang lyckades precis hålla en hyfsat komfortabel värmenivå. Björn och Thomas hade sett någon ny Rambo-film på kvällen och insinuerade att jag försökte vara lite väl mycket av en Rambo genom att tälta.

Nästa dag var söndag och inleddes min vana trogen med katastrof. Nämligen den sjätte ronden. Jag spelade mot Rickard Myrberg (1693) från klubben Schack-78 och fick upp en riktigt skön ställning i mittspelet där jag förmodligen hade en rätt så säker vinst på gång. Så gjorde jag, liksom i rond 4, ett helt tokigt drag och förlorade i stort sett direkt. Den här gången var det ännu värre, än mer förödande, ännu snöpligare och än mer idiotiskt. Det är ju poänglöst att spela schack om det ska vara såhär hela tiden. Min svacka är djup.

I rond 7 mötte jag en gammal bekant i Tomas Lennefors (1535) från Örebro SS. Inte så gammal förresten. Vi spelade i samma grupp i SM i somras, om ni minns. Då förlorade jag. I det här partiet hamnade jag efter egen försorg lite trångt och dåligt. Jag hade svårt att flytta mina pjäser i trafikstockningen, men lyckades efterhand reda ut den saken åtminstone. En bit in i partiet fick jag chans att slänga in Se5+ och Tomas slog med fel pjäs. Det ledde till ett knepigt läge där hen hade att välja på pjäsförlust eller daminfiltration med schack och slakt på damflygeln. Hen valde pjäsförlusten och tio drag senare så öppnade sig en möjlighet till en mattsättningskombination som jag tog vara på. Nu lyckades jag alltså utjämna till 1-1 mellan Tomas och mig. Viktigt.

Och här kommer nog resans höjdpunkt. När jag skulle bege mig mot tältplatsen från spellokalen så slog jag följe med en trevlig person som heter Håkan Sternlund (2223). Eller, vi råkade snarare gå åt samma håll och samtalade lite på vägen. Håkan hjälpte bland annat till med domaransvaret under tävlingen. Hen bor i Norrköping och frågade mig under promenaden var jag bodde. Jag berättade att jag tältade och då föreslog Håkan att jag kunde få sova i ett gästrum i hens hus istället. Jag ville inte tränga mig på, men övertalades lätt. Vi hade trevliga och givande samtal under kvällen och morgonen, och jag fick även skjuts till sista ronden. En mycket sympatisk, generös och gästvänlig person. Det var förmodligen också riktigt tur för mig eftersom temperaturen hade sjunkit ytterligare till något på -12 grader den natten. Dessutom hade det snöat ordentligt, vilket jag kunde se när jag vaknade i en enkel sovsäck på mjukt underlag och tittade ut genom ett fönster istället för ett myggnät. Jag gick och lade mig vid 00.40 och tycker att jag på något vis sov gott, trots att jag vaknade till redan vid femtiden. Jag kunde somna om, men vaknade sedan igen vid 06.30 för att åter somna om. När jag sedan vaknade för tredje gången 07.28 så gick jag upp. Jag hade tänkt att gå upp först klockan 8. Det måste vara schacket som spökar.

Jag kom fyra minuter sent till rondstart i den sista ronden där jag spelade mot Pentti Rintakoski (1712) från Vammalas SK i Finland. Hen spelade lite udda i öppningen och in i mittspelet hade jag lyckats spela till mig någon slags fördel. I 23:e draget så bjöd Pentti remi. Läget var så att jag hade 44 minuter kvar till tidskontrollens 40:e drag och jag var inte helt säker på att jag kunde skapa mig en tillräcklig fördel för att vinna, eller om jag ens hade någon egentlig fördel. En något svårtolkad ställning. Dessutom hade jag i föreställningsvärlden gott om intryck av bortställningar, och kände någonstans att jag kanske borde ta en enkel remi för att slippa ställa bort mig än en gång. Eftersom remianbudet hade givits så kunde jag ta tillfället i akt att försöka dyka in i ställningen. Efter nästan tjugo minuters funderande så valde jag att fortsätta och istället spela ut ställningen. Inget självklart val, kan jag säga. Jag lyckades emellertid vinna kvalitet och sedermera först en och sedan två bönder där jag också hade initiativet i min hand. En fribonde kunde promoveras, varmed min motståndare offrade en häst på den nykläckta damen. Då stod jag torn och bonde över. Därefter fick jag chans att reducera ställningen till kung, löpare och två bönder mot kung och en enkel vinst.

Med 4 poäng på 8 partier så kan jag nog vara nöjd, trots att jag gick -28 i LASK-rating med tre vinster och två förluster (snabbschackspartierna var inte ratinggrundande). Jag spelade bitvis bra och bitvis dåligt. Bortsättningar är alltid svåra att smälta. De två sista partierna vann jag rätt starkt, och det är nog framförallt de som gör att det ändå känns rätt bra med resultatet i turneringen. På det hela taget var det en inspirerande erfarenhet. Jag fick möjlighet att umgås med vänner, såsom Nikita Smirnov, Carl Cederstam Barsk och Stefan Bryntze (vilka är samlade kring ett schackbräde på bilden till höger), och jag lärde känna Normunds Miezis och Håkan Sternlund och fick också chans till givande samtal med Thomas Engqvist. Kanske blir det Påskturnering för schack-trulpen också kommande år?

Inför påskturnering i Norrköping

Jag var lite inne på att åka och spela i Gausdal, Norge, men tio dagar är lite för lång tid. Arrangören Hans Olav Lahlum svarade trevligt och tillmötesgående på mina frågor, och sådant gör ju en tävling än intressantare. I valet och kvalet så är jag ändå tvungen att avstå. Det verkar annars vara en kul schacklig tillställning.

I dagarna så hittade jag emellertid ett alternativ i Påskturneringen som spelas i Norrköping. Turneringen arrangeras av klubben Schack 08 och, vad jag förstår, då framförallt av en person vid namn Frank Svensson. Än så länge är det 144 anmälda, och imorgon bär det iväg. Jag får följa med Björn Knöppel i hens bil, vilket gör oss tre stycken med IM Thomas Engqvist.

Jag gissar att jag inte kommer att kunna använda särskilt mycket internet under helgen, så det blir förmodligen till att skriva en resumé efter att jag kommit hem igen. En sak kan jag dock säga redan nu, och det är att jag åtminstone visar på ädelt mod (läs dumdristighet) med tanke på hur jag spelar för tillfället. Att våga är att vinna, eller något sådant...

Förlustträsket breder ut sig

Efter lite inspirerande och positiv kritik på min blogg från bland andra Lennart Evertsson (stark schackis som propsade på att jag skulle sätta in en besöksräknare på bloggen; sagt och gjort), så känner jag att det är dags att prestera ett nytt inlägg. Det är på tiden. Det verkar som att jag förvånande nog har en och annan regelbunden läsare, men det är klart, rubriken är ju snygg.

Ärligt talat så är det svårare att skriva här på bloggen när det går åt skogen. Humöret är inte riktigt med i matchen, vilket får digra konsekvenser för skrivlusten. Det är ju också plågsamt att tvinga sig till att redogöra för motgångar och åter motgångar. I stunder som dessa är det läge att glömma sveda och värk och istället fokusera på orden.

Bloggen har emellertid en agenda. Schacket, eller vad en nu vill kalla det. Förluststråket vill inte ge sig. Det kan förstås ha något att göra med att jag spelar som en säck med hönsskit. Eller möjligen två, om jag ska vara lite snäll mot mig själv.

En lakonisk partisammanfattning är på sin plats.

Förlust mot Erik Strömbäck (1641) och remi mot Leif Lundquist (1770) i Kristallens Vårturnering, klass 2. I skrivande stund har jag två ajournerade slutspel i sagda turnering, mot Björn Knöppel (1805) och Johannes Grip (1652). Hittills har jag därmed en halv poäng på tre färdigspelade partier med totalt sju partier att spela. Det är magert i hagen.

Den andra turneringen jag deltar i är Stockholmsmästerskapet med schweizerlottning. Där har det gått något bättre. I rond två hade jag torn över och bättre lätta pjäser mot två fribönder i partiet med Jan Peter Palmblad (2009). Given vinst. På något sjukt vis lyckades jag ändå förlora. Jag hittade helt enkelt inte de enkla reduceringarna och spelade bitvis passivt.

Nästa rond i samma turnering spelade jag mot Dimitris Kalingas (1356). I en ställning där jag hade merbonde och båda sidor hade dam och två torn kvar, men där jag stod relativt passivt och Dimitris förhållandevis aktivt, så hamnade vi i en situation av dragupprepning. Jag var tvungen att hålla tillgodo med remi. Dimitris valde dock att spela på vinst, vilket fick omvänd effekt. På tre ronder har jag således två poäng. Ett resultat jag inte bör knarra alltför mycket om.

I sista ronden i Allsvenskan så drog jag på Kristallen IV en onödig förlust på förstabordet då jag spelade mot Anton Hussain (1830) från Rockaden VII. Jag hade solid fördel genom i stort sett hela partiet, vilket jag lyckades sätta bort mot slutet. Börjar kännas som ett trulpskt adelsmärke, bortsättningen. En dekapiterad ställning, för kung och fosterland.

Svag inledning på vårsäsongen

Efter ett halvdussin lagmatcher och ett och annat enskilt parti, så kan jag konstatera att jag förlorat det mesta. I flera partier har jag haft goda möjligheter, och ibland rentav klart vinnande ställning, men har på något vis lyckats förlora ändå. Det kommer och går, förmodar jag.

Här följer således en kort sammanfattning över det hittills inte alltför glada resultatet (gissningsvis ett skäl till att det är såväl en sammanfattning som kort). Bilderna är från mötet i Östersund.

Efter fadäsen mot Burgsvik 2, så upprepade jag med en till förlust mot Mathias Eklund (1961) i en DM-lagmatch mellan Kristallen 2 och min gamla klubb Solna SS förstalag. Jag gjorde en positionell blunder i anslutning till öppningsfasen i en lovande ställning och förlorade sedermera partiet efter vilda komplikationer.

Nästa parti var en lagmatch i Allsvenskan, div. 3, mellan Kristallen 4 och Solna 2. Jag satt på förstabordet mot Mats Ekqvist (1762) och fick en generös remi efter att ha gjort bort mig ordentligt i mittspelet. Det är visserligen inte omöjligt att ett vidare spel ändå hade gett en stabil remiställning. Natten hade dock endast bjudit på 1,5 timmes sömn och 8,5 timmars tvångsmässigt vakande, så någon god form var jag långt ifrån. Förmodligen hade jag gjort bort mig fler gånger på vägen om mitt remierbjudande hade avböjts. Min motståndare kände sig emellertid inte heller i särskilt bra form, så vi var båda nöjda med remi.

Det följande partiet var ånyo en lagmatch i Lag-DM. Kristallen 3 spelade mot SK Pjäsen och jag satt på förstabordet mot Rikard Rubinstein (2003). Efter en vacker kombination i mittspelet så stod jag på klar vinst med en förbunden fribonde, som var en merbonde, på femte raden. Jag hade valt att byta av damerna och sedan följde tornen, så vardera sida hade löparparet och en springare kvar. Det skedde en del positionellt manövrerande och så, vips!, släppte jag hästen gratis och förlorade partiet. Min motståndare sade att jag spelade starkt och höll på att köra över henom, och för mig sved den här förlusten långt värre än de tidigare under våren.

Det femte partiet under vårsäsongen var en till lagmatch. Den här gången fick jag chansen att spela med Kristallens förstalag på bortaplan mot Östersund SS i div. 1 norra. Jag spelade på sistabordet mot Max Andreasson (1422) och vann i ett parti där jag tillät min motståndare onödigt mycket motspel. Det var ingen självklar vinst, och jag gissar att min motståndare var en ordentligt underrankad junior med en spelstyrka på kanske 1700 (+/- 200).

Bilderna visar här först en liten samling kring laguppställningarna inför matchen. Björn Gambäck står med röd tröja i relief mot vita tavlan. På nästa bild poserar Magnus Thurn och Dag Bjerke. De två följande fotografierna är tagna under resan ner, där Fredrik Lindh och Mikael Näslund sitter och analyserar på mitt bräde (som saknar en svart bonde sedan Sundsvall) samt Mikael Arovén och Christian Candia som sitter och myser i sätet bakom oss. Emilia Horn satt förstås också med i bilen, men tyvärr var den vinkeln till och med ännu sämre än för de andra fotooffren eftersom hen satt i framsätet bredvid Dag som höll i ratten.


Första individuella prestationen för våren slutade illa. Jag spelade mot Per-Åke Ek (1722) i rond 2 i Kristallens Vårturnering, klass II. Jag gjorde ett och annat positionellt misstag och hamnade rätt dåligt och trångt. I slutkomplikationerna befann jag mig i tidsnöd och hade att välja mellan två drag. När jag tittade på klockan och såg att jag hade ca 30 s kvar för 5 drag så slängde jag hastigt iväg det förlorande draget. Det alternativa kandidatdraget hade gett avbyten och minst remi. En sur och onödig förlust med andra ord, vilket också visar på vikten av god tidshantering.

En till lagmatch spelades i Lag-DM, div. 1, med Kristallen 2 mot Stockholms SS 2. Jag satt långt ner på elfte bord och spelade mot Johan Jeverud (1792). Varken jag eller Johan tog några vidare risker och kom efter 29 drag överens om remi. Jag kände att jag inte riktigt skulle klara av en till förlust, så den säkra remin kändes faktiskt riktigt bra.

I första ronden i Stockholmsmästerskapet så vann jag mot Salim Golkhar (1490) i ett parti med potential till många vilda komplikationer. Jag lyckades vinna en kvalité för bonde i mittspelet, men bytte inte av damerna direkt när jag hade chansen och fick således en grymt stark häst i baken. Det var långt ifrån någon självklar vinst och jag hade tur att jag lyckades klara mig ifrån någon tvingande matt och att det dessutom fanns ett upparbetat mattnät för mig att tillgå mot slutet.