I rond 5 fick jag istället smaka de beska dropparna själv. Peteris Omuls (1905) valde ett ovanligt drag som svar på mitt svar som svart. Jag var inte missnöjd med det, för jag är numera bekväm med det mesta. Jag gjorde ändå några misstag tidigt i öppningen och tappade kontroll över viktiga svarta fält. Efter lite kreativt tänkande och några på varandra starka, men oortodoxa, drag (som jag än så länge är mycket nöjd med), så hade jag för tillfället lyckats stabilisera ställningen. Utpumpad av insatsen och med mycket förbrukad tid, så missade jag emellertid att jag var tvungen att ta initiativ till att byta av två av de lätta pjäserna.
Det resulterade efter avveckling med ett dubbelhot på mina torn, varav inget var garderat. Jag tror att jag valde den mer hoppfulla fortsättningen och fick med motspelet rätt intressant kompensation för ett torn. Fast det var inte tillräckligt.
Min motståndare spelade bra, så jag var inte arg eller knäckt efter partiet. Jag tycker också att jag fick med mig några viktiga läxor på köpet och det var ju framförallt därför jag deltog i turneringen, för erfarenheten.
Det sjätte partiet mot Gabriela Kronberga (1850) blev en slags upprepning av första dagens vitparti. Jag krossade henom. Redan efter åtta drag så stod hen ordentligt sämre och efter en blunder i tolfte draget
så kunde jag punktera partiet med vinst av lätt pjäs och tre bönder samt tvinga fram dambyte. Här är en bild på slutställningen, vilket talar något om hur partiet tidigare fortskred.Gabriela spelade partiet till slut, vilket ju kräver psykologiskt mod och ihärdighet för att utstå motvinden i såpass många drag. Det är inte dåligt, tycker jag. Jag brukar själv försöka föra partier till slut. Så länge det finns pjäser finns det möjlighet. Någon stormästare (eller dylikt) sade att “ett uppgivet parti går aldrig att rädda”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar