Helgturnering i Riga (Lettland), dag 1-2

Nästa turnering bjöd på hårdare motstånd med två FIDE-mästare, sju mästarkandidater och fyra klass 1-spelare i startfältet. På det hela taget visste jag inte mycket om mina motståndares exakta spelstyrka vid speltillfället, med ett och annat undantag (nämligen Kazmins och Sveschnikov).

Platsen var densamma som i de två andra turneringarna, alltså schackklubben/-skolan. Vi spelade som i tidigare turneringar Schweizer-system. Första dagen spelades fyra partier å 25 minuter + 5 sekunder tillägg per drag och andra dagen spelades tre partier med tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder tillägg per drag.


Parti 1

Ģirts Tenis – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

I det första partiet mötte jag en förhållandevis stark spelare i mästarkandidaten Ģirts Tenis (2138). Efter att ha misshandlat öppningen något så stod jag inför faktumet att jag tvunget skulle förlora material. Istället för att försöka utjämna med att ta tillbaka en sämre kvalitet, så gick jag in för en attack. Helt rätt val! Jag fick ett fullständigt dödande angrepp som jag enkelt borde ha vunnit. Hur kommer det sig då att jag förlorade partiet? Jag har faktiskt ingen aning. Det kändes oerhört surt och försmädligt att kasta bort ett parti på det sättet. Och jag kan knappast hänvisa till någon tidsnöd då jag hade 7 minuter kvar på klockan. Nej, det berodde på rent och skärt förhastat slarv, och det har jag svårt att förlåta mig själv.

Det var riktigt vackert! Svart låg torn under, men de flesta av vits pjäser var inte riktigt med och spelade. Här hade jag alltså hela sju minuter på mig att hitta en stark plan, och jag stressade iväg ett skitdrag. Det är oförlåtligt. Jag borde kunna frambringa lite mer kyla och närvaro. För min del hängde hela partiet på den pågående attacken. Ebbade den ut så var jag i vilket fall förlorad. I ett sådant läge behöver en tid för kanske upp till ytterligare tio drag. Sju minuter är gott om tid under sådana omständigheter. Bättre hade varit att fundera i fem minuter för att sedan vischla iväg ett starkt drag som punkterar motståndarens sista viljeyttringar.

Efter två minuters funderingar så lär nog de flesta ha hittat någon slags vinnande plan. Jag började istället med att skyndsamt ge pjäs för bonde. Istället för att besinna mig och titta på vad ställningen strävade till så drog jag också nästa drag onödigt snabbt (också det inom några sekunder), vilket direkt förlorade partiet. Jag kunde fortfarande ha vunnit, visserligen mer komplicerat, med Lh3+!

Mina främsta lärdomar från det här partiet är att fördel av initiativ kan sparka skiten ur materiell fördel. Till saken hör alltå att jag hade kraftig lokal materiell fördel. Det är också viktigt att ta sig tid att titta på ställningen vid varje drag. Det är farligt att lita till tidigare analyser, eftersom något avgörande kan ha förändrats i partiets struktur. Ok, inga lärdomar jag inte har sedan tidigare, särskilt från litteratur som jag arbetat med, men det här var en tydlig erfarenhet som kastade ytterligare ljus på fenomenen.

Parti 2

Joakim Pihlstrand-Trulp – Pierre Shapiro 0-1

I det andra partiet mötte jag Pierre Shapiro (1985). Det visade sig efter partiet att hen var svensk, vilket var ett lustigt sammanträffande. Jag känner på något vis igen efternamnet, även om jag inte kan placera det på rak arm. Tydligen bor hen sedan några år i Lettland.

Även om min motståndare behandlade öppningen dåligt, så behandlade jag den sämre. Med förhållandevis enkla medel kunde jag ha arbetat fram en fördel, men det sket sig med besked. Jag förlorade partiet ganska enkelt och det är inte så mycket mer att säga om det.

Parti 3

Vija Zalcmane – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Med två mer eller mindre onödiga förluster bakom mig så mötte jag mästarkandidaten Vija Zalcmane (1945). Jag visste dock varken ratingtal eller titel, men spelade tillräckligt starkt för att vinna partiet.

I det tidiga mittspelet så offrade jag en bonde för pjäsaktivitet, och det slog ut väldigt väl. Kort därefter kunde jag vinna kvalitet (springare för torn), etablera kontroll över b-linjen och infiltrera vits ställning med mina tunga pjäser på b2. I tidsnöden såg jag inte att vits löpare hängde vid ett tillfälle i slutspelet, men min redan fastlagda och ganska enkla plan visade sig vara vinnande i vilket fall.

Parti 4

Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksej Pavluchenko 0-1

Det här var ett för mig synnerligen intressant parti. Jag spelade mot mästarkandidaten Aleksej Pavluchenko (2147) och passade på att pröva en intressant öppningsstrategi. Faktum är att jag hamnade bättre ur öppningen och hade klar fördel i partiet, men sedan kapitalt misshandlade mittspelet och mötte en välförtjänt förlust. Aleksej spelade starkt och var inte särskilt förlåtande inför mina misstag. Sluttiden var talande med 0:31 för vit och 16:23 för svart.

Parti 5

Janis Silmalis – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Efter en hel del taktiska komplikationer, som en starkare motståndare förmodligen skulle ha slaktat mig med, så lyckades jag konsolidera en relativt stark fördel mot Janis Silmalis (1978). Partiet avgjordes visserligen på tid, men pekade åt svarts favör vid tillfället.

Parti 6

Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins 1-0

Det var roligt att jag fick möta min vän från den föregående turneringen, Ģirts Kazmins (2046). Min favoritmotståndare, som jag sade till Ģirts innan partiet. Det resulterade i en miniatyr i 18 drag där jag förvånande nog krossade henom. Det var ett roligt och instruktivt parti, där jag inte hemföll åt materiell girighet utan istället jagade den svarta kungen över brädet till en lämplig mattsättningsposition. Ģirts gav dock upp fyra drag innan den tvingande matten.

Parti 7

Vladimir Sveschnikov – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

Jag blev både glatt överraskad och något rädd när jag fick veta att jag i sista ronden lottats mot FM Vladimir Sveschnikov (2456) som var den klart starkaste spelaren i turneringen. Dels är det roligt att få möta riktigt bra motstånd och få chans att lära sig något med guldkant, och dels så känns det lagom uppmuntrande att veta på förhand att en förmodligen kommer att bli krossad. Synd att jag inte hade fotokameran med mig. Kändisfaktor, kändisfaktor...

Jag spelade dock tillräckligt stabilt och respektlöst för att ge Vladimir en match. Faktum är att jag mot slutspelet hade fördelen i partiet, fast det insåg jag inte riktigt vid tillfället ifråga. Jag hade det på känn, men kunde inte se ställningens komplikationer tillräckligt klart och tydligt. Jag spelade för att hålla remi. Liksom i det första partiet så kan jag inte hänvisa till någon tidsnöd eftersom jag hade 29 minuter kvar på klockan och Vladimir hade 35 minuter, vid mattsättningen. Jag underlät kontroll över ett viktigt fält och lät mig sättas matt av en kantbonde. Jag valde att fortsätta spela till slut och bjuda mästaren på matten.

Varför lät jag då också det här partiet glida mig ur händerna? Givetvis spelade Vladimir starkt, klarsynt och finurligt, men förlusten hade mer med mig att göra än min motståndares goda spel. Kanske var jag förblindad och medtagen av framgången av att ha spelat såpass bra ändå mot en FM? Inte särskilt kyligt. Jag måste visst lära mig det också. En annan viktig lärdom är att Sveschnikov knappast var oslagbar. Också en remi skulle i pragmatiskt ljus kunnat räknas som en vinst.

Tabeller och slutresultat

Jag fick 3 poäng (av 7) och en 8:e plats (av 13). I den här turneringen så gissar jag att det inte var så mycket inflation i ratingtalen, utan att de betecknade en förhållandevis faktisk spelstyrka. Det gäller i synnerhet de högre rankade spelarna. Medelratingen på mina motståndare var 2099 och min ratingperformance var 2049. Undrar hur det talet skulle sett ut med en vinst mot Tenis och remi mot Sveschnikov? Nästa gång...

Kvalifikationsturnering klass I, Riga, dag 1-4

Efter den lyckosamma erfarenheten i juli så var det självklart för mig att också bevista samma slag av turnering i augusti. Här är en bild på när en del av de registrerade spelarna inväntar lottningen för den första ronden.

Förutsättningarna var liksom förra gången åtta partier över fyra dagar och tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder per drag. Om en tar 70 % av poängen (alltså 6 poäng) eller mer i turneringen så erhålls en inteckning för att bli mästarkandidat. En inteckning gäller i ett år. Två sådana inteckningar samt minst 50 % i en turnering med mästarkandidater krävs för att faktiskt bli mästarkandidat. Det är emellertid inget mål för mig eftersom jag i vilket fall inte kommer att ha några vidare möjligheter att värna om en titel. Det blir ju inte särskilt mycket spel för min del i Lettland. Sedan är det också långt ifrån säkert att jag är en tillräckligt stark spelare för att göra mig förtjänt av äran.

Jag har förstått att det antagligen finns en del ratinginflation här i klubben. Det verkar som att de har praxis på att ge spelare 1950 i rating direkt. Kanske gäller det bara om en börjar som klass 1-spelare? Jag har inte erhållit någon direkt information om det, men eftersom jag är en 1550-spelare i Sverige (möjligen fortfarande något underrankad) så känns det ju lite lustigt att spöa 1800- och 1900-spelare så lättvindigt. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå för mig när jag är tillbaka i Sverige igen.

Här är lite kuriosa med en bild på när jag förbereder mig inför nästa dags första rond tillsammans med mitt barn, Artíga. Vi är och hälsar på min partner Daces kusin som sitter till höger på bilden. Till vänster sitter ett av kusinens sambos syskon.

För att spara lite på utrymmet (som visserligen är i stort sett obegränsat för mig som skriver, men du som läsare har säkert en gräns) så ska jag reducera beskrivningen av turneringens partier till att bara gälla det som är mest intressant. Här följer en kort sammanställning över mina spelade partier och resultat.

Parti 1: Maxim Smirnov (1930) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 2: Joakim Pihlstrand-Trulp – Uldis Freibergs (1937) ½-½

Parti 3: Sofia Vasiljeva (1931) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Parti 4: Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksis Zālitis (1921) ½-½

Parti 5: Aleksej Peguschev (1959) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 6: Oleg Marutkin (1935) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 7: Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins (2046) ½-½

Parti 8: Svjatoslav Sokol (1950) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Här är några bilder när jag spelar med Uldis Freibergs och Sofia Vasiljeva.

Den tredje bilden visar från vänster till höger (i bildens vertikalplan) Sofia Vasiljeva, Aleksej Peguschev, Uldis Freibergs, Aleksis Zālitis och Vilhelms Luta.

Tre vinster (som svart), fem remier och ingen förlust. Det kunde gått sämre, fast jag fick en ovanligt hög andel remier den här gången.

Jag har valt ut tre partier för kommentar, nämligen nummer 3 (på grund av försvarstekniken), 6 (den förra turneringens vinnare samt en fin kombination) och 7 (med den klart högst rankade spelaren och vinnaren av den här turneringen).

Parti 3

Jag hade missat en fälla i mittspelet och stod således med kvalitet under inför slutspelet. Den här gången var det alltså Sofias tur att fånga mig sprattlandes i nätet. Jag såg att jag inte hade några vidare chanser till vinst, men kanske till att rädda remi. Det fanns endast en öppen linje och den kunde inte gärna ges gratis till vit, så jag såg mig tvungen att byta av mitt torn mot ett av Sofias för att sedan försöka kontrollera linjens infiltrationsfält och stabilisera bondestrukturen så att inga fler linjer öppnades. Den strategin fungerade alldeles utmärkt och efter något tjog drag så enades vi till slut om remi. Svettigt är att kämpa i underläge.

Parti 6

Nu spelade jag mot en duktig spelare, nämligen hen som vann den förra turneringen. Jag hade spelat våghalsigt i öppningen och hamnat ganska konstigt och illa med damen, men det var inget som Oleg direkt utnyttjade. Efter femton drag så hittade jag en underbar kombination med en centralt placerad springare. Jag kollade lugnt och noga kombinationen två gånger och sedan fanns det inte så mycket annat att välja på. Det var ett klart vinnande drag med vinst av pjäs. Partiet slutade mycket riktigt med vinst och Oleg spelade till matt. Här nedan är en bild på slutställningen.

Parti 7

Det var spännande och lite nervöst att spela mot en vass och taktiskt förmögen spelare. Om detta visste jag eftersom jag talat och även analyserat lite grann med Ģirts under de föregående dagarna.

Vi reducerade ganska snabbt ställningen till att vardera ha två löpare och en springare. Ställningen var komplicerad och Ģirts hade ett fruktansvärt tidsövertag. Mot slutet av partiet så hade jag 4,2 minuter kvar på klockan och hen hade 29 minuter, och efter nio drag till så kom vi till slut överrens om remi. Min klocka visade då 2:25 och hens visade 23.

Jag hade alltså tur som slapp undan med remi. Skulle ställningen varit oklarare så skulle det snarare varit rätt att fortsätta och då hade jag förmodligen förlorat på tid. Fast mer än tur, var att Ģirts emellertid var schysst och tog remi för att hen inte ville vinna på tid. Fair play, till skillnad från vad somliga andra skulle göra, ingen nämnd, ingen glömd.

Slutresultat och tabeller

Jag tycker nog att jag borde ha tagit åtminstone sex poäng den här gången, men jag är ändå nöjd med mitt resultat. Jag kom med 5,5 poäng (av 8) på en delad 2:a plats (av 20), där jag dock hade snäppet sämre kvalitetspoäng och slutade därför 3:a. Medelratingen på mina motståndare var 1951 och jag hade en ratingperformance på 2092, vilket var näst högst i turneringen. Jag fick en bok om framskjutningsvarianten i Caro-Kann som tredjepris. Efter att ha varit säker på att den skulle vara på ryska, så blev jag överraskad när jag såg att den faktiskt var skriven på engelska. Tidigare hade de haft ett bokbord med kanske ett hundratal böcker där alla (som jag kunde se) hade varit på ryska. De hade väl letat ordentligt i gömmorna för min räkning. Det var snällt.

Klubbyte

Jag funderade under våren och sommaren på vilken klubb jag skulle fortsätta att spela i. Kristallens SK eller Solna SS. Jag tycker att det var ett svårt val eftersom jag trivts bra i båda klubbarna. Tycker om trevlig stämning.

I samband med schack-SM och min avresa till Lettland så var jag emellertid tvungen att komma till ett beslut. Lotten föll slutligen på Kristallen. Att min vän Barbara Lublinn spelar i Kristallen påverkade. Å andra sidan har jag ju schackvänner i Solna numera, särskilt Jonas Sandberg. Jag har också varmt uppskattat samtal och analyser med Ulf Wallberg i synnerhet, men även samkvämet med andra i klubben. Det mest talande skälet var ändå att Kristallen har fler aktiva och, vad jag tycker mig ha förstått, mer aktivitet. Det är visserligen lite sorgligt att lämna sin fina hage för grönare ängar. Det som är något torftigare är ju i större behov av näringen.

Men, men, sån’t är livet. En bör ju se till sitt eget bästa i första hand. Det behöver inte innebära någon fullfjädrad egotripp. Jag är delvis filantrop, och än mer biofil, men att bry sig om och ta hand om sin omgivning behöver inte innebära att ge upp sig själv. Det kan gå hand i hand. Ok, det var en liten filosofisk utvikning, som jag tycker om och därför inte skäms för.

När det gäller mitt schackspelande så tycker jag att jag numera behöver speltillfällen mot framförallt spelare på nivån 1800-2000 i LASK. Jag hoppas förstås att Kristallen uppfyller mina högt ställda förväntningar om den saken. Enligt medlemsförteckningen så finns det åtminstone en drös kandidater.

Som slutord så vill jag emellertid varmt rekommendera både Kristallens SK och Solna SS för den som bor någonstans i Stockholmområdet och funderar på att börja spela i eller byta klubb.

SchackOnline

Med det här inlägget vill jag börja med att varmt tacka min vän Kenneth Wrede för att hen rekommenderade mig schacksidan www.schackonline.com. Därefter skickar jag gärna ett lika varmt tack till Erik Cederlöf som skapat och sköter sidan. Efter att ha spelat där i lite drygt ett år så kan jag blicka tillbaka på erfarenheterna och inser att jag har lärt mig en hel del schack tack vare sO. Långt mer än de tidigare åren med blixtschack på nätet.

Om någon söker en bra träningsform så kan jag tipsa om att börja spela korrschack, och då är schackOnline nog en av de bästa platserna som finns. Du är välkommen att söka upp mig där. Det gäller vare sig det är en utmaning som väntar eller bara lite vänlig axelskrubbning.

Jag har prövat lite att spela med motorhjälp (schackdatorprogram), men det är sugigt tråkigt, underutvecklande (för mig åtminstone) och därför i stort sett ointressant. Däremot ska jag försöka bli bättre på att använda datorn som ett analysverktyg när jag går igenom mina spelade partier för att ta lärdom. Självklart i slutfasen av analyserna, för att inte förstöra träningen för det kombinativa blickfånget. Ett råd jag för övrigt snappat upp ifrån boken “Träna schack med Jesper Hall”.

Nya turneringsäventyr

Snart är det dags för mig att åter ta del i turneringsspel i Riga. Först kommer ett da capo då jag avser att än en gång delta i en kvalifikationsturnering till mästarkandidat med åtta partier på fyra dagar. I anslutning till den schackhändelsen så lär jag även infinna mig på en kortare helgturnering som pågår i två dagar med sju partier. Jag har gott hopp.

Den förra turneringen gav bra träning och inspiration. Särskilt uppskattat av mig var den lyckade testkörningen med den nyfunna öppningsinnovationen. Den ska jag fortsätta att pröva också i de två kommande turneringarna. Däremot ska jag emellanåt försöka spela något annat, just för att variera spelet lite mer. Variation berikar.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 4

Efter den tredje dagens partier började jag känna något slags ont i halsen. Det blev värre under kvällen och då kunde jag se fram emot en trevlig liten förkylning inför den sista dagens spel. Tack för det. Jag tog ett varmt bad och åt vitlök. Det förra var skönt och det senare starkt. På natten vaknade jag efter lite drygt tre timmars sömn och kunde inte somna om. Det irriterade i halsen och magen var i uppror, vilket kanske vitlöken bidrog till. Underkur. Det bäddade ju onekligen för toppform!

Jag använde småtimmarna till att äta lite bröd, tänka, skriva samt att fortsätta analysera min motståndare. Jag skulle spela mot Oleg Marutkin som efter sex partier ledde turneringen på 5½ poäng. Förberedelse var nog viktigt. Jag hade valt ut fyra av hens sex spelade partier, som jag tyckte var relevanta, och kopierat dem för hand dagen innan. Lagom seriöst, eller hur?

Lyckades sova i kanske fyrtio minuter på morgonen innan jag skulle iväg. Med en mental klarhet som ett utskitet äppelskrutt, så pallrade jag mig iväg till spellokalen.

Jag hade alltså en ganska god uppfattning om vad jag skulle möta i det första partiet för dagen. Jag gissade också att min motståndare hade tittat på mina tidigare partier och åtminstone delvis analyserat i första hand mitt öppningsspel. Jag valde därför att spela något som jag inte spelat tidigare under turneringen och som därför förhoppningsvis överraskande.

Jag tycker att jag hade fördel redan tidigt i öppningen, men förvaltade det inte särskilt väl. Oleg spelade också bra och lyckades utjämna, till och med till sin fördel. Hen missade dock en forcerad vinst i mittspelet. Efter diverse avbyten så godtog hen mitt vältajmade och ganska generösa remianbud. Jag hade varken mycket energi eller tid kvar och ställningen var relativt jämn. Förmodligen var det också remi enligt någon slags teoretisk standard.

Jag visste förstås också att Oleg endast behövde remi för att uppnå de sex poäng som krävdes för en inteckning till att bli mästarkandidat. Efter någon minuts betänkande så räckte Oleg något tvekande fram handen. En gest jag gärna tog emot. Under de rådande förutsättningarna så var det ett resultat jag helt klart var nöjd med.

I rond 8 verkade ingen av oss spela för att vinna. Det blev en relativt symmetrisk och tråkig uppställning som i ett tidigt skede slutade med remi.

Jag är knappast någon remimaskin, men med tanke på hur jag mådde så var det inte dåligt att avsluta med två remier. Det är också en erfarenhet att se sina demoner och inse vad situationen pragmatiskt kräver. Det blev således två halva vinster för min del.

Jag slutade turneringen på 5 poäng och en (med fem andra) delad fjärdeplats (jag hade dock sämst kvalitetspoäng bland dessa) av 22 deltagare. Jag fick ju en initial rating på 1950 vid turneringsstarten och gick upp fyra poäng till 1954, vilket numera är mitt officiella lettiska ratingtal. Jag tror att det är mer eller mindre ekvivalent med LASK. Min spelstyrka (kallat ratingperformance) under turneringen låg på 1998. Det var roliga nyheter, åtminstone för mig, och en upprättelse efter det mediokra resultatet i SM.

Efter det sista partiet så var vi fem stycken som spelade några vändor “chock”. För den som är obekant med termen så spelas det vanligtvis på två bräden och de fyra spelarna spelar i lag om två och två. När en pjäs tas så ges den till lagkamraten som då kan placera ut den enligt vissa restriktioner på sitt bräde. En utplacering räknas som ett drag. Det roliga i den här anekdoten är dock att de i Lettland inte kallar det för “chock” utan för “svenskt schack”. Jag gissar att det har med stormaktstiden att göra, då Sverige krigade med Ryssland och en tredjedel av Lettland var ockuperat av svenskarna. Det brukar ju vara så med grannar och fiender.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 3

I rond 5 fick jag istället smaka de beska dropparna själv. Peteris Omuls (1905) valde ett ovanligt drag som svar på mitt svar som svart. Jag var inte missnöjd med det, för jag är numera bekväm med det mesta. Jag gjorde ändå några misstag tidigt i öppningen och tappade kontroll över viktiga svarta fält. Efter lite kreativt tänkande och några på varandra starka, men oortodoxa, drag (som jag än så länge är mycket nöjd med), så hade jag för tillfället lyckats stabilisera ställningen. Utpumpad av insatsen och med mycket förbrukad tid, så missade jag emellertid att jag var tvungen att ta initiativ till att byta av två av de lätta pjäserna.

Det resulterade efter avveckling med ett dubbelhot på mina torn, varav inget var garderat. Jag tror att jag valde den mer hoppfulla fortsättningen och fick med motspelet rätt intressant kompensation för ett torn. Fast det var inte tillräckligt.

Min motståndare spelade bra, så jag var inte arg eller knäckt efter partiet. Jag tycker också att jag fick med mig några viktiga läxor på köpet och det var ju framförallt därför jag deltog i turneringen, för erfarenheten.

Det sjätte partiet mot Gabriela Kronberga (1850) blev en slags upprepning av första dagens vitparti. Jag krossade henom. Redan efter åtta drag så stod hen ordentligt sämre och efter en blunder i tolfte draget så kunde jag punktera partiet med vinst av lätt pjäs och tre bönder samt tvinga fram dambyte. Här är en bild på slutställningen, vilket talar något om hur partiet tidigare fortskred.

Gabriela spelade partiet till slut, vilket ju kräver psykologiskt mod och ihärdighet för att utstå motvinden i såpass många drag. Det är inte dåligt, tycker jag. Jag brukar själv försöka föra partier till slut. Så länge det finns pjäser finns det möjlighet. Någon stormästare (eller dylikt) sade att “ett uppgivet parti går aldrig att rädda”.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 2

Nästa dag bjöd på ytterligare sötma. Två vinster. En halvtimme innan partiet för rond 3, så konsulterade jag protokollpärmen. Min motståndare spelade vit och hade i ett tidigare parti spelat en udda öppning. Det var ju fantastisk information! Dessutom såg hens motspelare i det partiet att jag tittade på partiet och gjorde en och annan utläggning om planer och idéer. Jag var alltså mycket väl förberedd på den öppningen om den skulle komma.

Mycket riktigt! Uldis Freibergs (1935) gick in i samma variant mot mig. Visserligen hade hen sin beska förlust färskt i åminne och gjorde en avvikelse i femte draget. Det påverkade dock inte de grundläggande planerna, utan gav snarare en tempofördel för svart. Alltså en ganska undermålig “förbättring”. Redan i öppningsfasen tycker jag att jag hade fått stark fördel. Det kristalliserade sig senare, efter ett och annat starkt drag från min sida, som en pjäsvinst.

Jag stod inför slutspelet med två torn, löpare och merbonde som var fri mot två torn. Solklar vinst. För att hålla spänningen igång så skänkte jag därför tillbaka ett torn helt gratis. Vilket slarv! Istället för att lyckas reducera till en mycket enkel historia så stod jag alltså inför en möjlig förlust. Våra båda kungsflygelbönder byttes sedermera av och så var det då två torn för vit mot svarts torn, löpare och två fribönder (en på femte raden och en på fjärde) skyddade av löparen. Jag började få slut på tid, men insåg att min ställning ju måste vara vinnande. Däremot var jag orolig för tidsnöden som jag kände flåsade mig nerför nacken, varför jag efter ett antal drag erbjöd remi när jag hade en och en halv minut kvar på klockan. Uldis verkade dock hoppas på att vinna på tid och avböjde.

Faktum är att hen inte verkade förstå vad “draw” betydde, vilket jag tyckte var konstigt eftersom hen talat hyfsat bra engelska innan partiet. Fast visst kan det ha varit så, eftersom det ju ändå är ett speciellt uttryck, och kan vara det även för en schackare på andra språk. Vis av erfarenheten från SM så ropade jag uppgivet efter domaren, men hen meddelade lugnt att jag borde fortsätta spela. Det var bara att bita ihop och försöka undvika bortställningar på väg till genomförandet av min plan.

Uldis tillät efter ett tag byte av tornen och därefter kunde jag komma in framför kantbonden med min kung. Då blev det enkelt igen. Promoveringen var oundviklig och trots den tidigare fadäsen så lyckades jag därför ro hem en hel poäng. När jag plockade hens torn med en avdragsschack (med den kvarvarande bonden) så gav hen upp.

Det är ju svårt att överleva mot dam, löpare och snart en till dam, om svart så önskar. Jag är dock inte missnöjd med att ha erbjudit remi, för i tidsnöden kan vad som helst hända. Särskilt för mig. Min klocka var nere och nosade på 10 sekunder och slutade på 30 sekunder. Det är ju också en erfarenhet. Jag skryter inte gärna med att jag är något vidare på att hantera tidsnöd, men den här gången gick det ju bra. Efter partiet påpekade jag lakoniskt att “you should’ve taken the draw while you could” och då bad Uldis också om ursäkt med “yes, sorry”. Inte någon dålig person, men hen ville förstås vinna.

Jag antar att det är när jag slutar göra grova misstag som mästartitlarna kommer, men det gäller å andra sidan vem som helst egentligen. Jag har helt enkelt mycket att jobba med när det gäller mitt schackspelande.

I det fjärde partiet spelade jag vit mot Sofia Vasiljeva. Jag lyckades tidigt få utrymmesfördel och det var lite av trafikkaos i svarts trängre ställning. Partiet fick sitt praktiska slut efter en taktisk finess, vilket skapade ett dubbelhot dels för matt och dels mot en pjäs. Nu vann jag alltså pjäs och lyckades i samband med det tvinga fram dambyte. Den här gången gjorde jag inte några misstag medan min motståndare spelade fram till matt.