Förlustträsket breder ut sig

Efter lite inspirerande och positiv kritik på min blogg från bland andra Lennart Evertsson (stark schackis som propsade på att jag skulle sätta in en besöksräknare på bloggen; sagt och gjort), så känner jag att det är dags att prestera ett nytt inlägg. Det är på tiden. Det verkar som att jag förvånande nog har en och annan regelbunden läsare, men det är klart, rubriken är ju snygg.

Ärligt talat så är det svårare att skriva här på bloggen när det går åt skogen. Humöret är inte riktigt med i matchen, vilket får digra konsekvenser för skrivlusten. Det är ju också plågsamt att tvinga sig till att redogöra för motgångar och åter motgångar. I stunder som dessa är det läge att glömma sveda och värk och istället fokusera på orden.

Bloggen har emellertid en agenda. Schacket, eller vad en nu vill kalla det. Förluststråket vill inte ge sig. Det kan förstås ha något att göra med att jag spelar som en säck med hönsskit. Eller möjligen två, om jag ska vara lite snäll mot mig själv.

En lakonisk partisammanfattning är på sin plats.

Förlust mot Erik Strömbäck (1641) och remi mot Leif Lundquist (1770) i Kristallens Vårturnering, klass 2. I skrivande stund har jag två ajournerade slutspel i sagda turnering, mot Björn Knöppel (1805) och Johannes Grip (1652). Hittills har jag därmed en halv poäng på tre färdigspelade partier med totalt sju partier att spela. Det är magert i hagen.

Den andra turneringen jag deltar i är Stockholmsmästerskapet med schweizerlottning. Där har det gått något bättre. I rond två hade jag torn över och bättre lätta pjäser mot två fribönder i partiet med Jan Peter Palmblad (2009). Given vinst. På något sjukt vis lyckades jag ändå förlora. Jag hittade helt enkelt inte de enkla reduceringarna och spelade bitvis passivt.

Nästa rond i samma turnering spelade jag mot Dimitris Kalingas (1356). I en ställning där jag hade merbonde och båda sidor hade dam och två torn kvar, men där jag stod relativt passivt och Dimitris förhållandevis aktivt, så hamnade vi i en situation av dragupprepning. Jag var tvungen att hålla tillgodo med remi. Dimitris valde dock att spela på vinst, vilket fick omvänd effekt. På tre ronder har jag således två poäng. Ett resultat jag inte bör knarra alltför mycket om.

I sista ronden i Allsvenskan så drog jag på Kristallen IV en onödig förlust på förstabordet då jag spelade mot Anton Hussain (1830) från Rockaden VII. Jag hade solid fördel genom i stort sett hela partiet, vilket jag lyckades sätta bort mot slutet. Börjar kännas som ett trulpskt adelsmärke, bortsättningen. En dekapiterad ställning, för kung och fosterland.