Efter den tredje dagens partier började jag känna något slags ont i halsen. Det blev värre under kvällen och då kunde jag se fram emot en trevlig liten förkylning inför den sista dagens spel. Tack för det. Jag tog ett varmt bad och åt vitlök. Det förra var skönt och det senare starkt. På natten vaknade jag efter lite drygt tre timmars sömn och kunde inte somna om. Det irriterade i halsen och magen var i uppror, vilket kanske vitlöken bidrog till. Underkur. Det bäddade ju onekligen för toppform!
Jag använde småtimmarna till att äta lite bröd, tänka, skriva samt att fortsätta analysera min motståndare. Jag skulle spela mot Oleg Marutkin som efter sex partier ledde turneringen på 5½ poäng. Förberedelse var nog viktigt. Jag hade valt ut fyra av hens sex spelade partier, som jag tyckte var relevanta, och kopierat dem för hand dagen innan. Lagom seriöst, eller hur?
Lyckades sova i kanske fyrtio minuter på morgonen innan jag skulle iväg. Med en mental klarhet som ett utskitet äppelskrutt, så pallrade jag mig iväg till spellokalen.
Jag hade alltså en ganska god uppfattning om vad jag skulle möta i det första partiet för dagen. Jag gissade också att min motståndare hade tittat på mina tidigare partier och åtminstone delvis analyserat i första hand mitt öppningsspel. Jag valde därför att spela något som jag inte spelat tidigare under turneringen och som därför förhoppningsvis överraskande.
Jag tycker att jag hade fördel redan tidigt i öppningen, men förvaltade det inte särskilt väl. Oleg spelade också bra och lyckades utjämna, till och med till sin fördel. Hen missade dock en forcerad vinst i mittspelet. Efter diverse avbyten så godtog hen mitt vältajmade och ganska generösa remianbud. Jag hade varken mycket energi eller tid kvar och ställningen var relativt jämn. Förmodligen var det också remi enligt någon slags teoretisk standard.
Jag visste förstås också att Oleg endast behövde remi för att uppnå de sex poäng som krävdes för en inteckning till att bli mästarkandidat. Efter någon minuts betänkande så räckte Oleg något tvekande fram handen. En gest jag gärna tog emot. Under de rådande förutsättningarna så var det ett resultat jag helt klart var nöjd med.
I rond 8 verkade ingen av oss spela för att vinna. Det blev en relativt symmetrisk och tråkig uppställning som i ett tidigt skede slutade med remi.
Jag är knappast någon remimaskin, men med tanke på hur jag mådde så var det inte dåligt att avsluta med två remier. Det är också en erfarenhet att se sina demoner och inse vad situationen pragmatiskt kräver. Det blev således två halva vinster för min del.
Jag slutade turneringen på 5 poäng och en (med fem andra) delad fjärdeplats (jag hade dock sämst kvalitetspoäng bland dessa) av 22 deltagare. Jag fick ju en initial rating på 1950 vid turneringsstarten och gick upp fyra poäng till 1954, vilket numera är mitt officiella lettiska ratingtal. Jag tror att det är mer eller mindre ekvivalent med LASK. Min spelstyrka (kallat ratingperformance) under turneringen låg på 1998. Det var roliga nyheter, åtminstone för mig, och en upprättelse efter det mediokra resultatet i SM.Efter det sista partiet så var vi fem stycken som spelade några vändor “chock”. För den som är obekant med termen så spelas det vanligtvis på två bräden och de fyra spelarna spelar i lag om två och två. När en pjäs tas så ges den till lagkamraten som då kan placera ut den enligt vissa restriktioner på sitt bräde. En utplacering räknas som ett drag. Det roliga i den här anekdoten är dock att de i Lettland inte kallar det för “chock” utan för “svenskt schack”. Jag gissar att det har med stormaktstiden att göra, då Sverige krigade med Ryssland och en tredjedel av Lettland var ockuperat av svenskarna. Det brukar ju vara så med grannar och fiender.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar