Nästa dag bjöd på ytterligare sötma. Två vinster. En halvtimme innan partiet för rond 3, så konsulterade jag protokollpärmen. Min motståndare spelade vit och hade i ett tidigare parti spelat en udda öppning. Det var ju fantastisk information! Dessutom såg hens motspelare i det partiet att jag tittade på partiet och gjorde en och annan utläggning om planer och idéer. Jag var alltså mycket väl förberedd på den öppningen om den skulle komma.
Mycket riktigt! Uldis Freibergs (1935) gick in i samma variant mot mig. Visserligen hade hen sin beska förlust färskt i åminne och gjorde en avvikelse i femte draget. Det påverkade dock inte de grundläggande planerna, utan gav snarare en tempofördel för svart. Alltså en ganska undermålig “förbättring”. Redan i öppningsfasen tycker jag att jag hade fått stark fördel. Det kristalliserade sig senare, efter ett och annat starkt drag från min sida, som en pjäsvinst.
Jag stod inför slutspelet med två torn, löpare och merbonde som var fri mot två torn. Solklar vinst. För att hålla spänningen igång så skänkte jag därför tillbaka ett torn helt gratis. Vilket slarv! Istället för att lyckas reducera till en mycket enkel historia så stod jag alltså inför en möjlig förlust. Våra båda kungsflygelbönder byttes sedermera av och så var det då två torn för vit mot svarts torn, löpare och två fribönder (en på femte raden och en på fjärde) skyddade av löparen. Jag började få slut på tid, men insåg att min ställning ju måste vara vinnande. Däremot var jag orolig för tidsnöden som jag kände flåsade mig nerför nacken, varför jag efter ett antal drag erbjöd remi när jag hade en och en halv minut kvar på klockan. Uldis verkade dock hoppas på att vinna på tid och avböjde.
Faktum är att hen inte verkade förstå vad “draw” betydde, vilket jag tyckte var konstigt eftersom hen talat hyfsat bra engelska innan partiet. Fast visst kan det ha varit så, eftersom det ju ändå är ett speciellt uttryck, och kan vara det även för en schackare på andra språk. Vis av erfarenheten från SM så ropade jag uppgivet efter domaren, men hen meddelade lugnt att jag borde fortsätta spela. Det var bara att bita ihop och försöka undvika bortställningar på väg till genomförandet av min plan.
Uldis tillät efter ett tag byte av tornen och därefter kunde jag komma in framför kantbonden med min kung. Då blev det enkelt igen. Promoveringen var oundviklig och trots den tidigare fadäsen så lyckades jag därför ro hem en hel poäng. När jag plockade hens torn med en avdragsschack (med den kvarvarande bonden) så gav hen upp.
Det är ju svårt att överleva mot dam, löpare och snart en till dam, om svart så önskar. Jag är dock inte missnöjd med att ha erbjudit remi, för i tidsnöden kan vad som helst hända. Särskilt för mig. Min klocka var nere och nosade på 10 sekunder och slutade på 30 sekunder. Det är ju också en erfarenhet. Jag skryter inte gärna med att jag är något vidare på att hantera tidsnöd, men den här gången gick det ju bra. Efter partiet påpekade jag lakoniskt att “you should’ve taken the draw while you could” och då bad Uldis också om ursäkt med “yes, sorry”. Inte någon dålig person, men hen ville förstås vinna.
Jag antar att det är när jag slutar göra grova misstag som mästartitlarna kommer, men det gäller å andra sidan vem som helst egentligen. Jag har helt enkelt mycket att jobba med när det gäller mitt schackspelande.
I det fjärde partiet spelade jag vit mot Sofia Vasiljeva. Jag lyckades tidigt få utrymmesfördel och det var lite av trafikkaos i svarts trängre ställning. Partiet fick sitt praktiska slut efter en taktisk finess, vilket skapade ett dubbelhot dels för matt och dels mot en pjäs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar