torsdag 1 januari 2009

Rilton Elo, dag 3-5


Varningsdeklaration från Socialstyrelsen:
Texten nedan kan innehålla starka, mustiga uttryck och därför rekommenderas personer med svagt hjärta eller känsligt sinne att undvika fortsatt läsning.


En alternativ rubrik till det här inlägget skulle kunna vara "Varför gör det så ont att förlora i schack?". Det är för övrigt en intressant frågeställning. Delar i en förklaring kan handla om att det är ett kunskapsspel som i princip saknar elementet tur. Visserligen kan du ha tur när motståndaren missar en fördelaktig fortsättning, men det ligger ju inte i din egen hand. Hur som helst så svider förluster nog extra mycket just eftersom det är hjärna mot hjärna som gäller. Den som förlorar har helt enkelt, åtminstone på något plan, sämre kunskaper eller fokus än motståndaren. Just i schack så hatar jag att förlora.

Tyvärr så har jag förlorat massor i Rilton. Jag avstod från att skriva på bloggen såväl dag 3 som dag 4. Det hade ändå mest bara blivit en massa galla, gift och svordomar. Nu när lite vatten har runnit under bron och genom njurarna (ni minns väl den schackliga inkontinensen samt att jag dricker 2-3 liter vatten under ett parti) så är emellertid stunden inne för ännu en resumé.

Rond 3: Jag sov dåligt och lite inför tredje dagens spel, då jag mötte Roar Ulvnes (Nordstrands SK, Elo 1970) från Norge. Det blev en rätt så konstig öppning. Jag fick upp en klar fördel i slutet av mittspelet, men tillät en daminfiltration och förlorade. Oj, vad förbannad jag var på mig själv.

På bilden till höger sitter Roar vid brädet och min vän Robert Spångberg (som också spelar i Elo-gruppen) står bredvid.

Rond 4: Den här natten sov jag bättre, men trots att jag var mer utvilad än dagen innan, så spelade jag ruskigt dålig schack och förlorade. Gratispoängen hamnade hos Fredrik Jacobsen (1830) från SK Rockaden Sthlm. Humöret fick sig en ordentlig knäck av en till förlust på raken, och när jag gick hemåt så hoppades jag i mitt stackars frustrerade sinne på att någon skulle komma fram och försöka råna mig, så att jag fick sparka ner denna någon i moraliskt befogat självförsvar. Det hände förstås inte, så jag sparkade femton gånger på en lyktstolpe istället. Det är tydligen olagligt, men polisen lyste påpassligt nog med sin frånvaro.

Fotografiet till vänster visar Olle Ålgars som jag spelade mot i Täby KM. Hen spelar också i Elo-gruppen.

Rond 5: Trots det risiga humöret så kunde jag sova ok. Den sista speldagen innan nyårspausen, så mötte jag Mikael Kelfve (Hässelby SK, 1809). Vi hade ju mötts också i fjolårets Riltonturnering, så det blev ett intressant återseende. Den gången vann jag, och den här gången slutade partiet remi. Jag hade haft ett materiellt överläge hela partiet igenom, lyckats parera Mikaels attack, och vi landade i ett slutspel där hen räddade remin.

För min del var det skönt att åtminstone inte förlora i femte ronden. Gott hopp inför fortsättningen. Jag är ju så satans positiv! Eller hur...

Extra roligt var att min vän Jonas Sandberg kom förbi Münchenbryggerierna och agerade publik. Vi talade en del under och efter ronden och hann även med att spela ett blixtparti. Det var trevligt att ses, för det händer inte alltför ofta.

Här till vänster är en liten Kristallensamling. Vid brädet sitter Mikael Näslund och Jimmy Mårdell och svettas. Björn Gambäck står bredvid och betraktar ställningen.

1 kommentar:

Johanna sa...

Fin blogg... Har själv en schackblogg, skframat.blogg.se heter den