torsdag 23 augusti 2007

Helgturnering i Riga (Lettland), dag 1-2


Nästa turnering bjöd på hårdare motstånd med två FIDE-mästare, sju mästarkandidater och fyra klass 1-spelare i startfältet. På det hela taget visste jag inte mycket om mina motståndares exakta spelstyrka vid speltillfället, med ett och annat undantag (nämligen Kazmins och Sveschnikov).

Platsen var densamma som i de två andra turneringarna, alltså schackklubben/-skolan. Vi spelade som i tidigare turneringar Schweizer-system. Första dagen spelades fyra partier å 25 minuter + 5 sekunder tillägg per drag och andra dagen spelades tre partier med tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder tillägg per drag.


Parti 1

Ģirts Tenis – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

I det första partiet mötte jag en förhållandevis stark spelare i mästarkandidaten Ģirts Tenis (2138). Efter att ha misshandlat öppningen något så stod jag inför faktumet att jag tvunget skulle förlora material. Istället för att försöka utjämna med att ta tillbaka en sämre kvalitet, så gick jag in för en attack. Helt rätt val! Jag fick ett fullständigt dödande angrepp som jag enkelt borde ha vunnit. Hur kommer det sig då att jag förlorade partiet? Jag har faktiskt ingen aning. Det kändes oerhört surt och försmädligt att kasta bort ett parti på det sättet. Och jag kan knappast hänvisa till någon tidsnöd då jag hade 7 minuter kvar på klockan. Nej, det berodde på rent och skärt förhastat slarv, och det har jag svårt att förlåta mig själv.


Det var riktigt vackert! Svart låg torn under, men de flesta av vits pjäser var inte riktigt med och spelade. Här hade jag alltså hela sju minuter på mig att hitta en stark plan, och jag stressade iväg ett skitdrag. Det är oförlåtligt. Jag borde kunna frambringa lite mer kyla och närvaro. För min del hängde hela partiet på den pågående attacken. Ebbade den ut så var jag i vilket fall förlorad. I ett sådant läge behöver en tid för kanske upp till ytterligare tio drag. Sju minuter är gott om tid under sådana omständigheter. Bättre hade varit att fundera i fem minuter för att sedan vischla iväg ett starkt drag som punkterar motståndarens sista viljeyttringar.

Efter två minuters funderingar så lär nog de flesta ha hittat någon slags vinnande plan. Jag började istället med att skyndsamt ge pjäs för bonde. Istället för att besinna mig och titta på vad ställningen strävade till så drog jag också nästa drag onödigt snabbt (också det inom några sekunder), vilket direkt förlorade partiet. Jag kunde fortfarande ha vunnit, visserligen mer komplicerat, med Lh3+!


Mina främsta lärdomar från det här partiet är att fördel av initiativ kan sparka skiten ur materiell fördel. Till saken hör alltå att jag hade kraftig lokal materiell fördel. Det är också viktigt att ta sig tid att titta på ställningen vid varje drag. Det är farligt att lita till tidigare analyser, eftersom något avgörande kan ha förändrats i partiets struktur. Ok, inga lärdomar jag inte har sedan tidigare, särskilt från litteratur som jag arbetat med, men det här var en tydlig erfarenhet som kastade ytterligare ljus på fenomenen.



Parti 2

Joakim Pihlstrand-Trulp – Pierre Shapiro 0-1

I det andra partiet mötte jag Pierre Shapiro (1985). Det visade sig efter partiet att hen var svensk, vilket var ett lustigt sammanträffande. Jag känner på något vis igen efternamnet, även om jag inte kan placera det på rak arm. Tydligen bor hen sedan några år i Lettland.

Även om min motståndare behandlade öppningen dåligt, så behandlade jag den sämre. Med förhållandevis enkla medel kunde jag ha arbetat fram en fördel, men det sket sig med besked. Jag förlorade partiet ganska enkelt och det är inte så mycket mer att säga om det.


Parti 3

Vija Zalcmane – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Med två mer eller mindre onödiga förluster bakom mig så mötte jag mästarkandidaten Vija Zalcmane (1945). Jag visste dock varken ratingtal eller titel, men spelade tillräckligt starkt för att vinna partiet.

I det tidiga mittspelet så offrade jag en bonde för pjäsaktivitet, och det slog ut väldigt väl. Kort därefter kunde jag vinna kvalitet (springare för torn), etablera kontroll över b-linjen och infiltrera vits ställning med mina tunga pjäser på b2. I tidsnöden såg jag inte att vits löpare hängde vid ett tillfälle i slutspelet, men min redan fastlagda och ganska enkla plan visade sig vara vinnande i vilket fall.


Parti 4

Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksej Pavluchenko 0-1

Det här var ett för mig synnerligen intressant parti. Jag spelade mot mästarkandidaten Aleksej Pavluchenko (2147) och passade på att pröva en intressant öppningsstrategi. Faktum är att jag hamnade bättre ur öppningen och hade klar fördel i partiet, men sedan kapitalt misshandlade mittspelet och mötte en välförtjänt förlust. Aleksej spelade starkt och var inte särskilt förlåtande inför mina misstag. Sluttiden var talande med 0:31 för vit och 16:23 för svart.


Parti 5

Janis Silmalis – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Efter en hel del taktiska komplikationer, som en starkare motståndare förmodligen skulle ha slaktat mig med, så lyckades jag konsolidera en relativt stark fördel mot Janis Silmalis (1978). Partiet avgjordes visserligen på tid, men pekade åt svarts favör vid tillfället.


Parti 6

Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins 1-0

Det var roligt att jag fick möta min vän från den föregående turneringen, Ģirts Kazmins (2046). Min favoritmotståndare, som jag sade till Ģirts innan partiet. Det resulterade i en miniatyr i 18 drag där jag förvånande nog krossade henom. Det var ett roligt och instruktivt parti, där jag inte hemföll åt materiell girighet utan istället jagade den svarta kungen över brädet till en lämplig mattsättningsposition. Ģirts gav dock upp fyra drag innan den tvingande matten.


Parti 7


Vladimir Sveschnikov – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

Jag blev både glatt överraskad och något rädd när jag fick veta att jag i sista ronden lottats mot FM Vladimir Sveschnikov (2456) som var den klart starkaste spelaren i turneringen. Dels är det roligt att få möta riktigt bra motstånd och få chans att lära sig något med guldkant, och dels så känns det lagom uppmuntrande att veta på förhand att en förmodligen kommer att bli krossad. Synd att jag inte hade fotokameran med mig. Kändisfaktor, kändisfaktor...

Jag spelade dock tillräckligt stabilt och respektlöst för att ge Vladimir en match. Faktum är att jag mot slutspelet hade fördelen i partiet, fast det insåg jag inte riktigt vid tillfället ifråga. Jag hade det på känn, men kunde inte se ställningens komplikationer tillräckligt klart och tydligt. Jag spelade för att hålla remi. Liksom i det första partiet så kan jag inte hänvisa till någon tidsnöd eftersom jag hade 29 minuter kvar på klockan och Vladimir hade 35 minuter, vid mattsättningen. Jag underlät kontroll över ett viktigt fält och lät mig sättas matt av en kantbonde. Jag valde att fortsätta spela till slut och bjuda mästaren på matten.


Varför lät jag då också det här partiet glida mig ur händerna? Givetvis spelade Vladimir starkt, klarsynt och finurligt, men förlusten hade mer med mig att göra än min motståndares goda spel. Kanske var jag förblindad och medtagen av framgången av att ha spelat såpass bra ändå mot en FM? Inte särskilt kyligt. Jag måste visst lära mig det också. En annan viktig lärdom är att Sveschnikov knappast var oslagbar. Också en remi skulle i pragmatiskt ljus kunnat räknas som en vinst.



Tabeller och slutresultat


Jag fick 3 poäng (av 7) och en 8:e plats (av 13). I den här turneringen så gissar jag att det inte var så mycket inflation i ratingtalen, utan att de betecknade en förhållandevis faktisk spelstyrka. Det gäller i synnerhet de högre rankade spelarna. Medelratingen på mina motståndare var 2099 och min ratingperformance var 2049. Undrar hur det talet skulle sett ut med en vinst mot Tenis och remi mot Sveschnikov? Nästa gång...

2 kommentarer:

Torbjörn sa...

trevligt med foton men svårdechiffrerat.
ha diagram i stället!
http://dubbelmusik.wordpress.com/

Anonym sa...

Tack for intiresnuyu iformatsiyu