Schack-trulpen

Brädspel i Tullánchè

2010-10-02T10:54:00.014+02:00

Skriver om det här på bloggen trots att det endast har en avlägsen koppling till schack. Jag har börjat spela brädspel med ett gäng ute i Tullinge. Anledningen för min del heter Erik Leander. I tisdags var jag med för andra gången, och än så länge tycker jag att det är såväl roligt som socialt upplyftande. På bilden till vänster sitter (från vänster till höger) Erik, Stefan Ahl och Mikael Tylmad och spelar Race for the Galaxy.

Nästa bild visar resten av sällskapet, exklusive undertecknad (jag vet, jag är exklusiv). Dessa är (från vänster till höger) Andreas Ekström, Nicklas Brandefelt, Magnus Jansson, Love Brandefelt, Mats Furby (med ryggen till) och Fredrik Atmer. Fredrik bjöd för övrigt dagen till ära på soppa, hembakt bröd, tårta och godis, och i gengäld sjöng vi andra en liten stump för henom. Bilderna visar att vi mest verkar spela kort. Det kallas dock fortfarande för brädspel, vilket är intressant. Gissar att det har att göra med spelens strategiska upplägg att göra.

I stort sett alla spel vi spelar är kul, men ett som jag nu har spelat några gånger live och gillar skarpt är Dominion. Det finns även möjlighet att spela det spelet via internet på brettspielwelt.de. En nackdel där är att 85 % av korten saknas, men det handlar rimligen om att skapa ett incitament för att faktiskt skaffa spelet. Helt ok. Brettspielwelt är ändå ett schysst forum för att testa Dominion och ett tjugotal andra brädspel. Schack har de dock inte på agendan, men det behövs knappast med så många andra bra sidor att välja på.

Det om projektet Brädspel i Tullánchè. På återseende.

Västerås Open, lördag & söndag

2010-09-28T09:21:00.043+02:00

Tråkigt nog så gick det mindre bra i långpartierna. I den 5:e ronden så mötte jag tufft motstånd med Nicolaj Zadruzny (2343, Elo 2266, SK Rockaden Sthlm - se fotografiet nedan). Jag spelade vit och hade helt ok spel fram till och med 15:e draget (en sluten ställning uppkom), då jag ställde bort en bonde på grund av ett dubbelhot efter Sc6 där damen inte kunde gå till a4 på grund av att bonden på g4 då skulle falla. Klantigt, men belysande. I nästa rond mötte jag Kjell Pettersson (1656, SS Gambit) som svart och vann efter att jag tilläts spela e4 och vit var tvungen att offra pjäs för två bönder eller acceptera att bli helt nertryckt. Det var lördagens två partier, och hoppet var fortfarande gott!

Söndagen började med en något mjukare lottning än föregående dag. Jag spelade som vit mot Karl Magnusson (2088, Västerås ASS) och fick en bättre öppning och mittspel. Sedan valde jag en dubiös plan i damslutspelet med två lätta och släppte en fin utpost för svarts springare. En lätt pjäs byttes strax av och jag hamnade på försvar. Stod dock länge på remi, men gjorde en onödig schack i tidsnöden och förlorade. Trist.

Inför sista ronden så halkade jag därför återigen ner till B-rummet (jag hoppade fram och tillbaka hela tiden). Nu mötte jag klubbkompisen och schackOnlineoriginalet Sture Lindberg (1734, Elo 1842 - syns till höger i bilden till höger, med Michael Mattsson till vänster). Efter att ha räknat som ett kylskåp hoppar höjd, så slog jag på e5 med en häst med idén att om vit tog tillbaka med bonden så skulle jag flytta löparen och vinna bonden efter exf6. Visst skulle jag vinna bonden i den varianten - till priset av en pjäs! Där var jag beredd att ge upp, men spelade ett mellandrag med en bonde som därmed hotade vits vitfältslöpare. Sture återgäldade min fadäs med att lite för kvickt ställa löparen på d3, varmed jag kunde slå den för att sedan attackera vits hängande svartfältslöpare med hästen (Lc7 hade dock varit något bättre) då fältet h5 blivit tillgängligt efter vits Dxd3. Och jag hade faktiskt mer tur än så (även om jag konstigt nog sett det i varianten med Ld3), eftersom g4 inte fungerade trots att springaren inte har några fält, just på grund av att jag hade resursen Dg5 Kh1 Sf4 med hot på vits dam och hästen landar bekvämt på e6 eller byts av mot svartfältslöparen. Finemang, pjäsen var räddad och jag var återigen med i partiet! Sedan följde en hel del manövrerande och bondeframstötar för att sedermera landa i följande ställning där vit är vid draget.

Som synes står vit närapå i dragtvång. Jag tyckte och tycker att svart har klart bättre ställning, till priset av en bonde. Nu spelade Sture 37. T1f3? och bjöd remi med ca fem minuter kvar på sin klocka och ungefär två minuter kvar på min. Jag tänkte febrilt i en och en halv minut och såg mig nödd och tvungen att anta anbudet, trots att jag kände i hela kroppen att svart borde kunna vinna det här på något sätt. Nyckeln ligger i vits passiva pjäser (särskilt hästen på h1) och utsatta kungsställning. Vid slag på g6 så ser vit ut att tappa kvaliteten (fast det är i själva verket vits enda solida försvarsplan i kombination med e6!), varför T1f3 är ett av de få drag som vit kan utföra utan att förlora material.

Den vinnande fortsättningen för svart borde vara 37. - Sxc3! (håller i d-bonden efter varianter där vit skjuter fram e-bonden samt hotar Se2) 38. Dxg6 (forcerat?) hxg 39. Lxc3 gxf 40. Txf5 Tg5 41. Tf1 Teg8 42. Se2 (enda draget) Tg2+ 43. Kh1 T2g3 44. Ld4 Le3 44. Lxe3 Txe3 och vit är mer eller mindre förlorad. Jag känner emellertid inte att jag behöver vara alltför besviken, då ställningen var känslig åt båda håll och det var svårt att hitta den vinnande fortsättningen på 1-2 minuter. Övervägde som exempel även 37. - Ld2 liksom 37. - Dxg1+. Jag vågade helt enkelt inte chansa med att leva på tidstillägget på 30 sekunder per drag nu när remi erbjöds. Något som inbegriper en överhängande risk att förlora på tid eller ställa bort sig kapitalt.

Med 4 poäng av 8 möjliga med mersmak och en LASK-ratingförändring på -8, så hamnar jag i ett läge där jag givetvis inte är nöjd, men samtidigt inte heller riktigt missnöjd. Skum känsla det där. Med anledning av den nya FIDE-sanktionerade titeln CM (Candidate Master) så myntade Jörgen Waara ett uttryck som jag tycker stämmer väl in på mig, nämligen CF - Candidate Fish. När det gäller tävlingen överlag så har André et al. lyckats med att ordna ett utmärkt schackevenemang, vilket de ska ha en stor eloge för!

Så till den avslutande passagen, om livet utanför turneringen. Sammy och jag gillade varandras sällskap och kan därför titulera oss vänner. Vi ses förhoppningsvis snart igen. Om inte annat så är jag redan nu sugen på att komma till Västerås för att spela Open 2011 (där jag dessutom kommer att vara fri från anmälningsavgift med anledning av att arrangörerna gillade ett eller flera av mina förslag för att förbättra turneringen), och förmodligen även schack-SM. Gissar att jag är välkommen tillbaka och att lokal och trevligt sällskap därmed är givet.

Ett litet bildkollage. På bilden till vänster står Joar Ölund, duktig junior som spelar för SK Rockaden i Stockholm (men borde spela för Kristallen!) liksom vi i bakgrunden kan skymta Mattias Ådahl (gammal västeråsare, men numera kristallare). På bilden till höger står Viktor Thorell, som jag nyligen spelade ett parti med i Lag-DM. De två bilderna nedanför beskriver inmundigande av föda på ett lokalt mathak. Den första bilden uppvisar en klädsam posering där vi ser, från vänster till höger, Michael Mattsson, Fredrik Lindh och Andreas Persson. Jörgen Waara ville ha betalt för att bli fotograferad, men vi kom fram till en kompromiss. Den andra bilden dokumenterar den sociala verkligheten fem sekunder senare (vilket går att härleda utifrån Jörgens tallrik). Skämt åsido så hade vi en mysig och kul stämning på pizzerian med det mycket passande namnet Amore.

En bonus var även hemresan. Det var nämligen endast två schackspelare som tog bussen till Stockholm. Jag och.. Tikkanen (som skulle till Stockholm för att ta nattåget till Lund). Jag tog givetvis chansen att pumpa turneringsvinnaren på GM-livet bakom kulisserna och viss inblick fick jag nog. Jag tycker att vi hade ett lika långt som intressant samtal, och Hans verkar vara en ödmjuk och trevlig person, som jag önskar all välgång. Och bra går det ju!

Västerås Open, fredag

2010-09-27T11:28:00.034+02:00

Jag bestämde mig i ett sent skede för att delta i Västerås Open. Fick positivt besked från klubbens ordförande André Nilsson (som står upp på fotot nedan, och funktionären som sitter ner till höger heter Rasmus Myklebust) om sen anmälan och så var det som vanligt bara frågan om resa och logi att lösa. Det är lite knapert med ekonomin då jag är alltför mångårig student och sambon nyligen blivit arbetslös. Hotell var därför knappast något alternativ. Tåg är klart bekvämare och snabbare, men jag valde av kostnadsskäl buss.

Tälta är egentligen lite för hardcore för att rimma väl med schack.. och myndighetsutövning. Jag såg det dock som en sista utväg. På onsdagen kom jag emellertid på att jag ju kunde kolla efter övernattning via couchsurfing.org. Skickade ut några förfrågningar och fick snabbt flera trevliga svar. Snabbast var dock Sammy, och hen verkade schysst utifrån sin presentation, så jag tackade ja till att få sova där. Vi hade flera givande samtal under helgen, och Sammy gjorde mycket till för att lyfta vistelsen i Västerås till en trevlig och positiv upplevelse.

Schackturneringen var välarrangerad, så den bidrog förstås också till den goda erfarenheten. Det jag kunde önska mer av handlade nog mest om mitt eget spel. Resultaten för samtliga spelare kan avläsas på Chess-Results.

Tävlingen inleddes med fyra snabbschackspartier à 20 minuter per spelare och parti på fredagskvällen. Eftersom samtliga 125 uppställda bord hade digitalklockor (måste vara en imponerande insats från arrangören) så tycker jag dock att 15 minuter + 5 sekunder per drag vore en bättre tidskontroll. Kanske blir det så nästa år? Jag har i varje fall lämnat ett förslag om saken till arrangörerna.

När det gäller den första dagens partier så mötte jag Kamras Awat (1115, Västerås ASS - se första bilden till vänster) som vit i rond 1. Ett parti som jag vann efter en tidig positionell miss av svart. Sedan förlorade jag som svart mot Jörgen Dalmau (2156, Elo 2138, Solna SS - se bilden till höger). Rond 3 bjöd återigen på ett vitparti och vinst, den här gången mot Christian Sandberg (1408, Västerås ASS - vill avstå från att bli fotograferad), och rond 4 blev remi efter en spännande drabbning med Michael Lynge (2144, Elo 2195, Dragsholm, Danmark - se bilden nedan till vänster). 2½ poäng på snabbschacket ser jag som klart godkänt för mig.

Politik, vaf...

2010-09-21T10:09:00.030+02:00

Kanske borde avstå från att dra in politikens opiumindränkta trasor på bloggen, men det är svårt att hålla sig i dessa tider. Strategi sammanfaller möjligen med det schackliga. Något Kasparov försökt visa i handling. Somliga kommer säkert att bli provocerade. Andra hurrar med. Ni får helt enkelt ta det för vad det är. En klump välgrundade (hehe) åsikter i mediabruset.

Kanske handlar det här inlägget om att jag har ett starkt behov av att skriva krönikor? Här får jag ju bli publicerad utan knot, så det kanske är bäst att ta chansen när jag nu får den ynnesten av chefredaktören.

Det kanske handlar om att visa på att ta ställning? Efter flera år av stort engagemang inom Miljöpartiet så hoppade jag desillusionerad av tåget. Nu är det så snett i samhället så jag börjar rentav bli sugen på att engagera mig politiskt igen. Då är frågan om jag ska starta det där nya gröna partiet eller bli mp:ist igen eller enbart engagera mig utomparlamentariskt? Det första och tredje alternativet lär förresten vara i stort sett ekvivalenta.

Politiska åsikter är ett intressant fenomen. Vad går parlamentarismen egentligen ut på? Hur medvetna är egentligen valen, generellt sett? Gissar att de flesta tagit del av valrörelsen, såväl nu som historiskt? Det säger nog det mesta. Reklam och floskler vinner. Röster är hårdvaluta. Såväl idag som i antikens dagar. Bröd och skådespel är fortfarande en giltig metafor.

Det jag verkligen saknar inom politiken är ärlighet, rättframhet och välvilja. Ena riktiga floskler i sig själva, jag håller med. Jag tycker emellertid verkligen att de perspektiven, ingångarna eller inställningarna saknas, och kanske just för att jag anser de vara fullt möjliga och önskvärda att realisera. Ca 20 % skiter i att rösta. Jag tror faktiskt att merparten av dessa struntar i att ”ta sitt ansvar” på grund av politisk desillusion.

Det är vad som händer när politiska partier lovar brett och sedan tar de där rösterna som intäkt för att göra i stort sett vad som helst under kommande mandatperiod. Jag tycker inte att demokrati handlar om att var och en har en röst var fjärde år. Det gestaltar snarare en pseudodemokrati. Demokrati handlar i grunden om påverkansmöjlighet. Har vi möjlighet att påverka samhället, vår livssituation, beslut etc? Jag ser en direktdemokratisk utgångspunkt som lovvärd och faktiskt också realistisk. Det handlar mest bara om perspektiv och värdegrund samt paradigmskifte.

Ingen har förstås monopol på politiska idéer, men själv tycker jag att det är tydligt vilka politiska idéer som leder till ett samhälle som går att leva i för fler än en bråkdel av befolkningen, om ens det. Utan en miljö att leva i så kan vi inte leva. Håller vi med om det allihopa? Nå, den blågrå sörjan skiter i det, Centern till trots, och sätter alltid kung krona i första ledet. Det gör förstås socialisterna också, som barn av industrialismen. "Människans kortsiktiga intressen framför allt" är devisen. Som en vidareutveckling av Protagoras homo mensura - människan är alltings mått.

Jag har till viss del kontemplerat privatiseringsivern över åren. Hur kommer det sig att det inte är mer självklart för folk i allmänhet vad sådana strävanden så solklart leder till? Ta en struntfråga som radio som exempel. Argumenten för att privatisera radio genom licenser var att det skulle bli mer mångfald. Reformen genomfördes. Vad hände? Forskningen visar på en oerhörd avsmalning av utbudet. Visst, 100 nya aktörer, men det faktiska utbudet präglas av att det för aktörerna i första hand handlar om att vinna mittdelen av gaussfördelningen. Det ger nämligen mest reklamintäkter. Detsamma gäller naturligtvis övrig vinstdrivande media.

Ska vi analysera sådant som vård och skola, så är det också mer än tydligt. Att sådana verksamheter ska få vara vinstdrivande är inget annat än skrämmande och nedslående. Jag tycker att privat ägda skolor och vårdinrättningar visst kan vara bra. Det är bra med valfrihet. Jag anser dock att eventuell vinst inte ska få användas för annat än att utveckla verksamheten. När ägaren krasst plockar ut, säg, 200 000 kr för att köpa, säg, en bil, så visar det på något som inte riktigt står rätt till. Detsamma gäller för övrigt när ett anonymt aktiekapital kräver så stor vinst som möjligt för maximal utdelning. Problemet är att många som använder sig av dessa tjänster eller resurser dels inte har insyn i de ekonomiska förehavandena och dels är maktlösa när det gäller alternativ. Men det är kapitalism i ett nötskal. Utnyttja de utsatta.

Jag tycker att privata skolor och vårdinrättningar antingen ska vara hårt reglerade vad gäller ekonomin alternativt vara frisvurna från myndigheternas bidrag såsom skolpeng eller ersättning från landstinget. Då kan de gärna få ha hur stor vinst som helst och göra vad de vill med den. Det lär förstås visa sig på kundunderlaget. De besuttnas gräddfil. Helt ok, så länge inte vi övriga behöver betala för den.

I dagsläget är jag dock inte särskilt imponerad när till exempel S:t Görans sjukhus basunerar ut att de gjort fantastiska 80 miljoner kr i vinst (det var några år sedan). Samma år försökte vi få vård just där eftersom sambon var gravid och mådde dåligt med feberattacker och vi då bodde ca 500 m från sagda sjukhus. Vi satt och väntade i två timmar på akutavdelningen för att till slut få komma in till en sjukskötare. Denna ställde lite frågor och tog sedan ett urinprov och meddelade att det förmodligen var urinvägsinfektion. Vi kunde emellertid inte få komma in till en läkare utan fick lov att söka oss någon annanstans, förslagsvis Sabbatsbergs sjukhus.

Då var vi alltså tvungna att ta oss över Karlbergskanalen och förbi Vasaparken, vilket innebar minst en halvtimmes resande, och sitta i ytterligare två timmars kö. När vi kom in till läkaren så skrev hen efter en snabb och effektiv undersökning ut antibiotika och konstaterade undrande det absurda i att S:t Göran hade skickat oss dit. Av de andra drygt tio ”kunderna” på S:t Görans akutavdelning så fick ingen komma in till själva det heliga sjukhuset. Visst ligger det nära till hands att undra om det ens fanns någon läkare inne på akutavdelningen? Hög beredskap kostar naturligtvis pengar, så för S:t Görans sjukhus kan det mycket väl vara rationellt att reducera akutavdelningen för en högre "effektivitet". Hur som helst. Symptomatiskt.

En annan intressant, men mycket smalare, fråga är monarkin. Jag är inte republikan, utan tycker att demokrat räcker alldeles utmärkt som epitet. Vi behöver inte president bara för att monarken blir avsatt. Det går förresten utmärkt att fortsätta ha statsskicket monarki i Sverige. Åtminstone då tidsandan – ”för Sverige, i tiden” – verkligen borgar för att monarkin privatiseras den med. Alltså, bort med apanaget! De kan börja sälja sina tjänster, hushållsnära eller ej. Det skulle säkert gå fantastiskt bra med ruljansen eftersom de är så populära på sina höga hästar.

Det finns en tydlig orättvisa i att en familj där varje familjemedlem är mångmiljonär ska erhålla ca 125 miljoner kr i bidrag varje år för sin så kallade verksamhet (då ej inräknat säkerhetsbevakning och fastighetsunderhåll m.m.). Handelsbalansargumentet köper jag förresten inte alls. Företag handlar med ”svenska” företag, inte för att vi råkar ha en monark, utan för att det finns vinster att hämta i handeln. Monarkin är egal i det hänseendet.

Nej, det skulle ju bli bra mycket roligare med flera monarker som får konkurrera om uppmärksamheten. Ja, för bövelen, konkurrensutsätt kungahuset nu!

Ett liknande slag av orättvisa återfinns i maktens korridorer, när de folkvalda minsann ska ha fantasilöner för sitt värv. Ok, visst, de har inte lön. Det kallas arvodering. Same shit, different name. Är det någon som minns när Kommunal (fackförbundet) i början av 2000-talet uppmanades att besinna sig och nöja sig med att avstå från löneökning då landets ekonomi var alltför ansträngd? I samma veva så trycktes det igenom en ökning av riksdagsledamöternas arvodering på 5000 kr, vilket i det läget var ca 12 %, med argumentet att dessa arvoden måste stå i paritet med de som föreligger i resten av Europa. Målet är 70-80 tkr/månad. Solidaritet? Jag säger det igen: Symptomatiskt.

Det finns förstås många fenomen inom partipolitiken som är frapperande. Som exempel är den populistiska retoriken att moderaterna skulle vara ett arbetarparti skrattretande. Moderaterna är ett arbetarparti på ungefär samma vis som statare och trälar var arbetare. Visst, 200 000 fler i arbete. Det är möjligt. Men vilka jävla arbeten då, om jag får fråga!? Diska Reinfeldts tallrikar? Städa toaletter på förmiddagen, putsa skor på eftermiddagen och samla tomglas på kvällen? De besuttna har ju arbete och god inkomst i vilket fall, så då är ju allt bra, eller hur?

Kollade in lite statistik från SCB och räknade ut att moderaternas egentliga röstunderlag i runda tal är 9,72 % (d.v.s. de som tjänar +400 tkr/år). De där andra 20 % av de röstande är helt enkelt ena riktiga tomtar som kan gå på vafan som helst och glatt går till valurnan och röstar mot sina egna och samhällets intressen! Det är min analys av saken.

När M blivit folkliga och SD fått legitim politisk makt, ja, då är vi riktigt illa ute...

Främlingsfientlighet är lika dumt som vidrigt. Detsamma gäller en respektlös hållning till miljöarbetet. Vi lever alla på ett klot, eller hur? Ensidig ekonomism är skitfarligt och oändlig tillväxt en omöjlighet. Vi ser effekterna av de två heliga kossorna på ett allt kallare samhälle där folk överlag mår allt sämre. Politik är makt. Där makten har rätt har rätten ingen makt.

Nå, blev det enbart dravel eller något att suga på?

Resumén som lät vänta på sig...

2010-09-17T22:23:00.018+02:00

Bloggen har legat stilla. Länge. Dvala. Det kanske mest naturliga tillståndet i en liten bloggs svirrande, fladdrande livscykel.

Min senaste närschackliga rapportering rörde Riltonturneringen. Januari 2009 således (har det verkligen gått snart två år?!...). Det har trots allt blivit en del schack på bordet sedan dess. 70 st långpartier närmare bestämt.

Det blir lite övermaga att försöka beskriva varje parti, så vi skippar det. Kort sagt så har det varit ömsom vin, ömsom bensin till schacklig förtäring. Upp och ner, fram och tillbaka. Som vanligt alltså.

Kristallens Vårturnering 2009 gick inget vidare. Jag fick möjlighet att spela i Elo-gruppen som lägst rankad med mitt LASK-tal på 1885 och Elo på 1928. Det lyckades mig endast att ta 1½ poäng på 9 ronder, vilket beredde mig en ärofull sistaplacering bland de 20 deltagarna. Vann gjorde Vesa Heinola (2243, Elo 2213) före Mikael Näslund (2202, Elo 2195). Det är en intressant turnering, bland annat på det viset att den spelas som en blandning mellan Cup och Schweizer. De som åker ur Cupen efter de inledande tre partierna (som då förstås spelas i Bergergrupper), fortsätter turneringen i en gemensam Schweizergrupp.

Jag spelade samtidigt en annan Vårturnering, nämligen den som gick av stapeln i Solna. Där gick det bättre. Jag lyckades framförallt vinna i partiet med Ulf Wallgren (1978), vilket resulterade i en mer renommerande tredjeplats för mig i turneringen, bakom Jon Thor Bergthorsson (2155) och vinnaren Gunnar Johansson (2284).

Det blev även en hel del spel i Allsvenskan och Lag-DM, och på det hela taget så gick det illa under våren, trots att jag endast sjönk 8 ratingpoäng från 1885 till 1877. De nedslående intrycken ledde till att jag blev mätt på schack och valde att avstå från att spela SM. Det blev nya, friska tag till hösten istället efter ett långt sommaruppehåll och återhämtat spelsug.

Kristallens KM 2009 gick kanske därför klart bättre än Vårturneringen. Jag hamnade med mina 5½ poäng på 11:e plats av 37 deltagare, och lyckades ta andraplatsen i rankinggrupp B. Jag var rankad som nummer 20 med mitt LASK-tal på 1877. Det var snudd på att vinna gruppen då jag i rond 6 (av 9) slarvade bort en något komplicerad, men klar, vinstställning mot vinnaren av gruppen, som var Lennart Norén (1949). Klubbmästare blev Fredrik Lindh (2213) på 7½ poäng, en halv poäng före Mikael Näslund (2153) och Björn Gambäck (2233).

Jag deltog även i Upplands Öppna DM, som spelades i Uppsala. Sammandraget från den turneringen lyder: Förlust i alldeles för många vinstställningar. Jag hade uppenbarligen inte riktigt ordning på torpet den gången.

Hösten 2009 gjorde jag också debut som lagledare i Kristallen. Jag fick ansvar för två av lagen i Lag-DM, nämligen andra- och tredjelaget. Div. 1 respektive div. 2. Förstalaget spelade i elitgruppen. Det gick väldigt bra resultatmässigt. Tredjelaget lyckades hålla sig kvar i sin division, medan andralaget till och med var nära att vinna sin. Där hade vi stolpe in mot favoriterna; ett klart högre rankat Kungstornet. Tyvärr avkrävde Caïssa sedermera tillbaka lyckokrediten med stolpe ut mot ett lägre rankat Järfälla, som därmed gick upp i elit.

Jag avstod sedan från att spela Rilton Elo det här året, då livssituationen med separation och jobbångest inte riktigt tillät sådana extravaganser.

Under våren blev det ändå ett deltagande i Kristallens Vårturnering, klass 3 samt Norrortsmästerskapet. Vårturneringen började ypperligt med fyra raka vinster och ledning, för att sedan sätta bort två partier i rad och hamna på 4½ poäng av 7 möjliga och en synnerligen tveksam fjärdeplacering. Också Norrortsmästerskapet började bra, men föll ihop på slutet.

Även den här våren var mindre än glädjande när det gäller den schackliga arenan, så en preliminär anmälan till Schack-SM i Lund blev konverterad till avfall efter mycket om och men. Därmed landar vi i nutid efter ett än en gång långt och schacktomt sommaruppehåll.

När det gäller ratingtalet så verkar det ha stabiliserat sig kring 1880, då de senaste ratingkorrigeringarna varit 1885, 1877 och 1879. Fast med tanke på att jag släppt ett oförsvarligt antal vinster och remier (givetvis), så tycker jag nog att jag borde kunna skutta upp ännu ett litet stycke på rankingskalan. Vi får se hur hösten 2010 förlöper på den punkten. Jag spelar dock i första hand för schacket som sådant och för att det är roligt. Inte för rating.

sO-serien, säsong 12: Guldsmak igen!

2010-09-17T10:08:00.014+02:00

Trag-ödem

Ödet [med tung, ödesmättad stämma]: "Jag har en bra och en dålig nyhet. Vilken vill du höra först?"

Jag [mindre tung]: "Ta den goda. Det är alltid lite kul att börja med något positivt."

Ödet: "Ni vann sO-serien. Igen."

Jag: "Vi?"

Ödet: "Ja, ni. Sagan om Schacknördarnas återkomst. Pucko."

Jag: "Aha, såklart. Syntax error. Så, kläm fram med den dåliga nyheten då!"

Ödet: "Ert andralag råkade ut för lagledarmyteri och finns inte längre. Grattis."

Ja, så kan det gå. Efter lite inledande svåra diskrepanser vad gällde laguttagningar och nytillskott, så hade vi oss en skönt inflammerad stämning i lagsammanslutningen (Schacknördarna bestod i det läget av fyra lag). Inflammationen kunde diagnostiseras till att orsakas av i första hand två element, nämligen meningsskiljaktigheter mellan mig och lagledaren för andralaget.

Problemsituationen verkade inte gå att lösa, trots flera seriösa försök från min sida att diskutera, möta upp och hitta någon slags kompromiss. Så ser jag på saken åtminstone, men så är jag ju part i målet också. Tråkigt att en sådan struntsak ska få förstöra en vänskap, men sådant är nu livet. Vi är alla olika.

Ett resultat blev att andralaget spelade som Schacknördar under säsong 12, men nu bytt namn till "Överlöparna" inför säsong 13. Synd att ett lag som jag jobbat med under flera år bara försvinner sådär. Samtidigt så kanske det i slutändan var lika bra eftersom namnet för andralaget i runda tal sög betänkligt.

Vi hade flera nya spelare till lagen. Det berodde mycket på att jag ansträngde mig för att ge folk som flaggat om att vilja spela möjlighet till att delta i serien. Förutom våra tre befintliga lag SoSå (Sagan om Schacknördarnas återkomst), SoSåå (Sagan om Schacknördarnas återkomst återkomsten) och Sodtt-E (Sagan om de två tornen - Endgame) så tillkom ett fjärde lag, nämligen SoSS (Sagan om Schacknördarnas Syskonskap). Jag låg även bakom tillblivelsen av två andra lag, vilka var Fight club (vilka jag hade föreslagit skulle heta "Goggarna", eftersom den jag kände bäst av spelarna har användarnamnet "gogge") och Team Praline (ett vackert rim).

Jag avstod från spel i förstalaget för att två nya, starkare spelare skulle få spela där. De hjälpte också till att ro hem seriesegern för fjärde gången i ordningen. Spelarna som lyckades med konststycket var Arkelstorp, bajenager, Cushion och Protagonist. Jag har bara att gratulera å Schacknördarnas vägnar.

Före detta andralaget höll sig kvar i div. 2, vilket får sägas vara en framgång, och jag stannar där med referatet för vårt spöklag. Nej, förresten, Urban_II, som fortfarande vill vara Schacknörd, spelade i laget med gott resultat.

Tredjelaget hade legat i koma ett tag, men återuppväcktes inför säsongen, och tog sig upp från div. 5 till 4 tack vare insatserna från Emmann, Leo_, röding2 och mig.

Fjärdelaget, som representerades av Batista77, iFallLikEsnoW, Nörager och rodeby, lyckades med den äran att hålla sig kvar i div. 5.

Schack ånyo

2010-09-17T09:55:00.008+02:00

Nu är det riktigt länge sedan jag skrev här sist. Det är så att jag fick lov att skämmas om jag hade mer gry i ryggraden!

Jag har fått lite passningar då och då om att bloggen är i behov av inlägg. Nu börjar jag bli sugen igen, trots att tiden fortfarande är svår. Varning för bortfall således.

Det har blivit en del schack sedan början av 2009 så frågan är hur pass fet resumé jag kan tillåta mig? Det får till att börja med bli en fortsättning av tidigare värv, nämligen en kort beskrivning av himmel och helvete kring säsong 12 av sO-serien. Se nästa inlägg.

sO-serien, säsong 11: Guld till Schacknördarna!

2010-03-05T22:33:00.002+01:00

Seriespel i korrschack (30 dagar betänketid per spelare och parti).

Det blev strid på kniven till det bittra slutet, och Sagan om Schacknördarnas återkomst lyckades med minsta möjliga marginal vinna i den högsta divisionen. En bragd. Protagonist vann alla sina sex partier på fjärdebordet. Arkelstorp och röding2 kämpade också väl och bidrog såklart till framgången. Själv svettades jag på förstabordet, men lyckades ta 3 p (50 %). Jag hade även ynnesten eller förbannelsen att slutföra det sist klarspelade, så kallat avgörande, partiet till vinst; delvis med fördel av bättre tid och efterhand med bättre ställning.

Sagan om Schacknördarnas återkomst återkomsten hamnade tyvärr sist i division 2 och åkte ner till 3:an.

sO-serien, säsong 11

2009-10-27T10:58:00.004+01:00

I mitten av oktober så sparkade den elfte upplagan av sO-serien igång. Med tidskontrollen 30 dagar för partiet, så är det en dryg månad kvar innan säsongen är färdigspelad.

Sagan om Schacknördarnas återkomst (SoSå) har börjat minst sagt starkt! Vi har 5½ poäng av 6 och 92 % vinstprocent med nästa lag i ledet på 1 p och 50 %. Med sju lag i divisionen så är det 24 poäng som ska fördelas, så det är förstås mycket kvar. Andralaget, Sagan om Schacknördarnas återkomst återkomsten (SoSåå), har 4 av 6 poäng.

I SoSå spelar jag, som också är lagledare, på förstabordet. På andrabordet håller Arkelstorp ställningarna, liksom röding2 gör det på tredjebordet. Vi hade lite problem med att hitta en fjärde spelare till laget, då Leo_ behövde avstå, men machucado gjorde en delikat insats genom att hen värvade Protagonist till fjärdebordet som axlat manteln med bravur.

I SoSåå spelar, i bordsordning, KSKnutsen, Kvist_89, Urban_II och machucado (LL).

Här är mer information om hur serien fortlöper.

sO-serien, säsong 9-10

2009-10-27T10:21:00.004+01:00

Sagan om Schacknördarnas återkomst vann säsong 8 av sO-serien, vilket återges i ett tidigare inlägg från september 2008.

Nästföljande säsong vann vi återigen serien, och det på storslaget utklassningsmanér. Vårt lag tog 18½ poäng av 24 möjliga och laget efter oss, Fantastic Force, tog 13½ poäng. Vi var sju lag som kämpade i högsta divisionen och kampen var hård, trots att pjäserna trippade vår väg. Vårt lag bestod av Arkelstorp, röding2, Leo_ och trulpen, nämnda i bordsordning och där jag i vanlig ordning var lagledare.

Vårt andralag lyckades tyvärr inte riktigt lika bra, utan hamnade näst sist i division 2. Där spelade schmidtmattias, jockej (LL), machucado och Urban_II.

Säsong 10 blev lite av en mellansäsong, då förstalaget med nöd och näppe lyckades knipa silvret i tätt lopp med Lag Twist som bestod av Antonius_Block, ifransson, Gusse och sture_lindberg. Vinnarna hette istället Skogsstjärnan, bestående av Masapojken, Stripes (LL), bigb och Oldbeginner.

Schacknördarnas andralag (ChillingGuy, schmidtmattias, machucado (LL), Urban_II) hamnade i mitten av sin tabell.

För den som är intresserad av att titta på mer utförlig information och statistik, så hänvisar jag till seriewikin för säsong 6-10.

Rilton Elo, dag 6-9

2009-10-18T01:50:00.004+02:00

Nu när det är närapå året sedan jag uppdaterade bloggen sist, så bör jag ju i rimlighetens namn lägga in en liten rapport över andra halvan av Riltonturneringen.

Det är ingen glad uppgift, men många läsare har krävt det. Några har till och med hotat med tjära och fjädrar om jag inte börjar sköta mig bättre. Så...

Rond 6: Jag mötte en gammal schackkompis från Solna SS, nämligen Göran Bergström (1586). Efter att ha slarvat bort en fördel i öppningen, så fick jag det lite hett om öronen. Jag lyckades med visst flyt reda upp det till ett enkelt tornslutspel med merbonde och fick till slut fram kung och bonde såpass att det inte var mycket mer att göra för motståndaren än att ge upp.

Rond 7: Här spelade jag mot Alexis Duenas (Sollentuna SK, 1850), som jag har mött förut. Natten hade bjudit på något så roligt som sömnlöshet. Jag var genommosig inför, under och efter partiet. Den mesta av energin gick åt till att försöka hålla huvudet närvarande i partiet. Svårt. Jag tog en förmodat förgiftad bonde, varmed Alexis fick bra med initiativ. Det fanns förstås utrymme för starkare drag och jag kunde ha hållit i merbonden bättre. Min motståndare spelade dock inte heller de bästa dragen och attacken ebbade ut, och där stod jag med ett vinnande slutspel för handen.. och gjorde ett riktigt uselt bondedrag som förlorade dam och parti.

Rond 8: Med klubbkompisen Bo Eriksson (Kristallens SK, 1842) blev det ett hyfsat skarpt parti, där jag missade en vinstfortsättning med ett pjäsoffer och min attack istället försvann tillsammans med några bönder. Jag återfick initiativet och hade motståndarkungen på gaffeln, men Bosse fick möjlighet att ta ut evig schack varmed remin var ett faktum.

Rond 9: Ett till knivskarpt parti där mycket hände. Jag spelade mot islänningen Pall Sigurdsson (1867) och offrade pjäs för tre bönder. Egentligen var det bara två, men jag hade tur att motståndaren missade den starkare fortsättningen. Från att ha stått på förlust, så stod jag helt plötsligt på vinst istället. Sedan missade jag i en och annan delikat situation och förlorade efter relativt hård kamp.

Så, hur många torra, kvistiga poäng lyckades schack-trulpen skrapa ihop den här gången? Ynkliga 3 p och en 78:e plats av 93 deltagare blev resultatet. 33 % poängskörd och en rankingprestation på 1791, vilket visserligen låg en god bit över de 1634 i LASK som jag hade vid tillfället. Nöjd med insatsen var jag emellertid knappast.

Rilton Elo, dag 3-5

2009-01-01T21:06:00.017+01:00

Varningsdeklaration från Socialstyrelsen: Texten nedan kan innehålla starka, mustiga uttryck och därför rekommenderas personer med svagt hjärta eller känsligt sinne att undvika fortsatt läsning.

En alternativ rubrik till det här inlägget skulle kunna vara "Varför gör det så ont att förlora i schack?". Det är för övrigt en intressant frågeställning. Delar i en förklaring kan handla om att det är ett kunskapsspel som i princip saknar elementet tur. Visserligen kan du ha tur när motståndaren missar en fördelaktig fortsättning, men det ligger ju inte i din egen hand. Hur som helst så svider förluster nog extra mycket just eftersom det är hjärna mot hjärna som gäller. Den som förlorar har helt enkelt, åtminstone på något plan, sämre kunskaper eller fokus än motståndaren. Just i schack så hatar jag att förlora.

Tyvärr så har jag förlorat massor i Rilton. Jag avstod från att skriva på bloggen såväl dag 3 som dag 4. Det hade ändå mest bara blivit en massa galla, gift och svordomar. Nu när lite vatten har runnit under bron och genom njurarna (ni minns väl den schackliga inkontinensen samt att jag dricker 2-3 liter vatten under ett parti) så är emellertid stunden inne för ännu en resumé.

Rond 3: Jag sov dåligt och lite inför tredje dagens spel, då jag mötte Roar Ulvnes (Nordstrands SK, Elo 1970) från Norge. Det blev en rätt så konstig öppning. Jag fick upp en klar fördel i slutet av mittspelet, men tillät en daminfiltration och förlorade. Oj, vad förbannad jag var på mig själv.

På bilden till höger sitter Roar vid brädet och min vän Robert Spångberg (som också spelar i Elo-gruppen) står bredvid.

Rond 4: Den här natten sov jag bättre, men trots att jag var mer utvilad än dagen innan, så spelade jag ruskigt dålig schack och förlorade. Gratispoängen hamnade hos Fredrik Jacobsen (1830) från SK Rockaden Sthlm. Humöret fick sig en ordentlig knäck av en till förlust på raken, och när jag gick hemåt så hoppades jag i mitt stackars frustrerade sinne på att någon skulle komma fram och försöka råna mig, så att jag fick sparka ner denna någon i moraliskt befogat självförsvar. Det hände förstås inte, så jag sparkade femton gånger på en lyktstolpe istället. Det är tydligen olagligt, men polisen lyste påpassligt nog med sin frånvaro.

Fotografiet till vänster visar Olle Ålgars som jag spelade mot i Täby KM. Hen spelar också i Elo-gruppen.

Rond 5: Trots det risiga humöret så kunde jag sova ok. Den sista speldagen innan nyårspausen, så mötte jag Mikael Kelfve (Hässelby SK, 1809). Vi hade ju mötts också i fjolårets Riltonturnering, så det blev ett intressant återseende. Den gången vann jag, och den här gången slutade partiet remi. Jag hade haft ett materiellt överläge hela partiet igenom, lyckats parera Mikaels attack, och vi landade i ett slutspel där hen räddade remin.

För min del var det skönt att åtminstone inte förlora i femte ronden. Gott hopp inför fortsättningen. Jag är ju så satans positiv! Eller hur...

Extra roligt var att min vän Jonas Sandberg kom förbi Münchenbryggerierna och agerade publik. Vi talade en del under och efter ronden och hann även med att spela ett blixtparti. Det var trevligt att ses, för det händer inte alltför ofta.

Här till vänster är en liten Kristallensamling. Vid brädet sitter Mikael Näslund och Jimmy Mårdell och svettas. Björn Gambäck står bredvid och betraktar ställningen.

Rilton Elo, dag 1 & 2

2008-12-28T23:30:00.019+01:00

Nu har Riltonturneringen äntligen kommit igång. Det är en av Sveriges största turneringar och en höjdpunkt för många. Mina förväntningar är relativt höga och jag hoppas förstås att de infrias. Resultatmässigt så har jag satt tre målnivåer i Jesper Halls anda; drömmålet är 6 poäng, nöjdmålet är 4,5 poäng (50 %) och gränsen för det anständiga är 3 poäng. På bilden till vänster är det Sven-Gunnar Samuelsson, ordförande för Stockholms Schackförbund, som håller i mikrofonen. Till höger om henom står Jonas Sandbom, huvuddomare för turneringen, och längst till vänster står Tony Hanoman som också arbetar med turneringen.

Jag är ibland alltför inne i schacket för att komma ihåg att ta fotografier. Jag hoppas att du som läsare har överseende med det. Har du inte det, så gör det i och för sig ingen skillnad (sorry!) eftersom jag inte säljer någonting här.

Då jag anger mina motståndares ratingtal, så kan det ju vara påpassligt att göra det också för egen del. Schack-trulpen: LASK 1634, Elo 1928. Här till höger står jag tillsammans med en sittande Joakim Andersson som arbetar med turneringen. Hen har gett mig beröm för bloggen. Sådant värmer, så det vill jag tacka för.

Den första dagen spelade jag mot min klubbkamrat och schackvän Rune Evertsson (LASK 1937, Elo 2025). Jag visste ju inte att vi skulle spela, men jag drog till med en hempreparation jag hade sedan tidigare. Tyvärr gick Rune bara delvis in i den, men jag hade nog utjämnad ställning från öppningen. Jag spelade relativt bra fram långt in i mittspelet, då jag spelade bort partiet med en dålig plan. Rune är en duktig schackspelare, så jag ska väl inte skämmas alltför mycket.

Den andra dagen så svängde det ordentligt på det schackliga dansgolvet. Jag steppade med Sigge Reichard (SK Rockaden Sthlm, LASK 1841, Elo 1897) och fick först upp en ställning med merbonde och klar fördel, som jag kastade bort i mittspelet och då hamnade på klar förlust med bonde under. Vi båda kom emellertid i tidsnöd, och där hade jag stor tur med att lyckas vinna tillbaka två bönder och återigen stå bättre. Kanske fanns fortfarande remichanser, men jag fick möjlighet att efterhand avgöra partiet till min fördel. Det var överlag ett spännande parti, även om vi nog båda hade mycket att vara missnöjda om när det gällde den spelmässiga kvaliteten.

Kristallens KM, rond 4-9

2008-12-28T22:53:00.005+01:00

KM gick på det hela taget väldigt bra för min del. Jag tog 5,5 poäng av 9 och därmed 61 % och vann min grupp (C) på poäng och knock-out. Det får ju ses som exceptionellt med tanke på att jag var bland dem med lägst rating i C-gruppen. Jag slog tre B-spelare och kunde mycket väl ha vunnit i rond 1 mot en A-spelare.

Jag har redan skrivit om rond 1-3, och fortsätter härmed med en kort resumé över resterande partier.

Rond 4: Var pressad igenom i stort sett hela partiet, från öppning till slutspel, och jag är rätt säker på att David Larsson (1897) missade åtminstone en vinstfortsättning. Nå, jag kämpade tappert och lyckades rädda remi med nöd och näppe.

Rond 5: Mot Mattias Ådahl (2130) hade jag inte mycket chans, utan blev nermald och taktiskt utmanövrerad.

Rond 6: Också i det här partiet kände jag mig ordentligt pressad redan tidigt efter en inexakthet i öppningen från min sida. Jag lyckades försvara mig, överleva och hålla Bo E. Eriksson (1970) stången genom hela mittspelet. På något vis så hamnade jag bonde över i reduceringen till slutspel, och med mycken möda och manövrerande så lyckades jag ro hem hela poängen.

Rond 7: Det här var nog min höjdpunkt under KM. Jag hade spelat mot Stefan Bodin (1880) ett år tidigare, och då hade jag förlorat. Nu hade jag möjlighet att förbereda mig lite bättre, vilket jag också gjorde. Samma öppning som i fjol spelades, men nu med viss tidig förbättring från min sida. Jag spelade överlag bra, förutom att jag ryckte in ett förlorande drag i mittspelet. Känner igen det på något vis. Vinsten var dock komplicerad och ingrep ett pjäsoffer, vilket Stefan inte hittade. Tur för mig, och efter att min kung kommit i säkerhet så hade jag en positionellt synnerligen bekväm ställning, trots bonde under.

Också det här partiet gick till avbrott. Här till höger förevisas avbrottsställningen. Kanske har svart möjlighet till remi, men jag lyckades hur som helst vinna genom att först byta vitfältarna mot varandra och sedan offra en häst på d6 och trycka igenom två ruskigt starka fribönder som svart var tvungen att offra vardera lätt pjäs på.

Rond 8: Dagen innan ronden så hade jag och sambon brutit vårt förhållande, och jag var minst sagt disträ. Det spelade förmodligen inte så stor roll, eftersom jag mötte turneringens högst rankade spelare med Göran Andersson (2306). Jag bjöd dock synnerligen undermåligt motstånd.

Rond 9: Tyvärr fick Michael Mattsson (2053) förhinder först för ordinarie rond och sedan för vår alternativa speltid. Jag blev alltså bjuden på en w.o. Det säkrade min vinst av gruppen, men jag hade hellre spelat. Hoppas på att få möta Michael vid något annat tillfälle.

Täby KM

2008-12-23T03:02:00.008+01:00

Efter mitt tre månader långa schackcelibat under sommaren, så blev jag helt klart sugen på att spela schack. Jag valde därför att, utöver Kristallens KM, också delta i Täby SK:s öppna KM. Det var 7 ronder Mondrad och relativt kort betänketid med 90 minuter för 30 drag och 30 minuters tillägg för resten av partiet.

I första ronden så fick jag en oförtjänt vinst mot Göthe Flodin (1657). Jag spelade in mig i en förlustställning redan tidigt i öppningen, och kämpade mig sedan tillbaka till klar fördel, som jag sedan kastade bort igen och stod på klar förlust. I min tidsnöd inför giljotinen så tillät dock Göthe en springargaffel där jag vann ett helt torn och därefter så blixtrade jag hem den hela poängen. På bilden till höger står Göthe Flodin, Stefan Zenker, Andreas Östlin och Jan Malmgren.

Partiet med Andreas Östlin (1517) i rond 2 blev stabilare, men också där så kastade jag bort en klar öppningsfördel och fick kämpa hårt för remin. Tycker att jag nog borde förlorat partiet.

Rond 3. Jonathan Westerberg (2149) spelade snabbt, och trots klar fördel från öppningen så ställde jag bort mig positionellt i tidsnöden inför tidskontrollen. En stark spelare (högst rankad i turneringen), så jag behöver inte vara alltför missnöjd. Tycker att jag spelade rätt bra ändå.

Jag fick möta en till stark spelare, Olle Ålgars (2008), i rond 4. Jag pressade henom i öppningen och mittspelet, där jag hade en komplicerad vinst för handen. Jag följde dock inte upp med den bästa fortsättningen och förlorade partiet.

Det värsta partiet för min del kom i rond 5 mot Lars Hörling (1805). Jag hade tokvinst, men underskattade en torninfiltration och förlorade i sviterna av en förkrossande attack. Det var en sådan ställning där jag hade kunnat offra tillbaka två lätta pjäser och ändå vunnit på mina tre fribönder. En besk förlust, där jag själv var min största fiende.

Det blev ett intressant parti mot Stefan Zenker (1750) i rond 6. Jag fick chans till att skapa en bättre lätt pjäs samt tryck mot en isolani i en relativt sluten ställning. Efter ett långt parti så kunde jag skörda frukterna av det idoga arbetet mot min motståndares svagheter.

I den sista ronden så spelade Niklas Kromnow (1191) fel i öppningen och jag kunde spela hem en poäng med skön aktivitet och efterhand materialvinster och matthot.

Slutresultatet blev alltså 50 % med 3,5 poäng. Jag kunde förstås tagit såväl färre som fler poäng, men naturligtvis så tycker jag själv att jag nog borde tagit en eller två poäng till. Som jag sagt förut; det får bli nästa gång.

Det var en trevlig turnering att ta del i, med fina lokaler och hjälpsam turneringsledning (på bilden till vänster sitter den ena halvan med Roald Berthelsen, och Jan Engfeldt, längst till vänster på den högra bilden, var den andra; de andra personerna på bilden är Michael Creutz och Peter Hlawatsch, föreningens protegé, från vänster till höger). Synd för Täby SK att de är tvungna att byta lokaler. Förhoppningsvis har jag möjlighet att syna de nya lokalerna vid nästa års KM.

Upplands öppna DM (dag 2, rond 6-7)

2008-11-24T13:23:00.005+01:00

Med tanke på den försumbara sömnen under lördagsnatten, så bjöd den andra dagen mycket riktigt på uselt schack från min sida. Jag hade helt enkelt väldigt svårt med kampen mellan att fokusera på brädet och att undvika att somna vid brädet.

I rond 6 mötte jag Björn Lundberg (1773, Borlänge SK). Jag spelade en slags teoretisk nyhet i sjätte draget, och därefter tänkte min motståndare i 33 minuter (!) på sitt drag. Med tanke på att det totalt endast var 2 timmars betänketid per person (1 timme på 20 drag till tidskontrollen), så var det minst sagt intressant. Nå, objektivt sett var inte mitt drag särskilt lysande, men det satte åtminstone myror i huvudet på motståndaren, vilket ju faktiskt var min främsta aspiration med draget. Det blev ett förhållandevis intressant parti. Jag påbörjade en attack som ebbade ut med bondeförlust och sämre ställning som följd. Sedan hade jag flera tillfällen att komma tillbaka in i partiet, men jag spelade i stort sett bort mig och förlorade. Möjligen fanns det evig schack i damslutspelet i tidsnöden, men jag spelade i vilket fall fel och förlorade partiet på tid, men även ställning. Inget att hurra för direkt, tycker jag, varken för mig eller min motståndare.

I det andra partiet för dagen och sista partiet för turneringen, så hade jag stark press mot Stefan Hildingstam (1764, Västerås SK) i stort sett hela partiet igenom. Jag missade dock vid reduceringen till slutspelet, där jag hade klar vinst, och fick istället vara nöjd med remi. Stefan verkade inte heller vara på topp, och spenderade för övrigt oförsvarligt många av sina betänketidsminuter med att fotografera eller tala med vänner. Nå, det gjorde ju inte så mycket med tanke på vem hens motståndare var...

Upplands öppna DM (dag 1, rond 1-5)

2008-11-23T06:02:00.016+01:00

Min schackvän Thomas Engqvist tipsade i något läge om Upplands öppna DM. Jag velade som vanligt en smula, och valde till slut att delta. Min sambo var inte helt nöjd, men accepterade mer eller mindre beslutet.

Hur det skulle se ut med resa och logi den här gången var jag inte klar över förrän i det sista skedet av förberedelserna. Vi verkade inte ha någon som vi kunde samåka med, så det fick bli tåg, vilket förstås fungerar utmärkt. På bilden till höger så kan vi skönja Sture Lindberg till vänster och Eva Jiretorn till höger. Thomas Engqvists skratt skymtar i mitten bakom sätesryggen. Susanna Berg vägrade vara med på bild, vilket ju bara är att respektera.

När det gällde boende, så var saken naturligtvis något mer komplicerad. Jag var förstås sugen (!) på att tälta i vanlig ordning, men mitt förnuft blånekade för en gångs skull. Jag valde istället att åka tillbaka till Stockholm för att sova med familjen hemma. Det blev sambon och barnet glada över, och jag med. En bra lösning! Tyvärr så kunde jag emellertid inte sova mer än en timme på natten, varför jag gör något konstruktivt av situationen och passar på att författa det här inlägget.

Frågan är hur det ska gå med schacket under dag 2. Dag 1 kan sammanfattas som följer:

Rond 1-3 var snabbschack med 15 minuter per spelare och parti. Jag vann mot Linus Eriksson (1862, Bjursås SK, Dalarna) i första ronden, men förlorade i de två följande ronderna. I rond 2 spelade jag mot Simon Rosberg (2334, Linköpings ASS) och tappade ett tornslutspel som vid exakt spel var remi. I rond 3 så hade jag på sikt möjligen bättre ställning mot Per Isaksson (2035, Stockholms SS), men förmodligen var det troligaste utfallet remi.

I och med den fjärde ronden så började schacket. Nämligen långpartierna. I rond 4 så fick jag en revansch mot Rickard Myrberg (1772, Schack-78, Uppsala). Jag hade ju tappat en vinnande ställning mot henom i Norrköpings påskturnering 2008, om ni minns. Nu blev det således en etta i protokollet, vilket förstås kändes skönt. Jag spelade också förhållandevis starkt och offrade kvalitet i slutspelet för att vinna med två förbundna fribönder och springare mot torn. Rätt snyggt, om jag får säga det själv. På bilden ovan kan vi se Rickard i blå jacka samt WIM Eva Jiretorn i djupa tankar till vänster.

I rond 5 så mötte jag än starkare motstånd med David Larsson (2054, Ervalla SS, Örebro). Jag tycker att jag klarade öppningen bra och det blev en relativt sluten ställning med en del laverande. Jag dabbade mig i mittspelet och satte bort partiet genom att flytta tillbaka en löpare, vilket därmed tillät en häst att hoppa in på g5 och attackera min ställning. Förmodligen borde jag inte ens rockerat kort, när jag tänker tillbaka på partiet. Jag hade utrymmesfördel på den upplåsta damflygeln, och kunde säkert kostat på mig en stormästarvandring med kungen till exempelvis a7. Där skulle hen stått tryggt. Nå, nu förlorade jag, och det är väl inte så mycket mer att säga om den saken.

Så ämnar jag avsluta inlägget med en liten bildkavalkad. På bilderna nedan syns bland andra Susanna Berg, IM Thomas Engqvist, Peter Haglund (som också spelar på sO), Stefan Hildingstam, Henrik Lindberg, Sture Lindberg (sO-kändis, som för övrigt snart kommer att börja spela i min klubb, Kristallen), Harald Lögdahl, Michael Mattsson (tillsammans med partner och barn på en av bilderna), Bo Nyberg (turneringsgeneral)... och, inte att förglömma, NN!

Sagan om Schacknördarnas återkomst - IRL!

2008-11-23T05:29:00.011+01:00

Spännande nog så hade tre av medlemmarna från SchackOnlineSerielaget Sagan om Schacknördarnas återkomst möjlighet att träffas i verkliga livet. Utanför internät. Hur konstigt det än kan tyckas.

Anledningen var att machucado (Magnus Areskoug; till höger på bilden) gick en kurs i Stockholm under två dagar. Leo_ (Leo Gumpert; till vänster på bilden) hängde gladeligen på min inbjudan. Tyvärr hade två av mina andra vänner förhinder. Det är för övrigt Schack-trulpen som står upp i mitten av bilden, vilket ni framsynta läsare naturligtvis redan gissat er till. Vem publiken i bakgrunden är har jag faktiskt inte en aning om, men det syns ju att hen njuter! Fotografiet där också jag är med togs av Nader, som tydligen går i samma klass som Nicolaj Zadruzny (känd, stark junior som spelar för Rockaden).

Tidpunkten valdes till kvällen tisdagen den 18:e november, och platsen Stadsbiblioteket. Det var en mycket rolig och trevlig sammankomst. Vi hann med att spela en trepartssimultan med 25 minuter per spelare på två av brädena (jag hade endast två schackklockor med mig) samt en mer vanlig simultan där jag spelade mot Leo och Magnus och fick 30 minuter mot deras vardera 20.

Det var överlag intressanta partier, trots den korta betänketiden. Resultaten kan sammanfattas som följer. I trepartsimultanen så vann Leo mot Magnus. Jag vann mot Leo, men förlorade på tid i vinnande ställning mot Magnus. Vi slutförde dock partiet, där jag efterhand satte matt. I den andra simultanen så slutade det med orättvisa 2-0 till Schack-trulpen. I partiet med Leo så fick jag tidigt fördel, men mot Magnus så stod jag på tokförlust efter en fjantig blunder i öppningen. Magnus tillät mig dock att hålla mig kvar i partiet, och sedan missade hen en svag bakre rad och matten var oundviklig.

Vi avslutade kvällen med intressanta samtal över varsin falafeltallrik. Jag hoppas att vi kan träffas igen framöver. Fler är förstås välkomna. Att umgås över lite schack är bara kul.

Hallstahammar Open, dag 3 (rond 7-8)

2008-11-02T00:49:00.031+01:00

Jag ämnar börja det här blogginlägget med ett litet bildkollage på folk jag känner. På första bilden till höger sitter två klubbkompisar, nämligen WIM Eva Jiretorn (2223) och, redo att hugga med handen (inte olikt en kobra), Mattias Ådahl (2130).

På bilden till vänster sitter Lennart Vikström (1432, Riddarhyttans SS) i vit T-shirt intill Göran Bergström (1586, Solna SS).

Här till höger sitter IM Thomas Engqvist (2434, SK Rockaden Sthlm) och maler ner en stackars Anders Eriksson (2370, Västerås SK) på ett av toppborden. Till vänster om Thomas sitter Rauan Sagit (2404, SS Manhem?) och betraktar den positionellt vunna ställningen. På bilden till vänster står Lennart Evertsson (2136, Sthlms SS) och Ingvar Gundersen (1891, Wasa SK).

På den femte bilden i ordningen (alltså till höger) sitter Jörgen Dalmau (2237, Solna SS; svart) och spelar mot Jan Peter Palmblad (2134, Sollentuna SK; blå). Ett möte som det för övrigt går att läsa om på Solna SS hemsida i ett referat av Thomas Johansson (2140, Solna SS). I den sista bilden i kollaget finner vi Lennart Evertsson tillsammans med självaste Schack-trulpen. Inte illa.

Så till schacket och dagens två ronder. När jag på kvällen hade tittat på lottningen för nästa rond, så fick jag reda på att jag skulle möta Susanna Berg (1994) som också spelar i samma klubb som jag (Kristallens SK). Susanne är en vän till Thomas och hade också hälsat på mig när vi kom till turneringen. Susanna hade sagt att hen tyckte att min blogg var bra, och det måste ju praktiskt taget göra också mig till en vän. Därför kändes det, förutom de tidigare förlusterna och det att betrakta ett ratingskillnad på ungefär 400 poäng, faktiskt inte så roligt att just vi fick mötas. Susanna hade, vad jag förstod, varit väldigt schackligt aktiv, men tagit ett sex år långt uppehåll från schacket. På bilden till höger står sålunda schackvännerna Ulf Wallgren (2065, Solna SS) och Susanna.

Susanna och jag hade lika många (okej då; få) poäng, så det hade inte gått särskilt bra för någon av oss. Den som förlorade i rond 7 skulle säkert känna sig ännu mer knäckt, men inför partiet var det bara att intala sig att spela mot brädet och inte personen. I skymningszonen mellan öppning och mittspel, så gjorde Susanna en positionell blunder och jag kunde vinna kvalitet och initiativ. Efter det hade jag att gneta med att försöka konsolidera fördelen. Det var inte helt lätt, men till slut så hade jag fått en full poäng på protokollet.

I slutronden så mötte jag Magdalena Bator (1745, SK Rockaden Sthlm). Ingen av oss spelade perfekt i öppningen, och det mynnade ut i förhållandevis lika spel där Magdalena hade viss press på mig. Det var emellertid först när jag befann mig i tidsnöd som jag gjorde en bortställning och hamnade i förlustställning. Då hade vi olikfärgade löpare, damer och ett gäng bönder kvar på brädet. När tiden höll på att rinna ut för mig, så uppkom en situation där min kung blev jagad med schackar av motståndarens dam. Min kung var helt klart utsatt, men det var också den andra kungen. Jag insåg att Magdalena var tvungen att ge mig ett tempo för att antingen ta min lätta pjäs eller försöka få till ett mattnät. Med det tempot så tyckte jag att jag skulle ha evig schack på motståndarens kung.

Jag kastade mig således efter ett halmstrå, stannade klockan och tillkallade domaren i ett försök att kräva remi med 10-15 sekunder kvar på klockan. Domaren ville se oss spela på de idéer vi hade. Vi fortsatte därför partiet i blixttempo. Jag förlorade tvunget min lätta pjäs och någonstans där gick också min tid gick ut. Magdalena påpekade det, men domaren ansåg tydligen att vi skulle fortsätta att spela. I det läget så borde motståndaren offrat tillbaka pjäsen genom att flytta kungen för ett vunnet damslutspel, men valde att istället säkra pjäsen. Därmed hade jag mina eviga schackar från åttonde raden! I blixttempot och nerverna så gick först Magdalena fel igen genom att gå upp med kungen, och jag gjorde ett ännu grövre fel med att enbart schacka istället för att sätta matt. Vi hade båda missat endragsmatten! Därmed var partiet förlorat för min del och domaren avslutade det.

Snöpligt och pinsamt (att jag missade matten). Synd att jag inte kunde vara lite cool och också inse varför det var tvunget för motståndaren att nöja sig med eviga schackar. Å andra sidan så borde jag faktiskt ha dömts till att förlora partiet när min tid gick ut under domarens observation (något jag fått veta i efterhand), vilket alltså inte skedde. Det var heller inte remiställning i det läge då jag krävde remi, fast det var sanningen att säga inte helt lätt att se. Allt jag kunde se var det där tempot och de eviga schackarna på åttonde raden. Jag skäms dock inte för att jag krävde remi. Det var min sista utpost för att försöka hålla mig kvar i partiet. Det visar också att jag ändå hade lärt mig något från sviterna av mitt femte parti under SM 2007, och det är ju bra.

Glädjande nog så vann Susanna sitt sista parti, vilket gjorde 3 poäng liksom för undertecknad. Jag tror inte att Susanna är nöjd med sitt slutliga resultat. När det gäller mitt resultat, så vet jag att jag inte är det. Men, men, bättre jaktlycka nästa gång. Schack; en av de få jaktformer som jag etiskt kan förlika mig med.

Hallstahammar Open, dag 2 (rond 5-6)

2008-10-01T08:33:00.030+02:00

Jag kunde sova rätt så bra under natten, även om jag inte var helt van vid det karga underlaget. Hade tillräckliga sovdon för att inte frysa. Det var lite intressant, för precis medan jag höll på att somna någon timme efter midnatt, så hörde jag en bil rulla fram på grusvägen i närheten och sedan stanna. Därefter kunde jag se en ficklampa spela över och vid tältet i kanske 5-10 minuter. Förmodligen en väktare snarare än inbrottstjuv. Jag tänkte emellertid att så länge ingen frågade eller sjasade iväg mig, så skulle jag ligga tyst och vänta till dess att personen ifråga drog vidare. Den strategin fungerade åtminstone för den här gången.

På morgonen så tog jag mig en liten promenad för att göra mig mer bekant med grannskapet. Den ypperliga tältplatsen var situerad intill Kanalmuséet och jag kunde faktiskt inte hitta någon bättre tältplats. Visserligen fanns det en campingplats i närheten, men vem vill uppleva pinan av att försöka sova när folk kommer tillbaka på fyllan efter att ha slagit runt i Hallstahammar Centrum?

Senare under dagen så flyttade jag också tältet några meter för att minska slitaget på Kanalmuséets gräsmatta. Själv tyckte jag att det var ett förnämligt arrangemang och ville gärna göra mitt bästa för att tillmötesgå kommunpamparnas outsagda önskemål.

När jag så gick där på morgonen innan första ronden och insöp omgivningarnas pittoreska charm, så stötte jag plötsligt på ett intressant fenomen. Kanske är det en lokal sevärdhet, vad vet jag? Hur som helst så inrymmer orten Hallstahammar ett alldeles eget Analkafé. Tro det eller ej, men här till höger har jag bildbevis på att så är fallet (och jag har inte redigerat skylten på fotot, mer än att göra en förstoring). Hallstahammar är tydligen inte en så oskyldig idyll som det lätt går att förledas att tro vid en första anblick!

(Det är sannolikt några skämtglada spolingar som skrapat bort K:et på skylten. Jag undrar dock lite över varför kaféägaren inte åtgärdat det föga smickrande skönhetsfelet omedelbart. Eller så är det föremål för en ständig kamp i Hallstahammar...)

Som trogen campare så hade jag givetvis med mig vad jag behövde till frukosten. Däremot så var jag inte välkommen att sätta mig inne i restaurangen (som syns på bilden till vänster) tillsammans med mina vänner. Det var en tråkig inställning från etablissemanget. Det slutade istället med att några av mina vänner satte sig tillsammans med mig i förrummet till spellokalen. Frukostplatsen syns på bilden till höger; emellertid än så länge utan andra deltagare än 32 träbitar.

På turneringens andra dag började äntligen långpartierna! I första partiet för dagen, alltså rond 5, så mötte jag Christoffer Stenman (1852) från klubben Schack-08 i Norrköping. Tyvärr spelade jag bort mig i öppningen och hade att kämpa i svår uppförsbacke hela resten av partiet. Det var inte särskilt nöjsamt, och jag lyckades inte heller rädda någon poäng trots skapandet av komplikationer för båda sidor. Det är också Christoffer som poserar med nobel statur framför vattnet på bilden.

I rond 6 spelade jag mot Claes Brunn (1760, Västerås SK) och intressant nog så började partiet likadant som i föregående parti. Den här gången valde jag en annan, men faktiskt ännu sämre, fortsättning och förlorade. Jag var så besviken över mitt ruttna spel, så jag lämnade spellokalen omgående för att avreagera mig med lite tältflyttning. Det är inte vackert, men jag har lite svårt för att förlora i schack. Särskilt om det sker upprepade gånger.

När jag senare på kvällen var på väg till mitt tält, så stötte jag på väktaren från natten innan. Hen var på plats tidigare den här dagen, och jag passade på att byta några ord med henom. Jag fick veta att allmänrätten inte gäller inom 500 m från tättbebyggt område (hur en nu kunde anse att det var tät bebyggelse där vi befann oss, det är för mig en gåta) samt att kommunen nog inte gillade att jag bodde gratis på deras gräsmatta när det nu fanns en camping att tillgå. Hen lade dock till att det inte var hens sak att köra bort mig, utan polisens, och att hen gott kunde nöja sig med att skriva in företeelsen i väktarrapporten. Ett helt ok arrangemang för min del.

Även denna natt fick jag god ro till sömn. Åtminstone när jag väl somnat från våndan av dagens två svidande förluster.

Hallstahammar Open, dag 1 (rond 1-4)

2008-09-29T23:40:00.028+02:00

Jag bestämde mig relativt sent för att delta i turneringen i Hallstahammar. Efter att de interna diskussionerna utfallit med lyckosamt resultat (sambon okejade), så undersökte jag lite snabbt alternativen för resa och logi. Jag fick återigen följa med Björn Knöppel och IM Thomas Engqvist (vilka båda syns mitt i maten på bilden ovan). Vi hade ju trevligt senast i Norrköping, så det kändes stabilt. På grund av konflikter med diverse jobb, så var vi emellertid något sent ute vid avfärden.

Efter en snabb och på gränsen till illegal färd (chaufför Björn höll sig dock inom ramarna för lagen), så befann vi oss slutligen en kvart innan start utanför Brukshotellet i Hallstahammar. Vi var således i tillräckligt god tid. Bilden till höger visar tävlingsledningen Jörgen Elfström som här ger information till GM Ralf Åkesson (med ryggen mot kameran) och Per Brodén.

Första dagens spel bestod av fyra ronder snabbschack á 20 minuter per spelare och parti.

Rond 1

I första ronden mötte jag Adam Brzezinski (2114) från Oves SK. Det var ett intressant parti, förutom att jag förlorade ungefär fem minuter av betänketiden för att jag råkade trycka på fel klocka. Grannbordet hade avslutat sitt parti tidigt, så ingen protesterade. Jag ställde bort mig i svår tidsnöd, men förlorade i princip partiet på tid. Förutom det så lutade ställningen mot slutet väldigt mycket åt remi.

Rond 2

Här spelade jag mot Görgen Andersson (1820) från Hallsbergs SK. Jag gjorde ett fränt offer, som tyvärr saknade täckning. Därefter var det inte mycket att göra åt en klar förlust.

På bilden står, från vänster till höger, Kai och Görgen.

Rond 3

Också i det här partiet, mot Kai Pyhälahti (1341, Virsbo SK), så lyckades jag göra ett tidigt och riktigt sunkigt pjäsoffer. Stod på klar förlust och hade inte så mycket mer att göra än att offra en till pjäs och spela på ett genomskinligt mattangrepp. Min motståndare missade det dock i stressen över att stå på vinst, så då blev det matt i tolfte draget. El gambito del trulpo har nu sett dagens ljus. Visserligen helt värdelös, men ändå...

Här är två bilder på spellokalen. De går, liksom de andra fotografierna, att göra större genom att klickas på.

Rond 4

Jag och Fredrik Qwarfort (1819, Linköpings ASS) spelade ett riktigt vilt och svängigt parti. Jag offrade först ett torn med dampromovering, men lyckades med min plan att stänga in den nykläckta damen som var tvungen att sälja sig för ett torn. Därefter höll jag på att förlora min klara fördel genom att dumt nog stänga in min egen dam. Ett räddande springardrag utjämnade återigen balansen och efter att Fredrik gav bort en bonde i onödan och sedan tillät byte av svartfältslöparna, så kunde jag tryggt bära partiet till vinst.

Eftersom jag saknar fotografi på Fredrik, så vill jag här passa på att som ersättning publicera en bild på SchackOnline-kändisen Sture Lindberg (1712, Horndals SK). Vad jag förstår så är Sture lite av en stammis på turneringen.

Efter ett ok resultat med två vinster och två förluster, så lunkade jag iväg för att söka mig ett läger för natten. Tyvärr missade jag att Björn och Thomas hade åkt iväg för att äta kvällsmat, så jag gick runt och letade efter dem i en halvtimme. Mitt tält låg nämligen instuvat i Björns bil. Det slutade dock lyckligt med att vi återförenades. Jag fick en god hjälpande hand av Per Brodén och hens rumskamrat, vilket jag uppskattar mycket.

Med tältet över axeln kunde jag så hitta mig en inbjudande plats att sova på, trots att nattens mörker hunnit krypa sig inpå. Så började ett nytt äventyr. Björn och Thomas var förresten inte långsamma att påpeka att jag nog är en karaktär i äventyrligaste laget. Den stora frågan är om schack och tältning går att kombinera, eller om de är i grunden oförenliga fenomen?

sO-serien säsong 8

2008-09-29T12:41:00.009+02:00

Jag har försummat att rapportera om Serien på SchackOnline. Min vän (och Seriens skapare) "machucado" har påpekat bristen.

Det lag som jag skramlat ihop, Sagan om Schacknördarnas återkomst (förkortat SoSå) lyckades med konststycket att vinna högsta divisionen under säsong 8 och därmed bli sO-mästare. Vi har varit hyfsat nära några gånger tidigare, men nu gick det alltså vägen bland fruktat hårt motstånd.

På förstabordet spelade "röding2" (Börje Lööw från Luleå). På andrabordet satt "orkahaettnamn" (som tidigare har velat vara anonym, och därför får vara det nu också). Jag själv spelade som "trulpen" på tredjebordet, och till fjärdebordet hittade "Leo_" (Leo Gumpert från Skåne).

Vi skötte oss uppenbarligen med bravur och tog hem vinsten en hel poäng före tvåorna Bygdens Bönder. Vårt andralag, Sagan om Schacknördarnas återkomst återkomsten (SoSåå), spelade i samma division, men kom tyvärr sist och halkade ner till division 2 igen. Såsen (som jag ibland kallar oss) besatte alltså början och slutet av den åtta lag starka tabellen.

Den som vill undersöka seriens historia och resultat kan gärna gå in på seriewikin och titta runt. Där går det bland annat att se att jag har varit TL (turneringsledare) för säsong 7. Mycket intressant.

Slutspelsproblem

2008-09-29T11:47:00.010+02:00

Det här är ett läckert slutspelsproblem som jag har från Bent Larsens bok Taktik och teknik i slutspelet (1976). Ställningen uppkom i partiet Pope-Roth som spelades i Tyskland 1924.

Jag håller verkligen med Larsen om att det här är "en pärla". Det ser ut "som en komponerad studie, men ställningen uppkom alltså i praktiskt spel".

Vit är vid draget och den som vill lösa problemet får själv stå för positionsbedömningen.

Lag-DM

2008-09-28T22:47:00.004+02:00

Jag har även hunnit med att spela två partier i Lag-DM. Det var första ronden vid båda tillfällena, och alltså olika lag.

När KSK2 mötte Rockaden3 i div. 1, så spelade jag mot Marie Thin-Hagberg (1588) på sistabordet (tio stycken bord var det). Hen spelade lite fel i öppningen och hamnade passivt, varmed jag hade full kontroll hela partiet igenom. Ett drag innan matt så gav hen upp, vilket är ok, även om jag nog tycker att det är bättre att fullfölja partiet i ett sådant läge.

Nästa match blev det derby när KSK3 mötte KSK4 i div. 3. Jag spelade i det sämre laget, som dessutom hade två WO mot sig. Den tolkning eller det beslut som tävlingsledningen kom fram till, var att det inte var tillåtet att sprida ut Kristallens deltagare så att det skulle bli en match med sju deltagare i varje lag. Det var tråkigt, framförallt för de två spelare som kom och inte fick någon motståndare.

Hur som helst så satt jag på andrabordet (av åtta) och spelade mot Bo Eriksson (1842), som är en stabil schackspelare. Jag lyckades emellertid skapa mig en solid fördel och hade ett vinnande slutspel på lut. Vi båda fick dock tidsnöd och jag missade vid reduceringen. Helt plötsligt så stirrade jag ett förlorat slutspel i vitögat. Bo återgäldade dock med att i sin tur spela inexakt, och jag hade därmed tur som lyckades rädda remi.

Kristallens KM, rond 1-3

2008-09-28T22:08:00.005+02:00

Efter det långa sommaruppehållet, så bestämde jag mig för att ställa upp i Kristallens KM som en start på säsongen. Dagarna innan första ronden så började jag kika lite på schack igen. Nog kände jag av viss ringrostighet, men det kändes ändå roligt att börja spela schack igen. I bagaget hade jag med mig en ratingsänka från 1865 till 1634 (LASK) efter en bedrövlig vårsäsong, men också erhållandet av ett Elo-tal på 1928.

I första ronden mötte jag förhållandevis starkt motstånd i Andreas Persson (2072, Bräkne-Hoby SK). Jag spelade relativt starkt och fick nog upp en strategiskt vunnen ställning, som jag emellertid misshandlade och lyckades förlora. Tråkig början, men till viss del kände jag mig ändå nöjd.

I nästa rond så vann jag mot Carl Strömbäck (1136, Kristallens SK) efter att hen gjort ett misstag och tillåtit mig att vinna en bonde. Partiet avslutades emellertid med en mattkombination, vilken Carl var tillräckligt givmild för att spela till slut.

Rond tre bjöd på ett relativt återhållsamt parti, där min motståndare Erik Leander (1880, Kristallens SK) avböjde hoppfulla remianbud vid två tillfällen. Därefter uppkom en ställning där hen hade merbonde, men ingen av sidorna hade någon egentlig genombrytningsmöjlighet. Erik vägrade emellertid fortfarande tanken på remi, och förlorade således i det bondeslutspel som uppkom.

Efter tre ronder så ligger Schack-trulpen på 14-16:e plats av 40 deltagare. Resultat m.m. går också bra att följa direkt på Kristallens hemsida. Jag ska försöka komma ihåg att ta lite foton under nästa rond.

Slutspelsproblem

2008-09-27T00:00:00.006+02:00

Lite inspirerad över framgången med att skapa diagram, så känner jag att jag vill lägga upp ett till problem i anslutning till det föregående. Det här är nog klart svårare, tycker jag.

Problemet är en studie från 1997 av Yochanan Afek, och min källa heter Mark Dvoretskij. Vit är vid draget och vinner, vilket vid en första anblick ser paradoxalt ut med svarts långt framskridna och förbundna fribönder. Det brukar ju annars vara en vinnande slutspelsfördel!

Kombinationsproblem

2008-09-26T21:39:00.022+02:00

Här är ett lite klurigt kombinationsproblem som jag fick förevisat av IM Thomas Engqvist häromdagen. Vit är vid draget och har forcerad matt i tre drag.

Enligt Thomas så är jag den person som, vad hen vet, har löst det här problemet klart snabbast (ca 5 minuter), hen själv inkluderad. Jag kom direkt ifrån karateträningen, så jag var väl taggad. Det gäller att ha tur ibland.

Sammanfattning av vårsäsongen 2008

2008-09-25T10:53:00.018+02:00

Kristallens Vårturnering

De ajournerade partierna med Björn Knöppel (1805, Stockholms SS) och Johannes Grip (1652) slutade båda i remi. Mot Björn stod jag nog på teoretisk förlust i ett likafärgat löparslutspel, men lyckades kämpa mig till en fördel som emellertid inte var tillräcklig för att vinna. Mot Johannes stod jag bättre i ett slutspel med löpare mot springare, men hen hittade rätt fortsättning för att säkra en remi. I övrigt så förlorade jag mot Peter Mozelius (1756) i rond sex och fick någon slags fördel, men inte mer än remi som slutresultat, i turneringens sista parti med Christer Johansson (1795, Sollentuna SK). Fyra remier och tre förluster och nedflyttning till klass III. Kunde vart bättre.

Stockholmsmästerskapet

I fjärde ronden förlorade jag som svart mot S:t George (1. a3?!) med Sven-Gunnar Samuelsson (2100, Stockholms SS) vid rodret. Rond fem gick desto bättre med vinst mot Gustavo Luna (2059, Sollentuna SK). Likaså vann jag mot Johan Auby (1865, Danderyds SK) i rond sex. Tyvärr avslutade jag turneringen med två förluster mot Vesa Heinola (2210, Wasa SK) respektive Sven Nordlander (1865, Sollentuna SK). Fyra vinster och fyra förluster kändes ändå som ett ok resultat för mig och min gedigna formsvacka.

Gästrikland Open

Det riktiga bottennappet, åtminstone schackligt sett, kom här. Minnena av de onödiga förlusterna är så smärtsamma (satte som exempel bort damen i ett parti där jag hade solid fördel och en fin attack på gång, och i ett annat parti bytte jag dumt nog bort svartfältslöparen i en ställning där jag med dess hjälp hade forcerad vinst o.s.v.) så jag avlåter mig från att kommentera mer än att jag förlorade fem och endast vann två partier. Hans Tikkanen (2447) vann turneringen med särskiljning på kvalitetspoäng före Thomas Ernst (2500).

Den goda sidan av saken var att jag hade jag några roliga dagar tillsammans med Mikael Arovén (2201), David Douhan (1861) och Toni Giraldo (1815). På bilden till vänster står David, Toni och Micke, räknat från vänster. Vi reste upp och bodde tillsammans i ett trevligt och välskött turistboende i Järbo, som ligger någon mil ifrån Sandviken där turneringen spelades. På bilden till höger degar Micke och Toni i någon slags analys, och vi kan se en del av lägenheten som vi bodde i. Vid samma bräde (till vänster) är David och Toni i färd med att genomföra Järbomästerskapet i blixt. Matlagning, samtal och bastu förgyllde dagarnas motgångar och besvikelser. Liksom den avslutande matauktionen, som jag nog får säga att jag vann ändå.

Det om turistboendet. Nu följer istället fyra fotografier från själva turneringen. På det första (till höger) sitter jag i min schacktröja.På det andra (till vänster), några bord högre upp, sitter Micke och överväger partiets fortsättning.
På det tredje (till höger) finner vi David i djup kontemplation över ställningen. Och slutligen sitter Toni på det fjärde fotografiet (till vänster) och gäspar åt sin motståndare.

I och med den här turneringen så bestämde jag mig för att avstå från spel i både Juniturneringen (en träningsturnering inför SM) och SM klass III i Växjö. När det gick såpass åt helvete, så ansåg jag det inte vara någon mening att försöka mer. Skulle nog mest bara känts som bortkastad tid och ansträngning samt ännu mer depp. Mitt schackliga självförtroende hade sjunkit under nollpunkten, så sommaren fick bjuda på andra nöjen än den schackliga parnassens lidanden och gamman. Jag gissar att det trots allt var rätt strategi. För mig.

Schack-trulpen är tillbaka!

2008-09-25T00:16:00.002+02:00

Ja, lite skämmigt är det allt att jag försummat bloggen i flera månader. Börjar luta åt ett halvår nu, sedan jag skrev sist.

Lagom knäckt av förluststråket under våren, så började schacket att kännas mindre lustfyllt. Jag tog således en paus över sommaren, och har inte gjort något som helst schackligt förrän i slutet av augusti då klubbsäsongen kom igång igen. Då kände jag att det började klia i fingrarna igen. Och det är ju bra.

Jag får försöka sammanfatta perioden på något lämpligt vis. Ämnar dela upp det i lagom stora sjok, och lovar att göra en ansträngning för att hålla det kortfattat och konkret.

Resumé av påskturneringen i Norrköping

2008-03-24T18:36:00.057+01:00

Det här lutar åt att bli ett relativt långt inlägg. Med tanke på hur omfånget ser ut när jag skriver att det blir ett kort inlägg, så tror jag att ni får en idé om saken.

Resan ner till Norrköping gick bra. Björn Knöppel (1805) kom hämtade mig med bilen lite efter kl 9 på fredagsmorgonen. Sedan åkte vi och plockade upp IM Thomas Engqvist (2429) och tog oss på ca två timmar till Norrköping. Väl framme så hade vi lite problem med att hitta rätt port för att komma in i spellokalerna. Louis De Geer konsert & kongress ligger i ett slags industriområde i de centrala delarna av staden, så det fanns en del hus och ytor att leta på. Sedan är vi ju också schackspelare och inte detektiver. Det är helt enkelt lättare att hitta matt i fyra än rätt dörr.

På bilden till vänster står jag i schacktröjan tillsammans med Björn och Thomas (från höger till vänster). De skulle bo på hotell, medan jag inte hade ordnat något fast boende i förväg. Hotell är inte riktigt min grej, så jag tog i konsumtionsminimalistisk anda med mig tältet. Det var ju typiskt att just den här påsken skulle bli den kallaste i Norrköping sedan 1902, eller något sådant. Thomas tipsade mig om att höra med kyrkor som fanns i närheten. Det hade fungerat bra när hen var junior. Thomas menade att kyrkor ju i allmänhet har en mission i att hjälpa nödställda personer. Nu var jag visserligen inte i verklig nöd, enligt eget tycke, men visst skulle jag föredra att sova under tak och i värme. Det får dock gärna vara spartanskt.

Jag tyckte att idén lät tillräckligt intressant för att pröva. Sagt och gjort så ägnade jag de två timmarna innan rondstart åt att gå runt i staden för att hälsa på kyrkor och rekognosera. Jag hittade endast två kyrkor. Den som låg närmast var Sankt Olai kyrka, men personen jag fick tag på menade att de inte hade några möjligheter att härbergera mig över påsken. Jag tog mig därefter ut mot Folkparken och Matteus kyrka. De enda jag talade med där var emellertid en kyrkomusiker som inte kände att hen kunde hjälpa mig nämnvärt samt en zigenare som behövde hjälp med att få låna en telefon för att skicka ett SMS, vilket jag kunde ställa upp med. Jag letade runt i kyrkan och knackade på dörrar, men utan framgång. Det är väl det där med detektivandan.

Så mycket för den kristliga missionen hos Svenska kyrkan. Måhända är de rädda för stölder och att en trettioåring är mer suspekt än en femtonåring. Visserligen var mitt försök inte riktigt helhjärtat, men visst är det tråkigt med diskriminering. Om det var min ålder eller något annat är svårt att säga. Och kanske hade det inte alls något med saken att göra. Jag tyckte dock att jag i det läget kunde göra slag i min frihet och istället gå och leta efter goda tältmarker. Varför inte? Det var ju faktiskt ett äventyr i sig självt. Efter en halvtimme så hade jag bestämt mig för var jag skulle gå senare på kvällen när de första tre ronderna var färdigspelade. Det kändes bra att inte behöva oroa sig över nattens logi, även om jag inte visste hur det skulle fungera. Väderutsikterna hade lovat kring fem minusgrader under natten. Jag hade två sovsäckar med mig vardera anpassade för ungefär +5 grader Celsius. Lite av ett vågspel, men jag tänkte att det borde fungera med dubbla sovsäckar och i värsta fall att också sova med kläderna på.

De första tre ronderna bestod av snabbschack med tidskontrollen 45 minuter. I första ronden satt jag på bord 3 och skulle spela mot GM Normunds Miezis (2553) från Lettland. Hen kom drygt 20 minuter efter rondstart på grund av förseningar med bussen från Stockholm samt fel anvisningar av någon som hen frågat om vägen till Louis De Geer komplexet. Det var ju skönt för Normunds att hen endast behövde 7 minuter för att sätta matt. När stormästaren kom fram till bordet så hälsade jag med "labdien", som är lettiska och betyder "god dag". Då tänkte hen att hen nog hade hört fel i stressen. Efter partiet tackade jag med "paldies" och då förstod hen att jag faktiskt talade lettiska. Den är visserligen på knappt hjälplig nivå, men ändå, det är ett litet och udda språk, så Normunds var förvånad och kanske också lite glad över det. Vi samtalade en del under turneringen och jag tycker att hen gav ett trevligt och sympatiskt intryck.

Den andra ronden spelade jag bort mig mot en stamgäst här på bloggen, nämligen Nikita Smirnov (1667) som spelar i Rockaden i Stockholm. Jag slarvade och räknade fel i en liten kombination i öppningen och hamnade snabbt ruskigt dåligt. Det slutade förstås i förlust. På bilden till höger sitter Nikita olycksbådande sammanbitet vid brädet och vapendragaren Carl Cederstam Barsk (1695) står bredvid och beundrar ställningen. Martin Devenney (1760) från SchackOnline hälsade också på mig inför den andra ronden, vilket var roligt. Vi ordnade bland annat sO seriens säsong 7 tillsammans. Hen sitter och analyserar på bilden till vänster.

I den tredje ronden mötte jag Håkan Warston (1537) från SS Manhem i Göteborg. I öppningen klantade jag mig liksom i de två föregående partierna och hamnade rätt dåligt. Håkan utnyttjade det emellertid inte fullt ut, men under lång tid av partiet stod jag ändå rätt trångt och jobbigt. Min motståndare hade helt klart pressen. Sedan lyckades jag med några fina drag fånga hens dam för torn och löpare. I det läget hade jag mindre än en minut kvar på klockan och Håkan hade något på fem minuter kvar. Efter några drag låg vi dock lika på tid, och jag bjöd på ett bondeoffer för att aktivera mig. Det antogs inte, men jag fick ändå aktiviteten och lyckades i komplikationerna sno åt mig hens springare. Då var det dam och löpare mot torn och löpare. Sedan följde det matt på typiskt blixtmanér, med andra ord åtta drag på tio sekunder.

Efter den inte alltför upplyftande erfarenheten av snabbschacket så begav jag mig till min utsatta tältplats. Jag hade hittat en liten grandunge bredvid en frisbeegolfbana och kyrkogården vid Matteuskyrkan. Ett helt ok ställe. Natten tillbringades således med så kallat tak över huvudet. Dubbla sovsäckar och kläder på var ett måste. Det var ett tag sedan jag sov på såpass hårt underlag och i kombination med kylan och en nattligt trafikerad väg i närheten så vaknade jag i 2-3 timmarsintervaller. Tror dock att jag totalt fick en 8 timmars nattsömn ändå, även om den var lite störd och brokig. När jag gav mig av mot spellokalen på morgonen så tyckte jag att jag hittade ett ännu bättre tältställe, inte långt från grandungen. Framförallt så låg det lite mer skyddat från ljudföroreningar.

Den andra dagen började med att jag i rond 4 och det första långpartiet (40 drag/2h + 0,5h) spelade bort mig mot en junior från Danmark. Hen hette Mads-Holger Jacobsen (1687) och spelade rätt bra, även om jag "objektivt sett" inte borde förlorat det partiet. Från öppningen stod jag hyfsat solitt, men gjorde en tokig positionell sänkning. Undrar vad det är för slags demoniska krafter som råder över mig egentligen?

I rond 5 mötte jag Karl Malbert (1573, SS Manhem) och där spelade jag bättre och stabilare. Vi hade spelat upp en dynamisk ställning med attackmöjligheter åt båda hållen. Efter reduceringar så stod jag med en skyddad fribonde på sjätte raden. Förutom att vi hade båda två tornen kvar, så hade jag en löpare och Karl en häst. I samband med torninfiltrering till sjunde raden så hade jag tittat på fältet c5 och tänkt att "den springargaffeln ska jag akta mig för". Två drag senare så har jag glömt bort det och råkar ut för sagda gaffel. En klar besvikelse sköljde över mitt stackars schackligt torterade sinne. Jag bet emellertid ihop, var tvungen att släppa kvaliteten och försöka spela aktivt. På något vis så inaktiverade den där fribonden min motståndares ställning och efter lite faktiskt riktigt snyggt och starkt spel så kunde jag kombinera fram vinsten. Nyckeln var att min löpare kontrollerade bondens promoveringsfält och att jag i rätt läge bytte av mitt torn med schack. Min motståndare hade där att välja mellan en fortsättning med torn mot dam eller ingen pjäs mot löpare. Då gav hen upp. Att vinsten fanns i ställningen ser jag som tur, för det var inget medvetet kvalitetsoffer. I och med det här partiet har jag alltså 2½-½ mot Manhemiterna, då räknat med det svängiga partiet med Fredrik Westlund från SM 2007.

Efter den andra dagens drabbningar så vandrade jag med tunga steg till mitt nya nattläger som var en BMX-cykelbana runt en basketballplan. Den natten sov jag också något bättre än den första. Dels så hade mindre inträngande motorljud betydelse, men förmodligen så hade också kroppen och hjärnan hunnit vänja sig något vid situationen. Den här natten var ungefär lika kall som den föregående och mitt sovsäcksarrangemang lyckades precis hålla en hyfsat komfortabel värmenivå. Björn och Thomas hade sett någon ny Rambo-film på kvällen och insinuerade att jag försökte vara lite väl mycket av en Rambo genom att tälta.

Nästa dag var söndag och inleddes min vana trogen med katastrof. Nämligen den sjätte ronden. Jag spelade mot Rickard Myrberg (1693) från klubben Schack-78 och fick upp en riktigt skön ställning i mittspelet där jag förmodligen hade en rätt så säker vinst på gång. Så gjorde jag, liksom i rond 4, ett helt tokigt drag och förlorade i stort sett direkt. Den här gången var det ännu värre, än mer förödande, ännu snöpligare och än mer idiotiskt. Det är ju poänglöst att spela schack om det ska vara såhär hela tiden. Min svacka är djup.

I rond 7 mötte jag en gammal bekant i Tomas Lennefors (1535) från Örebro SS. Inte så gammal förresten. Vi spelade i samma grupp i SM i somras, om ni minns. Då förlorade jag. I det här partiet hamnade jag efter egen försorg lite trångt och dåligt. Jag hade svårt att flytta mina pjäser i trafikstockningen, men lyckades efterhand reda ut den saken åtminstone. En bit in i partiet fick jag chans att slänga in Se5+ och Tomas slog med fel pjäs. Det ledde till ett knepigt läge där hen hade att välja på pjäsförlust eller daminfiltration med schack och slakt på damflygeln. Hen valde pjäsförlusten och tio drag senare så öppnade sig en möjlighet till en mattsättningskombination som jag tog vara på. Nu lyckades jag alltså utjämna till 1-1 mellan Tomas och mig. Viktigt.

Och här kommer nog resans höjdpunkt. När jag skulle bege mig mot tältplatsen från spellokalen så slog jag följe med en trevlig person som heter Håkan Sternlund (2223). Eller, vi råkade snarare gå åt samma håll och samtalade lite på vägen. Håkan hjälpte bland annat till med domaransvaret under tävlingen. Hen bor i Norrköping och frågade mig under promenaden var jag bodde. Jag berättade att jag tältade och då föreslog Håkan att jag kunde få sova i ett gästrum i hens hus istället. Jag ville inte tränga mig på, men övertalades lätt. Vi hade trevliga och givande samtal under kvällen och morgonen, och jag fick även skjuts till sista ronden. En mycket sympatisk, generös och gästvänlig person. Det var förmodligen också riktigt tur för mig eftersom temperaturen hade sjunkit ytterligare till något på -12 grader den natten. Dessutom hade det snöat ordentligt, vilket jag kunde se när jag vaknade i en enkel sovsäck på mjukt underlag och tittade ut genom ett fönster istället för ett myggnät. Jag gick och lade mig vid 00.40 och tycker att jag på något vis sov gott, trots att jag vaknade till redan vid femtiden. Jag kunde somna om, men vaknade sedan igen vid 06.30 för att åter somna om. När jag sedan vaknade för tredje gången 07.28 så gick jag upp. Jag hade tänkt att gå upp först klockan 8. Det måste vara schacket som spökar.

Jag kom fyra minuter sent till rondstart i den sista ronden där jag spelade mot Pentti Rintakoski (1712) från Vammalas SK i Finland. Hen spelade lite udda i öppningen och in i mittspelet hade jag lyckats spela till mig någon slags fördel. I 23:e draget så bjöd Pentti remi. Läget var så att jag hade 44 minuter kvar till tidskontrollens 40:e drag och jag var inte helt säker på att jag kunde skapa mig en tillräcklig fördel för att vinna, eller om jag ens hade någon egentlig fördel. En något svårtolkad ställning. Dessutom hade jag i föreställningsvärlden gott om intryck av bortställningar, och kände någonstans att jag kanske borde ta en enkel remi för att slippa ställa bort mig än en gång. Eftersom remianbudet hade givits så kunde jag ta tillfället i akt att försöka dyka in i ställningen. Efter nästan tjugo minuters funderande så valde jag att fortsätta och istället spela ut ställningen. Inget självklart val, kan jag säga. Jag lyckades emellertid vinna kvalitet och sedermera först en och sedan två bönder där jag också hade initiativet i min hand. En fribonde kunde promoveras, varmed min motståndare offrade en häst på den nykläckta damen. Då stod jag torn och bonde över. Därefter fick jag chans att reducera ställningen till kung, löpare och två bönder mot kung och en enkel vinst.

Med 4 poäng på 8 partier så kan jag nog vara nöjd, trots att jag gick -28 i LASK-rating med tre vinster och två förluster (snabbschackspartierna var inte ratinggrundande). Jag spelade bitvis bra och bitvis dåligt. Bortsättningar är alltid svåra att smälta. De två sista partierna vann jag rätt starkt, och det är nog framförallt de som gör att det ändå känns rätt bra med resultatet i turneringen. På det hela taget var det en inspirerande erfarenhet. Jag fick möjlighet att umgås med vänner, såsom Nikita Smirnov, Carl Cederstam Barsk och Stefan Bryntze (vilka är samlade kring ett schackbräde på bilden till höger), och jag lärde känna Normunds Miezis och Håkan Sternlund och fick också chans till givande samtal med Thomas Engqvist. Kanske blir det Påskturnering för schack-trulpen också kommande år?

Inför påskturnering i Norrköping

2008-03-20T11:10:00.010+01:00

Jag var lite inne på att åka och spela i Gausdal, Norge, men tio dagar är lite för lång tid. Arrangören Hans Olav Lahlum svarade trevligt och tillmötesgående på mina frågor, och sådant gör ju en tävling än intressantare. I valet och kvalet så är jag ändå tvungen att avstå. Det verkar annars vara en kul schacklig tillställning.

I dagarna så hittade jag emellertid ett alternativ i Påskturneringen som spelas i Norrköping. Turneringen arrangeras av klubben Schack 08 och, vad jag förstår, då framförallt av en person vid namn Frank Svensson. Än så länge är det 144 anmälda, och imorgon bär det iväg. Jag får följa med Björn Knöppel i hens bil, vilket gör oss tre stycken med IM Thomas Engqvist.

Jag gissar att jag inte kommer att kunna använda särskilt mycket internet under helgen, så det blir förmodligen till att skriva en resumé efter att jag kommit hem igen. En sak kan jag dock säga redan nu, och det är att jag åtminstone visar på ädelt mod (läs dumdristighet) med tanke på hur jag spelar för tillfället. Att våga är att vinna, eller något sådant...

Förlustträsket breder ut sig

2008-03-17T21:46:00.009+01:00

Efter lite inspirerande och positiv kritik på min blogg från bland andra Lennart Evertsson (stark schackis som propsade på att jag skulle sätta in en besöksräknare på bloggen; sagt och gjort), så känner jag att det är dags att prestera ett nytt inlägg. Det är på tiden. Det verkar som att jag förvånande nog har en och annan regelbunden läsare, men det är klart, rubriken är ju snygg.

Ärligt talat så är det svårare att skriva här på bloggen när det går åt skogen. Humöret är inte riktigt med i matchen, vilket får digra konsekvenser för skrivlusten. Det är ju också plågsamt att tvinga sig till att redogöra för motgångar och åter motgångar. I stunder som dessa är det läge att glömma sveda och värk och istället fokusera på orden.

Bloggen har emellertid en agenda. Schacket, eller vad en nu vill kalla det. Förluststråket vill inte ge sig. Det kan förstås ha något att göra med att jag spelar som en säck med hönsskit. Eller möjligen två, om jag ska vara lite snäll mot mig själv.

En lakonisk partisammanfattning är på sin plats.

Förlust mot Erik Strömbäck (1641) och remi mot Leif Lundquist (1770) i Kristallens Vårturnering, klass 2. I skrivande stund har jag två ajournerade slutspel i sagda turnering, mot Björn Knöppel (1805) och Johannes Grip (1652). Hittills har jag därmed en halv poäng på tre färdigspelade partier med totalt sju partier att spela. Det är magert i hagen.

Den andra turneringen jag deltar i är Stockholmsmästerskapet med schweizerlottning. Där har det gått något bättre. I rond två hade jag torn över och bättre lätta pjäser mot två fribönder i partiet med Jan Peter Palmblad (2009). Given vinst. På något sjukt vis lyckades jag ändå förlora. Jag hittade helt enkelt inte de enkla reduceringarna och spelade bitvis passivt.

Nästa rond i samma turnering spelade jag mot Dimitris Kalingas (1356). I en ställning där jag hade merbonde och båda sidor hade dam och två torn kvar, men där jag stod relativt passivt och Dimitris förhållandevis aktivt, så hamnade vi i en situation av dragupprepning. Jag var tvungen att hålla tillgodo med remi. Dimitris valde dock att spela på vinst, vilket fick omvänd effekt. På tre ronder har jag således två poäng. Ett resultat jag inte bör knarra alltför mycket om.

I sista ronden i Allsvenskan så drog jag på Kristallen IV en onödig förlust på förstabordet då jag spelade mot Anton Hussain (1830) från Rockaden VII. Jag hade solid fördel genom i stort sett hela partiet, vilket jag lyckades sätta bort mot slutet. Börjar kännas som ett trulpskt adelsmärke, bortsättningen. En dekapiterad ställning, för kung och fosterland.

Svag inledning på vårsäsongen

2008-02-26T14:13:00.016+01:00

Efter ett halvdussin lagmatcher och ett och annat enskilt parti, så kan jag konstatera att jag förlorat det mesta. I flera partier har jag haft goda möjligheter, och ibland rentav klart vinnande ställning, men har på något vis lyckats förlora ändå. Det kommer och går, förmodar jag.

Här följer således en kort sammanfattning över det hittills inte alltför glada resultatet (gissningsvis ett skäl till att det är såväl en sammanfattning som kort). Bilderna är från mötet i Östersund.

Efter fadäsen mot Burgsvik 2, så upprepade jag med en till förlust mot Mathias Eklund (1961) i en DM-lagmatch mellan Kristallen 2 och min gamla klubb Solna SS förstalag. Jag gjorde en positionell blunder i anslutning till öppningsfasen i en lovande ställning och förlorade sedermera partiet efter vilda komplikationer.

Nästa parti var en lagmatch i Allsvenskan, div. 3, mellan Kristallen 4 och Solna 2. Jag satt på förstabordet mot Mats Ekqvist (1762) och fick en generös remi efter att ha gjort bort mig ordentligt i mittspelet. Det är visserligen inte omöjligt att ett vidare spel ändå hade gett en stabil remiställning. Natten hade dock endast bjudit på 1,5 timmes sömn och 8,5 timmars tvångsmässigt vakande, så någon god form var jag långt ifrån. Förmodligen hade jag gjort bort mig fler gånger på vägen om mitt remierbjudande hade avböjts. Min motståndare kände sig emellertid inte heller i särskilt bra form, så vi var båda nöjda med remi.

Det följande partiet var ånyo en lagmatch i Lag-DM. Kristallen 3 spelade mot SK Pjäsen och jag satt på förstabordet mot Rikard Rubinstein (2003). Efter en vacker kombination i mittspelet så stod jag på klar vinst med en förbunden fribonde, som var en merbonde, på femte raden. Jag hade valt att byta av damerna och sedan följde tornen, så vardera sida hade löparparet och en springare kvar. Det skedde en del positionellt manövrerande och så, vips!, släppte jag hästen gratis och förlorade partiet. Min motståndare sade att jag spelade starkt och höll på att köra över henom, och för mig sved den här förlusten långt värre än de tidigare under våren.

Det femte partiet under vårsäsongen var en till lagmatch. Den här gången fick jag chansen att spela med Kristallens förstalag på bortaplan mot Östersund SS i div. 1 norra. Jag spelade på sistabordet mot Max Andreasson (1422) och vann i ett parti där jag tillät min motståndare onödigt mycket motspel. Det var ingen självklar vinst, och jag gissar att min motståndare var en ordentligt underrankad junior med en spelstyrka på kanske 1700 (+/- 200).

Bilderna visar här först en liten samling kring laguppställningarna inför matchen. Björn Gambäck står med röd tröja i relief mot vita tavlan. På nästa bild poserar Magnus Thurn och Dag Bjerke. De två följande fotografierna är tagna under resan ner, där Fredrik Lindh och Mikael Näslund sitter och analyserar på mitt bräde (som saknar en svart bonde sedan Sundsvall) samt Mikael Arovén och Christian Candia som sitter och myser i sätet bakom oss. Emilia Horn satt förstås också med i bilen, men tyvärr var den vinkeln till och med ännu sämre än för de andra fotooffren eftersom hen satt i framsätet bredvid Dag som höll i ratten.

Första individuella prestationen för våren slutade illa. Jag spelade mot Per-Åke Ek (1722) i rond 2 i Kristallens Vårturnering, klass II. Jag gjorde ett och annat positionellt misstag och hamnade rätt dåligt och trångt. I slutkomplikationerna befann jag mig i tidsnöd och hade att välja mellan två drag. När jag tittade på klockan och såg att jag hade ca 30 s kvar för 5 drag så slängde jag hastigt iväg det förlorande draget. Det alternativa kandidatdraget hade gett avbyten och minst remi. En sur och onödig förlust med andra ord, vilket också visar på vikten av god tidshantering.

En till lagmatch spelades i Lag-DM, div. 1, med Kristallen 2 mot Stockholms SS 2. Jag satt långt ner på elfte bord och spelade mot Johan Jeverud (1792). Varken jag eller Johan tog några vidare risker och kom efter 29 drag överens om remi. Jag kände att jag inte riktigt skulle klara av en till förlust, så den säkra remin kändes faktiskt riktigt bra.

I första ronden i Stockholmsmästerskapet så vann jag mot Salim Golkhar (1490) i ett parti med potential till många vilda komplikationer. Jag lyckades vinna en kvalité för bonde i mittspelet, men bytte inte av damerna direkt när jag hade chansen och fick således en grymt stark häst i baken. Det var långt ifrån någon självklar vinst och jag hade tur att jag lyckades klara mig ifrån någon tvingande matt och att det dessutom fanns ett upparbetat mattnät för mig att tillgå mot slutet.

Vårsäsongens start

2008-01-15T18:26:00.000+01:00

Vårsäsongen 2008 började för mig med en lagmatch. Bataljen utspelades i Allsvenskans division 3 mellan Kristallen 4 och Burgsvik 2 från Gotland. Jag fick äran att sitta på förstabordet och mötte där Magnus Larsson (1839; ej med på bilden till vänster). Efter öppningsfasen så hade det uppkommit en jämn och solid ställning för båda parter. Tyvärr kastade jag mig då in i ett osunt pjäsoffer som förlorade pjäs för bonde. Jag trodde att jag skulle ta tillbaka pjäsen några drag senare med klar fördel, men där gick jag alltså bet.

I efterhand så borde jag istället fortsatt med positionella manövrar och åtminstone säkrat remi. Jag blir lite het på gröten ibland. Efter fadäsen så var partiet i stort sett förlorat, men jag fortsatte att spela till matt. Vårt lag förlorade också matchen med siffrorna 3½ mot 4½. Ett resultat som jag känner mig hyfsat ansvarig för. Ingen bra start på säsongen. Bot och bättring.

Det roligaste med schackkvällen var att jag för första gången fick träffa och tala med Leo Gumpert (1763) som spelar i mitt lag "Sagan om Schacknördarnas återkomst" på SchackOnline. Den här dagen befann vi oss emellertid i motsatta läger, eftersom Leo spelar för Burgsvik. Sådant spelar dock föga roll och vi hade ett trevligt samtal efter matchen.

Schack-trulpen på engelska

2008-01-08T12:02:00.000+01:00

Idag gjorde jag slag i saken och startade en ekvivalent blogg, fast på engelska. Allt jag kommer att göra (mer eller mindre) är att översätta de inlägg jag gör här. Lite roligare för de jag känner eller träffar på som inte kan svenska. Tanken har funnits dormant (sovande tillstånd) ungefär sedan starten av den här bloggen. För den som är intresserad av att undersöka mina språkliga kunskaper, så hittas den engelska versionen här.

Jag tar det lite piano med uppdateringen, och tar det i den takt jag känner att jag förmår. Det kan innebära allt ifrån en dag till ett halvår.

Talang

2008-01-07T20:18:00.000+01:00

Det är som synes givet att vi har en potentiell stormästare i familjen. Det glädjer mig. I egenskap av schackmaniker, menar jag.

Artíga är ungefär lika glad i schack som papsen. En stolt och euforisk Artíga håller upp sitt nya fynd till allmän beskådan. En härlig bild, särskilt för en så blödig förälder som jag.

Mmm... schack är gott!

De här bilderna togs medan vi övervintrade i Uruguay (Sydamerika) och Artíga är 10½ månader vid tillfället ifråga. Det var en fantastisk möjlighet att kunna ersätta kyla, slask, snö, is och mörker med sol, spanska och värme i 4½ månader. Kan vi göra något liknande igen framöver så bli inte förvånade om vi drar. Bara sådär.

Schacktröja

2008-01-07T18:26:00.000+01:00

Nu när turneringshetsen är över och min mentala status börjat landa så småningom, då känner jag att det är dags för ett indirekt schackligt inlägg.

Jag vill högakta och lovorda min sambos, Dace Balode, kreativa insats, nämligen konstruktionen av den berömda schacktröjan (vilken kan ses på bilden till höger, där trulpen sitter i sin klassiska, slitna författarposé) som jag försöker ha på mig vid särskilt prominenta och viktiga tillfällen. Såsom schackturneringar. Det började med att Dace yppade en tanke om saken, och jag tyckte förstås att idén var strålande och hängde på direkt. Så bollade vi lite oss emellan och utvecklade färg och form tillsammans. Min sambo stod emellertid för det kompetenta och praktiska handarbetet. Jag kan visserligen också sticka, men jag är långt ifrån lika duktig som hen är. Det är väl ungefär samma förhållande som när det gäller schacket, fast tvärtom.

Den fantastiska schacktröjan finns avbildad lite här och var på min blogg, exempelvis i det här inlägget, men den går också att finna på min sambos blogg. Där handlar saker främst om stickning och virkning, men även lite andra företeelser som bokrecensioner och silversmide. Den hittas enklast genom att följa länken nedan.

Daces hobiji

Sidan är endast på lettiska än så länge, men framöver så planeras det att också komma en version på engelska. I vilket fall är ju bilder multi-linguala.

Sammanfattning av höstsäsongen 2007

2008-01-07T16:14:00.000+01:00

I och med att Rilton-turneringen är klar så är säsongen definitivt över, och då är en liten sammanfattning på sin plats. På 26 partier hade jag 13 vinster, 4 remier och 9 förluster och gick upp 316 ratingpoäng (LASK) från 1549 till 1865. På Kristallens ratinglista vandrade jag från plats 81 till plats 49. Eller, forsade kanske är rätt ord? Dessutom tog jag en Elo-norm i Rilton, med 2½ poäng mot spelare med Elo-tal.

Jag hoppas att jag framöver kommer att kunna spela lite säkrare och stabilare. Då lär jag skägga vidare i officiell spelstyrka. Gott hopp.

Stockholm Rapid Challenge

2008-01-06T20:34:00.000+01:00

Det här inlägget kommer att handla om blixtturneringen Stockholm Rapid Challenge som gick av stapeln på Stockholms Schacksalonger dagen efter Rilton. Jag var lite tveksam till att delta, dels för att jag kände mig utpumpad efter Rilton och dels för att jag verkligen suger på blixt. Med min än så länge låga rating på 1549, så skulle jag dock hamna i den lägsta klassen (E) och få schysst tidshandikapp till min fördel. Visserligen ligger min reducerade spelstyrka i blixt förmodligen på en nivå som är ytterligare 10-20% lägre än för andra. Ett annat skäl att delta var dock att jag den här natten kunde sova ordentligt, vilket jag ju inte kunnat göra på snart två veckor.

På bilden till höger står min vän Robert Spångberg. Den vänstra bilden uppvisar två av de andra deltagarna, nämligen Carl Cederstam-Barsk (vänster) och Nikita Smirnov (höger). Alla tre hade samma ratingklass som jag.

Tidshandikappet utformades med 20 minuter som utgångspunkt och fem klasser (A-E), där en klass skillnad gav uppdelningen 12-8, två gav 14-6, tre gav 16-4 och fyra gav 18-2 minuter. Klasserna baserades på ratingtal och gränserna var A: högre än 2300, B: 2100-2299, C: 1900-2099, D: 1700-1899 och E: under 1700.

I vanliga fall tar jag ungefär 10-15% av poängen när det är blixt på tapeten. Den här gången gestaltade det sig emellertid annorlunda. På 10 partier tog jag 6 poäng, vilket räckte till en sjätteplats i det 27 personer starka startfältet samt en klar förstaplacering (och därmed pris) i min ratinggrupp. För mig är det imponerande statistik. Som bonus fick jag i turneringen spela mot två stormästare, nämligen Ralf Åkesson och den som vann Rilton Cup i år, Radoslav Wojtaszek. På bilden (Robert Spångberg fotograferade) tar jag emot mitt pris av turneringsledaren Ingvar Gunderssen.

Här till vänster är sluttabellen för turneringen och nedan följer en sammanställning över mina resultat, lite partikommentarer samt bilder på dem jag spelade med.

1. trulpen - Anders Owen Jansson (2034) 0-1
Svart fick in en bra attack med hästarna, och jag blev överkörd utan större problem. Anders ville inte bli fotograferad och det respekterade jag.

2. Mikael Kelfve (1780) - trulpen 0-1
Det var ett parti som var förhållandevis jämnt till att börja med, men där jag en bit in i partiet skapade fördel och utökade. När jag plockade en andra, eller var det tredje, bonde, så gav Mikael upp. Det är Mikael som är på bilden till höger, och densamma som jag spelade med i rond 6 under Rilton.

3. trulpen - GM Ralf Åkesson (2468) 0-1
Jag höll nästan på att vinna på tid, men Ralfs attack blev mig övermäktig och innan kläppen föll så vart jag mattsatt. Ralf hade kanske 20 sekunder kvar att spela på. På bilden sitter Ralf och läser lite inför nästa rond. Det är klokt. Själv hade jag glömt att ta med någon bok, men hade en kamera istället.

4. Ingvar Gunderssen (1801) - trulpen 0-1
Först tappade jag pjäs, så försökte jag ruffla lite vilket inte ledde någon vart, men sedan fick jag tursamt nog chans att vinna tillbaka pjäs. Ännu lite senare lyckades jag vinna hens dam för torn, och direkt efter det vinna tornet genom schack. Då var det springare mot dam som gällde. Ett riktigt ruffligt och ovälspelat parti. Precis så som blixt ska vara. På bilden sitter Ingvar och arbetar med domaren Rune Ljungberg.

5. trulpen - Bengt Lund (1955) ½-½
Med stark fördel så ställde jag mot slutspelet bort damen i en löparbindning och stod istället på klar förlust. I slutställningen blev jag dock patt, medan svarts tid hade tagit slut, vilket jag missade i stressträsket. På bilden sitter Bengt och spelar någon slags mellanvarvsblixt.

6. Simon Marder (1912) - trulpen ½-½
Jag stod på förlust, men kunde pressat fram en tidsvinst om jag velat. Det ville jag dock inte, eftersom jag bjudit remi tidigare under partiet och tyckte att remi var rättvist.

7. Lennart Evertsson (2259) - trulpen 0-1
I en bättre ställning med olikfärgade löpare och merbonde, men som förmodligen ändå var remi, så vann jag på tid. Lennart hade varit på toaletten innan och missade nästan en minut på klockan. Det har en inte riktigt råd med när en börjar med endast fyra minuter. Här sitter Lennart och Rune och spelar lite blixt efter att turneringen tagit slut. Och, ja, de är syskon.

8. trulpen - Gilbert Jansson (1978) 1-0
Vit hade knökstark fördel med dam och torn mot dam, men så lyckades jag ställa bort damen när jag bara ville byta dem. Det var en bonde som schackade bort min kung där den stod och försiktigt höll damen i handen. Det var fräckt. Och ännu fräckare var nog tidsvinsten. Det är Gilbert som står med grårandig tröja på bilden till höger.

9. Rune Evertsson (1997) - trulpen 0-1
Jag gjorde ett misstag och Rune körde därefter över mig ställningsmässigt, men förlorade på tid.

10. trulpen - GM Radoslav Wojtaszek (2614) 0-1
Inte så mycket att säga om det här partiet egentligen. Radoslav använde endast ca 30-50 sekunder för att sätta matt, och jag använde 8,5 minuter på att försöka undvika matt. På bilden står Radoslav, som kom tvåa i turneringen, i kavaj bredvid mössbeklädda Nikita Smirnov.

Rilton - nionde dagen

2008-01-06T18:55:00.000+01:00

Då har trulpen lyckats igen. Det blev en präktig bortsättning i sista partiet. Eftersom sådant är svårt och smärtsamt att skriva om, så börjar jag därför idag med bonusmaterialet. Till vänster är Nikita Smirnov, som är sO-profilen "NikitaSmirnov", vilket en kanske med viss analytisk förmåga kan gissa sig till. Till höger står min vän Jonas Sandberg som kom för att titta på tävlingen den sista dagen.

Så till partiet och nederlaget. Jag spelade mot Vladan Nikolic (1970, Elo 1963), en till duktig junior från Rockaden i Stockholm. Det kryllar av dem. Vi spelade ett svängigt vilt parti, där jag vann pjäs i öppningen men hamnade lite trångt och inaktivt. För att aktivera mig och inte förlora, så offrade jag därför tillbaka pjäsen. Det fungerade bra och jag lyckades konsolidera ställningen till ett slutspel med löparparet samt fyra bönder för mig och torn, springare och tre bönder för Vladan. Jag hade dessutom klart bättre positionerad kung.

Att hålla remi i en sådan ställning är inga som helst problem. Inför tidskontrollen så gjorde jag ett drag direkt, utan att tänka, och ställde därmed bort mig genom att förlora en av mina löpare efter tornschack. Det riktigt sjuka i den situationen var också att jag hade sexton minuter för fem drag medan det var Vladan som var i tidsnöd med ungefär en minut kvar för fem drag. En sådan blunder är oförlåtlig och jag blev ordentligt knäckt av motgången. Åtminstone i någon timme.

Jag behövde bara remi för att säkra seger i min rankinggrupp. Medan jag spelade mitt parti så hann tre av konkurrenternas partier avslutas där de också förlorade. Eric Thörn stod emellertid på klar vinst, vilket skulle innebära 4,5 poäng för Eric, men med sämre progressiv kvalitetspoäng än jag. Andraplatsen var ändå säkrad. Under partiet bjöd jag remi vid två tillfällen. Första gången var i sjunde draget, och det var mest för att testa. Jag blev inte förvånad att Vladan avböjde genom att göra ett drag. Hen reagerade faktiskt inte alls. Den andra gången hade jag pjäs över, men Vladan hade visst initiativ. Hen såg nog att jag var tvungen att ge tillbaka pjäsen, och avböjde därför. Efter partiet fick jag veta att anledningen till att hen avböjde var att vi hade såpass stor ratingskillnad. I vilket fall borde jag verkligen ha kunnat tvinga fram remi, minst.

Slutresultat

På nio partier fick jag 4 poäng. Nu när tävlingen är över så kan jag erkänna att mitt minimimål var 3 poäng, och strävansmålet var 4½ poäng. Jag kom alltså på andra plats i min rankinggrupp och vann 2000 kr. Hade jag hållit remi i sista partiet så hade jag kommit först och vunnit 3000 kr istället. Det är dock inte så viktigt. Jag kom på 66:e plats i turneringen och hade en ratingprestation på 1875.

Jag tycker att jag spelade bra schack, möjligen lite för vågat ibland, så rent schackligt är jag nöjd. Däremot är jag inte helt nöjd med resultatet, även om jag var näst lägst rankad i en grupp om 109 deltagare (fast sju stycken verkade ha försvunnit på vägen). På det hela taget får jag dock tillstå att jag gjorde en god insats i Rilton Elo 2007. Så det är bara att gratulera.

Gratulationer är också Mattias Ådahl värd, eftersom hen vann Elo-gruppen. Det är Mattias som är här på bilden. Anledningen till att jag tog ett foto och skriver om Mattias här på bloggen, är att vi samtalade lite efter turneringens slut. Jag fick bland annat tips på en serie bra schackböcker.

Rilton - inför rond 9

2008-01-05T05:07:00.000+01:00

Nu är det spännande, vill jag lova! Jag vaknade 03.25 (somnade vid ca kl 2) och kunde inte somna om, så jag gick upp istället och gjorde det klassiska misstaget att kolla in hur jag och motståndarna ligger till egentligen. Då börjar en helt klart räkna på fel saker. Poäng istället för ställning. Ungefär som betyg istället för kunskap.

Gjort är gjort. Jag kan likaså gärna delge min lilla läsarskara de fynd jag lyckats gräva fram, så kan den sitta och hoppa på stolarna där hemma för min skull (givetvis!) i nervös ovisshet. Eftersom prispallen är långt utom räckhåll så fokuserar jag istället enbart på min rankinggrupp nr 5.

I god ledning ligger Schack-trulpen på 4 poäng och 17 kvalitetspoäng (Kp). Jag tror att samtliga personer som jag har tagit poäng mot har bra chanser till att ta fler poäng idag, vilket inte ovälkommet skulle höja min kvalitetspoäng. Bord 27 är vikt för schack-trulpen och Vladan Nikolic. På andraplats ligger Demetris Cleanthous med 3½ poäng och 18,5 Kp. Hen spelar på bord 32 med Gilbert Jansson, och det blir nog ett tufft parti. Vinner Demetris idag, och jag spelar remi, så har hen god chans att kräma till mig på kvalitetspoäng. Också med 3½ poäng återfinner vi på tredjeplats (nu är det tätt) Jathavan Suntharalingam med 17 Kp (bord 33), på fjärdeplats Eric Thörn med 15,5 Kp (bord 37) och på femteplats Thomas Lager med 12,5 Kp (bord 34). Sedan finns det en drös med kandidater på 3 poäng, men förlorar jag idag så är jag ju rökt i vilket fall.

Allt detta innebär att om jag fixar minst remi så bör jag ha goda chanser till att få pris. Vinner jag så är det inget snack. Det vore roligt, men förstås inte det viktigaste. Jag går främst in för att spela schack, och sedan löser sig resten som det må göra. Det är bra att fokusera på rätt saker här i livet. Och pengar är ju skit, i filosofisk mening. Girighet kan förstöra mycket. Se bara när en plockar den där smaskiga bonden på b2. Ungefär som att förnöjt plocka och tugga vit flugsvamp...

Rilton - åttonde dagen

2008-01-04T17:29:00.000+01:00

Det blev tyvärr en ganska snabb förlust idag mot Patrik Berggren (1955, Elo 1929) från SK Rockaden i Stockholm. Jag hade lyckats locka bort motståndaren från hens hemmamarker och vi hade fått upp en ställning som jag var mycket nöjd med. Då passade jag på att göra ett vågat, men tvivelaktigt, drag. I komplikationerna efteråt så gjorde jag strax en bortsättning. Jag hade räknat med att offra ett torn för att sätta matt alternativt vinna material, men hade innan jag gick in i varianten missat en springarmanöver som börjar med schack och sedan motar bort min dam och därmed vinner pjäs. Utan den tvingande schacken så vore det klart vinnande för den sida där jag satt.

Patrik såg situationen klarare än jag och hade inga problem med att vederlägga försöket. Eller så hade hen tur att försvaret fanns där lite mer lättillgängligt allteftersom kombinationen spelades. Vilket är ju svårt att veta, och det spelar ju inte heller någon vidare roll. Att frivilligt ge sig in i träsket var olyckligt och inte särskilt begåvat av mig, även om varianten var relativt komplicerad och nio drag djup, men det kan jag ta. Hade jag varit klok, vilket jag ju inte är, så hade jag inte riskerat ställningen på det viset utan varit försiktigare och i första hand säkrat remi. Men, men, något lärde jag mig ändå idag (och så var vi där igen...).

Resultatmässigt så innebär det att den hungriga flocken bakom mig i rankinggruppen har knappat in på en stackars trulp som dock fortfarande står i ensam ledning. Av 18 personer så har jag nu fyra stycken med en halv poängs marginal och sex stycken som det skiljer en poäng till. Det är att jämföra med igår då det endast var två stycken som låg en hel poäng bakom mig. Det kan gå snabbt i backarna här på Rilton vill jag lova.

Dagens surprise party förlänas Peter Mozelius (bilden till vänster) som spelar i samma klubb som jag (nämligen Kristallens SK för den som är ny här och inte orkar plöja i gammal skåpmat) och Björn Wallqvist (bilden till höger) från Solna SS. Ingen av dem spelar dock Rilton i år. Peter och jag hade ett trevligt samtal idag som handlade om i första hand schack, förstås, men också lite andra saker som exempelvis språk och resande.

Rilton - sjunde dagen

2008-01-03T22:35:00.000+01:00

Det hade snöat förhållandevis mycket under natten med snöpackat och isigt väglag som följd. Halka är ordet. På väg till Münchenbryggeriet så vurpade jag således med cykeln. Eftersom jag tränar karate så gick det emellertid bra med falltekniken. Blev mest lite snö i vantarna och byxorna. God uppvärmning inför partiet.

Jag hade hittat en del partier som Ragnar Nyström (1955, Elo 2022) spelat, så jag ägnade några timmar åt förberedelser kvällen innan. När Ragnar (på bilden till höger) drog första draget så kom emellertid något helt annat. Det var intressant. Jag tror att jag lyckades undvika att visa mig överraskad, utan spelade något standard som jag kan hyfsat. Det gick bra. Ett mycket väl genomfört parti som får stämpeln "Ok - positionell kross" och fem trulpar av redaktionen. Även den här dagen lät jag mig inte slappna av innan sista spiken var inslagen. Ett väl utfört dagsverke med andra ord.

Här till vänster sitter Ragnar och har det svårt. Jag hade full kontroll hela vägen och kunde efter segdraget motstånd plocka hem en full pinne (metaforen går nog att tolka på lite olika vis...). Dagens resultat innebär att jag både klättrade och drog ifrån i tabellen. Från 58:e till 42:a plats och till en klar ledning med en poängs marginal i min rankinggrupp. Ratingprestationen steg också till 1960. Extra roligt var också att Ragnar har ett schysst Elo-tal. Det betyder att jag nu har tagit en Elo-norm med råge, efter vinst mot Vittorio Regorda samt remi mot Dina Bazhenova. Även Anders Persson och Mikael Helin har Elo-tal, och det spelar nog in även om de partierna var snöpliga förluster för mig.

Något som däremot är tråkigt är att det inte går bra för min vän Mikael Arovén (Kristallen). Här sitter hen och spelar med Inna Agrest (Sollentuna), men också idag blev det förlust. Det verkar som att Micke har tappat sugen, vilket jag kan förstå. Jag lider med henom. Jag hoppas att Micke kommer igen framöver. Det är ju också två partier kvar som det går att bevisa möjligheter i.

Rilton - inför rond 7

2008-01-03T09:08:00.000+01:00

Både igår och idag natt sov jag över sex timmar. Underbart skönt! Så nu är jag giftig. Jag hoppas det i varje fall. Skriver det här precis innan rond 7, och lite senare ska jag inkomma med en redogörelse för hur det faktiskt gick mot Ragnar Nyström från Wasa SK. Jag är ju som ett sött litet vitt lamm i en uthungrad varghage. Jag menar, som näst lägst rankad i gruppen med 1549 i rating. Det finns inga lätta partier. I det ljuset så har det emellertid gått ganska bra. Med 3 poäng så ligger jag på 58:e plats, i mitten alltså, och har en ratingprestation på 1891. Kunde varit värre.

Rilton - sjätte dagen

2008-01-02T19:46:00.001+01:00

Skönt drag idag. Upp och ner. Jag kallar ofta mig själv för "Jo" (det är ju bland annat könsneutralt), men tror att det mer korrekta vore "Jo-Jo". Hur som helst så spelade jag mot Mikael Kelfve (1780) från Hässelby SK. Partiet var egentligen punkterat redan i drag 13 då hen gjorde en positionell blunder och jag fick chans till en förkrossande attack. Efter idogt och svettigt försvarande så hade svart dock överlevt till priset av kvalitet och en bonde. Senare var hen tvungen att släppa pjäs. Det var en sådan där situation där en kan välja den långa eller den korta vägen. I samma veva kunde jag tvinga fram dambyte, och med torn över så var resten en enkel historia. Fast med Helin i åtanke, så ska en vara försiktig med sådana uttalanden. Vis (eller kanske bitter) från förrigårdagen så var partiet över för mig när min motståndare gav upp, och först då.

Då var det dags för dagens gästartist. Den här gången får Ulf Hammar den äran. På bilden till vänster så försöker Ulf uppenbarligen gömma sig från paparazzikameran, men på den till höger så lyckas jag fånga henom på bar gärning med att räkna varianter. Ulf spelar i Kristallen och blev igår vän med mig på Facebook. Sådant måste ju premieras. Jag spelar förresten mest schack på Facebook. Förutom nuvunnen kontakt med en del gamla vänner, så suger internethaket ju betänkligt. Men det är ok.

Rilton - resultat efter första halvlek

2008-01-01T09:17:00.000+01:00

1. Bo Eriksson (1926) - trulpen ½-½

2. trulpen - Anders Persson (2020, Elo 1903) 0-1

3. Dina Bazhenova (Elo 1917) - trulpen ½-½

4. trulpen - Vittorio Regorda (Elo 1871) 1-0

5. Mikael Helin (1937, Elo 1947) - trulpen 1-0

Resultatet innebär hittills en ratingutveckling på +49, trots att jag missade 29 - (-3) = 32 enkla poäng mot Helin igår. Helt klart hade 81 poäng smakat ännu bättre, och ännu viktigare är att jag då hade toppat min rankinggrupp, och än viktigare än det är att jag hade genomfört ett välspelat, skarpt parti med segerns sötma rinnandes utefter mungiporna. Satan i gatan.

Jag passar också på att bifoga en bild på resultattabellen, tagen innan starten av rond 5. Det är åtminstone den del där mitt namn står med (tjusigt markerat med en stor röd släkting till cirkeln). Annars fanns det tre ark till med namn att frossa i, endast Elo-gruppen räknad.

När det gäller andras resultat så vill jag uppmärksamma att junioren FM Nils Grandelius ligger och slåss i Cup-täten med 4 poäng. I det senaste partiet piskade hen GM Tiger Hillarp Persson, vilket inte kan ha varit det lättaste. En imponerande framfart, må jag säga. En annan skräll var Eva Jiretorns (Kristallen) vinst mot FM Johan Furhoff, och därmed står Eva på starka 3½ poäng. Jimmy Mårdell (Kristallen) har 1½ poäng. Min vän och klubbkamrat Mikael Arovén har det tyvärr inte gått särskilt bra för med endast 1 poäng i bagaget och detsamma gäller Inna Agrest (Sollentuna).

Andra relevanta resultat återfinns i Elo- och Open-grupperna. I den förstnämnda ligger sO-profilerna Jonathan Westerberg (Barbossa) och Stefan Bryntze (GM-DarkSide) båda på 3½ poäng och Alexis Andersson (Alexis_Andersson) har 2½ poäng. Min schackvän Ulf Wallgren (Solna) klarar sig hyfsat med 3 poäng, vilket också Emilia Horn (Kristallen) har. På samma poäng som jag står Rune Evertsson (Kristallen) och stampar. Eric Thörn, som är en lovande junior i Kristallen, verkar underprestera och har än så länge endast 1½ poäng.

I Rilton Open, med fyra ronder spelade, går det bra för Robert Spångberg (Caïssa) med 3 poäng, och det glädjer mig. Stabila Ivan Erben från Solna klarar sig bra på 2 poäng, liksom junioren Linus Larsén från Kristallen. Paulina Björfäll (Rockaden Sthlm), som är barn till min vän Lech Aniol, har 1½ poäng, men är också en av de lägst rankade i gruppen. Göran Bergström (Solna), Rolf Svensson (Solna) och Dag Bjerke (Kristallen) har 1 poäng vardera. Dimitris Kalingas (Capablancasällskapet) ligger inte så bra till på bara ½ poäng.

En kort, och möjligen bitvis intressant, resultatrapportering.

Rilton - femte dagen

2007-12-31T23:13:00.000+01:00

Idag blir det bildkavalkad. Passade på att ta lite foton på folk jag känner, eller åtminstone är bekant med. Här till vänster är först Emilia Horn och till höger är Rune Evertsson. Båda spelar i Kristallen. På nästa foto i ordningen står Joakim Isheden (Rockaden Sthlm), Alexis Andersson (SK 33 Enköping), Inna Agrest (Sollentuna) och en till person som jag inte vet vem det är. Tänk på att du kan få en större bild genom att klicka på den.

Nu börjar det bli dags att tala om dagens parti. Det var en omvälvande upplevelse, så jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mina tankar om den. Jag sov drygt sex timmar, vilket var en klar förbättring och väldigt skönt. Partiet spelades mot Mikael Helin (1937, Elo 1947) som har rykte om sig att vara en mycket taktiskt orienterad och klurig schackspelare. Det här var första gången jag mötte henom, men jag kan intyga att ryktena stämmer bra. Hen spelade en skum gambit och offrade sedan i mittspelet en till bonde. Ännu lite senare offrade hen ännu en bonde. Det första var väl ok, men de två senare skulle åtminstone jag beteckna som klart osunda. Gav ingen kompensation alls.

Jag tyckte att jag hade en rätt så stabil ställning (som syns på bilden till höger, fast ungefär tjugo drag innan den var stabil) och lyckades försvara mig mot diverse komplikationsförsök. För en gångs skull så hade jag också bättre tid än min motståndare. I ett läge valde jag att offra tillbaka en bonde för att byta damer. Det var inte så bra. Jag borde istället hållit ställningarna och levt på de tre merbönderna. Jag låg emellertid fortfarande två bönder över och hade klart bättre ställning, men sedan missade jag korrekt försvar och blev mattsatt av torn, löpare och bonde eftersom jag var svag på de svarta fälten. Mycket försmädligt, men samtidigt intressant och lärorikt.

Det kändes lite grann som trolleri, tamejävlars. Trollkarlen från Stockholms Schacksällskap. Jag hade ju solklar vinst, om än inte helt okomplicerat. Sedan föll det ihop. Helin spelade aktivt och, när det gäller mattmönster, kompetent, men trots det får jag tillstå att det nog var jag själv som i första hand stod för resultatet. På det hela taget är jag ändå nöjd eftersom jag spelade upp en såpass bra ställning. Och, som alltid, har jag fortfarande mycket att lära. Något jag gärna drar till med särskilt när jag förlorar. Visserligen bör det inte vara något fel på en sådan attityd.

Så var det också dags för en till SchackOnline-kändis att få göra entré i bloggen. Här till höger och närmast till höger i bild sitter Jonathan Westerberg (Vallentuna SK), som har användarnamnet "Barbossa". Hen spelar här med Demetris Cleanthous från Wasa SK, i ett parti som hen lyckades vinna.

Rilton - fjärde dagen

2007-12-31T22:09:00.001+01:00

Efter att ha lyckats rädda remi igår så befann jag mig i ett positivt momentum inför partiet mot Vittorio Regorda (Elo 1871). Även om jag liksom de två tidigare nätterna endast kunde sova ca tre timmar, så förmådde jag på något vis spela aktivt och arbeta upp ett bra tryck i partiet. I mittspelet kunde jag vinna pjäs genom en bondegaffel på häst och löpare, som efter att löparen slog min häst bara blev en ny separerad bondegaffel på båda springarna. Sedan reducerade jag ner till en ställning där vi båda hade sju bönder vardera, men eftersom alla mina bönder stod på löparens färg så hade jag snarare också en åttonde bonde. En superbonde (It's an air-plane! It's a comet! No, it's a Super-Pawn!). Räknade med att jag skulle kunna få till dragtvång och kungsinfiltration.

Efter lite manövrerande så var Vittorio tvungen att försöka komplicera saker genom en bondeframstöt, men det hade jag redan tittat på omkring tio drag innan i ställningen. Alternativet var att bli tvingad till att släppa in min kung i sin ställning, vilket vore en helt inaktiv avrättning.

Det blev en studiemässig avslutning där jag offrade pjäs och bonde för att rinna iväg med en fribonde till promovering. I det här läget tog jag en vit dam och ställde vid brädet. Strax därefter skyndade sig min motståndare att också hämta en dam, fast jag förstod aldrig varför. Efter att min dam direkt svävade ner till andra raden för att förhindra svarts promovering där bonden hade hunnit till (för svart) sjunde raden, så gav Vittorio upp.

Ett intressant parti och en trevlig motståndare. Hen talade varken engelska, svenska, spanska, tyska, lettiska eller ryska, utan endast italienska och franska. Det ligger ju visserligen som romanska språk nära spanskan. När vi analyserade så blev det en intressant konversation på någon slags spanska, och det är ju en upplevelse i sig.

För er som spelar på SchackOnline så kan jag härmed uppvisa fotografiskt bevis till vänster på att sO-legenden "GM-DarkSide", som även går under namnet Stefan Bryntze, faktiskt existerar. Good news, folks!

Rilton - tredje dagen

2007-12-29T18:53:00.000+01:00

Rond tre började ungefär som ronden innan, med den enda skillnaden att jag vaknade 05.30 istället, men somnade om vid 08.30 och gick upp vid kl 10. Jag vet inte vad jag ska göra, men det är möjligt att jag inte pallar med att spela samtliga ronder om det ska fortsätta såhär. Fungerar meditation? Akupunktur? Rökelse? Hypnos? Nu börjar jag bli benägen att pröva andra metoder än att bara ligga och dra sig i det evinnerliga. En veritabel plåga.

Dagens parti spelades som svart med en talangfull ryss på någonstans mellan tio till tolv vårar. Hen har tydligen vunnit silver i det ryska mästerskapet i sin åldersgrupp, bland annat. Namnet är Dina Bazhenova (Elo 1917). Jag spelade efter bästa förmåga, vilket för dagen inte räckte särskilt långt. Valde konstiga, passiva idéer och hamnade på klar förlust redan i det tidiga mittspelet. Jag hade chans till bra aktiva drag i åtminstone två nyckelställningar, men sumpade det och stod mest och försvarade en söndermald ställning.

Blickande mot ett slutspel med två bönder under, så lyckades jag ändå spela hyfsat aktivt i tidsnöden. Har en något annat val än att slänga iväg intuitivt starka drag när tiden håller på att ta slut? När vi nådde tidskontrollen så hade jag 20-30 sekunder kvar och min motståndare ungefär 40 minuter. Jag spelade åtta inte helt enkla drag på ungefär en halv minut.

I tidsnödshetsen så kunde tornen bytas bort, och jag fick sedan efter ett misstag från Dina chans att ta tillbaka en bonde. Med damer kvar samt olikfärgade löpare och en timme extra på klockan så började det nu äntligen lukta remi. I det läget var det heller inte några problem att försvara ställningen. Dina avböjde mitt enda remierbjudande som gavs i 43:e draget, men i 56:e draget kunde jag däremot inkassera genom att istället tillkalla domare och kräva remi på grund av dragupprepning. Det visar att jag hade lärt mig en läxa från SM i somras, vilket ju ledde till att jag läste dessa paragrafer i regelboken med lupp.

I stort sett hela partiet (förutom precis i början och precis i slutet) var svettigt kämpande för mig eftersom jag verkar spela som en hög med gödsel för tillfället. Förutom att jag har en stark en tendens att välja bort de flesta aktiva idéerna så är jag seg som få och försätter gärna mig själv i grav tidsnöd. Det är minst sagt ett mirakel att jag har lyckas skrapa ihop 1 poäng (av 3).

Jag passar på att skylla allt dåligt på sömnlösheten. Då tas lite udden av kängan på egot. För att vara lite positiv ändå, så tycker jag att det på det hela taget gick bättre för mig idag än i gårdagens parti. Med den trenden i åtanke så kanske jag har en chans imorgon mot Vittorio Regorda, en mästarkandidat från Italien. Bara jag nu kan sova ordentligt.

Rilton - andra dagen

2007-12-29T18:52:00.000+01:00

Det här blogginlägget får inledas med ett foto på självaste jag själv. Det är några minuter innan ronden ska starta och jag har satt på mig den famösa schacktröjan tillfället till ära. Jag vet inte om det syns (klicka på bilden för att få den större), men ringarna under ögonen kommer sig av att inte kunna somna förrän någon gång efter kl 3 på natten bara för att vakna 06.40 utan att kunna somna om. Hade tänkt att gå upp kl 10. Insomnia är att beteckna som internal mental tortyr, men är svårt att göra så mycket åt. Vägrar sömnpiller. Jag gör ändå mitt bästa för att se nöjd och belåten ut. På något vis har just schack ofta en udda inverkan på mig, med högtryck i njurarna och sömnlöshet som resultat.

Den här dagen spelade jag mot Anders Persson (2020, Elo 1903) från SK-ViMo som finns i blickfånget på bilden till vänster. En duktig spelare som inte visade någon som helst pardon över min vilsenhet vid brädet. Jag hade redan tidigare sett till att hamna rätt så dåligt, men när jag rockerade in i köttkvarnen så var det matt inom några drag. Alternativet var att stanna kvar en liten stund till i mitten i en öppen ställning, vilket kändes farligt. Rockaden var emellertid direkt självmord, så alternativet hade helt klart varit att föredra. Rockad är ett riktigt skitdrag ibland. Åtminstone om en inte är riktigt med i matchen. Uppenbarligen spelade jag inte schack den här dagen. Synd, men bara att fördra.

Rilton - första dagen

2007-12-27T23:05:00.000+01:00

Jag och cykeln hade lite svårt att hitta till lokalen, men vi kom fram till slut med tjugo minuter till godo. Svettig och förväntansfull och med mycket folk i vägen så insåg jag att jag inte hittade mitt namn på lottningslistan. Då blev jag lite orolig. Jag fick dock hjälp av Sven-Gunnar, Rune och Morgan. Efter en kort anmälan i arrangörsrummet så verkade det ha löst sig och jag fick en motståndare, eller om det var tvärtom.

Jag stötte på en och annan bekant, däribland trevliga Ulf Wallgren (på bilden till höger) som jag bytte några ord med. Jag passade på att föreviga min schackvän, fast jag kan hålla med om att fotografiet kunde vara en smula mer charmerande. Vi får skylla på fotografen.

Här till vänster är själva Mälarsalen där de flesta spelare höll till. Idag var det 194 spelare (enligt uppgift från listan för anmälningar på hemsidan) som skulle dela på luft och utrymme. 84 spelare i Rilton Cup och 110 spelare i Rilton Elo. Imorgon kommer också 70 spelare till när Rilton Open drar igång.

Med så mycket folk redan den första dagen innebar det att jag som satt på näst sista bord, nämligen nummer 54 i ordningen, fick spela i ett litet sidoutrymme. Det såg ut såhär. Min motståndare sitter som vitspelare vid bordet närmast i bild. Hen heter Bo Eriksson, spelar i samma klubb som jag (Kristallen) och har 1926 i LASK-rating. Det var ett spännande parti och jag lyckades hålla en remi, vilket jag tycker att jag kan vara nöjd med.

Här är utsikten över Mälaren, stadssilhuetten samt höjdarna på podiet i Mälarsalen. Det rör sig om ett dussin toppbord i Rilton Cup, varav hälften förärats varsitt glassigt demobräde. Jag har inget där att göra eftersom jag spelar i Elo-gruppen, men spännande bataljer lär det bli.

Slutet av höstsäsongen

2007-12-19T16:04:00.001+01:00

Det är mycket som har hänt med det schackliga den här säsongen. Jag har presterat över förväntan resultatmässigt. Givetvis kunde det ha gått ännu bättre, men jag är på det hela taget mycket nöjd med mina insatser. En sammanfattning är på sin plats.

Kristallens KM spelades klart 13 december. Jag förlorade tyvärr det sista partiet och fick därmed totalt 5 poäng av 9, en tredjeplats i min ratinggrupp (C) samt en ratingutveckling från KM på +95. Inga remier spelade, fast jag ibland försökte, så det var fem vinster och fyra förluster mot relativt genomgående hårt motstånd. Sju av motståndarna hade klart högre rating än jag.

I Stockholmsserien (en del av Allsvenskan) och Lag-DM så har jag vunnit det mesta som jag spelat. Efter att lagpartierna och KM spelats klart så står min flytande rating på +215. En explosiv ökning med andra ord. Jag ska även spela Rilton i år, och deltar i Elo-gruppen, så det är inte helt över än för den här säsongen. Om Rilton ska jag däremot berätta i mitt nästkommande inlägg.

En närmare redogörelse för de enskilda partierna kommer här.

November

KM-parti, rond 6, där jag spelade mot Erik Strömbäck (1574) och vann. Erik gjorde ett tornoffer i en ställning där jag redan hade viss fördel, men offret ökade däremot fördelen snarare än tvärtom. Jag lyckades hålla ställningarna och föra partiet till en klar vinstställning, och Eriks tid tog dessutom slut två drag innan tidskontrollen.

Stockholmsserien, div. 4, rond 2. Kristallen V spelade mot Farsta II. Jag förlorade mitt parti mot Lars Salomonson (1960) efter en tidig bortställning och resultatet för laget blev ett klart nederlag med ½-4½ poäng till Farsta.

Lag-DM, div. 3, rond 3. Kristallens IV spelade mot Vallentuna, ett lag med flera talangfulla unga spelare. Jag hade egentligen fördel från öppningen mot Anders Pettersson (1913), men utnyttjade det inte och gjorde senare i en relativt jämn ställning men med tidsnöd en förhastad blunder och stod därmed på klar förlust. Lyckades emellertid rädda remi genom att kämpa på och utnyttja att min motståndare i sin tur slant till vid avgörandet. Resultatet från matchen blev 7-1 till Vallentuna. Grova siffror således.

KM-parti, rond 7. Jag mötte fruktat motstånd i Helge Wademark (2207) men lyckades på något vis vinna som svart. Efter några skeva drag i öppningen så lyckades jag hitta aktivt spel och svagheter i vits ställning. Efterhand reducerades partiet till dam och torn slutspel där jag hade två merbönder. En av dessa blev sedermera ostoppbar varmed Helge gav upp och gratulerade till segern. I två lägen tidigare hade jag allvarligt funderat på om jag borde tvinga till mig remi genom dragupprepning. Det är ju alltid en viss risk med bortsättningar vid möte med en skarp spelare, och det är inte heller alltid så enkelt att konvertera fördelar till vinst. Jag hade dock flyt och gjorde uppenbarligen tillräckligt bra drag. En färggrann trofé för trulpen eftersom det är den högst rankade motståndare som hen hittills har vunnit mot.

KM-parti, rond 8. Johan Jeverud (1922) lyckades lura in mig i någon slags öppningsvariant som hen hade bra koll på och jag inte alls. Jag hamnade helt enkelt ganska så illa, men lyckades reda upp soppan. Efterhand började jag till och med stå bättre. Partiet avslutades abrupt efter en blunder från Johans sida där jag vann två torn och löpare för en bonde. Johan gav emellertid upp när först torn ett försvann från brädet med schack och sedan löparen likaså. Kungen måste flytta och då skulle jag ta torn två med en bonde. Schack och slakt med andra ord.

December

Lag-DM, div. 1, rond 3. Jag fick hoppa in på tolfte och sista bordet i Kristallen II i mötet med Rockaden II. Min motståndare var On Nguyen (1621) och i vårt parti spelade hen rätt så passivt. Jag fick tidigt fördel och kunde sedermera utöka den genom att skapa en häst "untouchable" djupt in i hens ställning. Därifrån var det inte så svårt att föra partiet till vinst. Laget förlorade dock matchen med 4-8.

Stockholmsserien, div. 4, rond 3. Jag spelade som vanligt med Kristallen V och mötte Harold Löwing (1636) från Passanten II på bord 3. Jag hamnade efterhand ganska dåligt, men hade flyt att min motståndare valde att inte gå in för att offra kvalitet utan istället spela på min synnerligen dåliga tid. Jag lyckades dock med nöd och näppe klara tidskontrollen och kunde några drag därefter punktera partiet med en mattsättning. Med min vinst, som var det sista partiet kvar att spela, så lyckades vi för en gångs skull vinna och det med resultatet 3-2.

KM-parti, rond 9. I den sista ronden så spelade jag mot Tobias Adolfson (1886). Efter att ha hamnat dåligt efter ett och annat tveksamt drag, så missade jag ett utjämnande drag och gick under i ett mastigt kungsangrepp. Det var synd, men inte mycket att göra åt. Tobias spelade bra, tycker jag. En vinst eller remi hade säkrat en förstaplats i min ratinggrupp, men nu slutade jag som sagt 3:a. Det går fler tåg, får jag hoppas.

Lag-DM, div. 4, rond 4. Jag spelade på femtebordet och fick möta Urban Wikström (1756). Lagen vi representerade var Kristallen IV respektive Kungtornet. Jag spelade bort mig något i öppningen, vilket Urban vänligt nog svarade med att strax återgälda. Jag kunde sedan reducera ner ställningen till en välkommen remi. Visserligen hade jag viss fördel i det läget, men efter att ha kämpat i motvind ett bra tag och dessutom använt det mesta av min tid, så var jag inte riktigt upplagd för vinstvindarna. Som lag hade vi en del flyt och borde ha vunnit matchen. Tyvärr förlorade vi emellertid det sist kvarvarande partiet på tid, där vår spelare hade klart vinnande ställning. Resultatet blev således 3½-4½.

Nu återstår det alltså bara att spela Rilton Elo innan höstsäsongen 2007 kan sägas vara förpassad till historiens bleknande kammarskrymslen.

Utvecklad programförklaring

2007-11-01T12:28:00.000+01:00

Det är lite tråkigt, men i ett av de senaste partierna så tillstod min motståndare efter partiet att hen hade hittat den här bloggen och att den hade gett ganska gott om information om hur jag spelar schack. Den personen uttryckte också tanken, vilken är värd att fundera över, att en "får välja att vara en framgångsrik schackspelare eller en entertainer". Jag ska göra mitt bästa för att kombinera det bästa ur två världar.

I pragmatiskt hänseende så leder det emellertid till vissa förändringar här på bloggen. Också retroaktivt. Exempelvis kommer fotografier på nyckelställningar att tas bort. Somliga hurrar. Andra gråter.

Jag kommer även att reducera textmaterialet så att det inte direkt berör de spelschackliga aspekterna av mina erfarenheter. Det kommer alltså att bli mindre information till övers för mina kommande motståndare. Hoppas bara att ingen har haft framförhållning nog att kopiera texten för underground distribution över nätet. Risken är väl ändå tämligen infinitesimal.

Jag hoppas att bloggen har varit läsvärd hittills, och att den kommer att vara det också i fortsättningen. Hoppet är det sista som lämnar oss...

Tillbaka från Lettland

2007-10-13T15:54:00.001+02:00

Ja, det var väl ungefär två månader sedan jag åter satte mina fötter i den svenska myllan. Vad som är speciellt med just svensk mylla, det får du fråga någon annan om. Jag är väl så långt ifrån nationalist någon kan vara. I vilket fall så är jag tillbaka sedan en tid.

Jag har fått ett och annat glatt tillrop om att jag minsann är usel på att uppdatera min blogg. Det är sant. Jag är emellanåt lite rutten i det avseendet. Om det ber jag om överseende.

Till alla läsare och beundrare (det är inte nödvändigtvis samma personer) vill jag ändå säga hej och meddela att the trulp is back on the scene. The sage at the stage. The guide at your side.

Okej, nog med hybris.

Jag har också från flera håll fått veta att fotografierna av ställningar visst är fina och så, men att jag gör bäst i att skaffa mig ett program för att göra schackdiagram istället. Jag har lyssnat på kritiken, tagit den till mig och kommit till slutsatsen att visst har ni rätt. Det är bara att böja sig för efterfrågan. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle, eller hur? Kanske får ni framöver ändå se ett och annat schackställningsfotografi, för sakens skull (ja, ni vet, Saken). Givetvis då också kompletterat med ett tydligt diagram.

Jag ska försöka mig på att kort sammanfatta de senaste två månadernas schackliga verksamhet. Det ska nog gå bra, för jag har ju vanan inne.

September

Nu i höst började jag som tidigare nämnts återigen spela i klubben Kristallen. Första ronden i KM spelades dagen efter att jag kom tillbaka ifrån Lettland. Med 52 deltagare i KM, varav många inom LASK-ratingintervallet 1800-2000, så verkar åtminstone några av mina förväntningar ha infriats redan nu. Min vän Jonas Sandberg gjorde sällskap och har också hen börjat spela i Kristallen.

I klubbmästerskapet går det rätt så bra för oss båda. Jonas satsar dock mycket på sitt jobb, och kan därför inte riktigt gå in för schacket på samma sätt som en viss trulp. Vi väljer alltid lite olika här i livet.

I mitt första KM-parti förlorade jag som vit mot Jimmy Mårdell (2129) i en speciall öppningsvariant som Jimmy hade specialstuderat inför sommarens internationella turneringar ute i Europa. Jag gjorde dock hyfsat motstånd ändå tills jag satte bort ställningen med en bondeframstöt som tappade kontrollen över ett viktigt fält.

Det andra partiet vann jag mot Gustaf af Ugglas (1123), som var ordentligt underrankad, liksom jag. Efter en komplikation i öppningen, som jag gick segrande ur, så lyckades jag sätta en klar fördel på spel genom att försätta mig i en situation där jag var tvungen att offra min dam för springare och torn. Det reducerades efterhand till torn, löpare och häst mot dam. Jag hade lite svårt att aktivera mina pjäser och få dem att samverka, och där gjorde Gustaf ett bra jobb. Jag offrade min häst för aktivitet, framförallt med en fribonde på d-linjen. Efter en del ihärdigt gnetande så kunde jag inkassera en vinst med hjälp av bonden på d7 och mycket aktiva löpare och torn.

Förutom KM så har jag också haft möjlighet att spela för Kristallen IV i första ronden i Lag-DM (Stockholm), division 3. Kristallen IV mötte Kristallen III. Derby. Det partiet vann jag som vit mot Per-Åke Ek, som har ca 230 mer i rating än jag (nämligen 1777), och resultatet blev 5-3 till fördel för Kristallen III. Lag III var emellertid genomgående 2-300 ratingpoäng högre rankade än oss i lag IV. Bra kämpat för David med andra ord.

Oktober

Den tredje ronden i KM vann jag mot Fredrik Palmqvist (1911). Jag hade blivit sjuk, så vi spelade vårt hängparti i Lärarhögskolans fikarum för studenter. En lugn och trevlig lokal.

I fjärde ronden mötte jag Erik Leander (1950) och jag förlorade onödigt i en ställning där jag tycker att jag hade en liten fördel tack vare kombinationen bättre lätt pjäs och bondestruktur. Jag gjorde några svaga drag och ett försök till majestätiskt kungsangrepp. Det rikoschetterade, helt enkelt. Erik spelade skarpt och bra.

KM:s femte rond bjöd på en rafflande positionell kamp med Stefan Bodin (1831) och mitt livs första ajournerade parti. Jag gjorde några osunda drag i öppningsskedet och fick betala för det efterhand. Möjligen hade jag kunnat hålla remi i slutspelet, men med 3 minuter kvar på klockan och 5 drag kvar till tidskontrollen, så gjorde jag en stressad positionell blunder. Fast kanske gick det inte att rädda i vilket fall.

Oktober månad inbegrep också ett parti i Stockholmsserien (en del av Allsvenskan) där Kristallen V spelade mot Sollentuna IV. Jag mötte Anton Agrest (1584) och vann. Med en vinst, två remier och en förlust så slutade lagmatchen med resultatet 3-2 till Sollentunas fördel; vi hade nämligen en WO i baken. Egentligen hade vi fullt lag, men fjärdelaget saknade två spelare och snodde därför åt sig en från femtelaget. Det är ju så ibland.

Helgturnering i Riga (Lettland), dag 1-2

2007-08-23T12:43:00.001+02:00

Nästa turnering bjöd på hårdare motstånd med två FIDE-mästare, sju mästarkandidater och fyra klass 1-spelare i startfältet. På det hela taget visste jag inte mycket om mina motståndares exakta spelstyrka vid speltillfället, med ett och annat undantag (nämligen Kazmins och Sveschnikov).

Platsen var densamma som i de två andra turneringarna, alltså schackklubben/-skolan. Vi spelade som i tidigare turneringar Schweizer-system. Första dagen spelades fyra partier å 25 minuter + 5 sekunder tillägg per drag och andra dagen spelades tre partier med tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder tillägg per drag.

Parti 1

Ģirts Tenis – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

I det första partiet mötte jag en förhållandevis stark spelare i mästarkandidaten Ģirts Tenis (2138). Efter att ha misshandlat öppningen något så stod jag inför faktumet att jag tvunget skulle förlora material. Istället för att försöka utjämna med att ta tillbaka en sämre kvalitet, så gick jag in för en attack. Helt rätt val! Jag fick ett fullständigt dödande angrepp som jag enkelt borde ha vunnit. Hur kommer det sig då att jag förlorade partiet? Jag har faktiskt ingen aning. Det kändes oerhört surt och försmädligt att kasta bort ett parti på det sättet. Och jag kan knappast hänvisa till någon tidsnöd då jag hade 7 minuter kvar på klockan. Nej, det berodde på rent och skärt förhastat slarv, och det har jag svårt att förlåta mig själv.

Det var riktigt vackert! Svart låg torn under, men de flesta av vits pjäser var inte riktigt med och spelade. Här hade jag alltså hela sju minuter på mig att hitta en stark plan, och jag stressade iväg ett skitdrag. Det är oförlåtligt. Jag borde kunna frambringa lite mer kyla och närvaro. För min del hängde hela partiet på den pågående attacken. Ebbade den ut så var jag i vilket fall förlorad. I ett sådant läge behöver en tid för kanske upp till ytterligare tio drag. Sju minuter är gott om tid under sådana omständigheter. Bättre hade varit att fundera i fem minuter för att sedan vischla iväg ett starkt drag som punkterar motståndarens sista viljeyttringar.

Efter två minuters funderingar så lär nog de flesta ha hittat någon slags vinnande plan. Jag började istället med att skyndsamt ge pjäs för bonde. Istället för att besinna mig och titta på vad ställningen strävade till så drog jag också nästa drag onödigt snabbt (också det inom några sekunder), vilket direkt förlorade partiet. Jag kunde fortfarande ha vunnit, visserligen mer komplicerat, med Lh3+!

Mina främsta lärdomar från det här partiet är att fördel av initiativ kan sparka skiten ur materiell fördel. Till saken hör alltå att jag hade kraftig lokal materiell fördel. Det är också viktigt att ta sig tid att titta på ställningen vid varje drag. Det är farligt att lita till tidigare analyser, eftersom något avgörande kan ha förändrats i partiets struktur. Ok, inga lärdomar jag inte har sedan tidigare, särskilt från litteratur som jag arbetat med, men det här var en tydlig erfarenhet som kastade ytterligare ljus på fenomenen.

Parti 2

Joakim Pihlstrand-Trulp – Pierre Shapiro 0-1

I det andra partiet mötte jag Pierre Shapiro (1985). Det visade sig efter partiet att hen var svensk, vilket var ett lustigt sammanträffande. Jag känner på något vis igen efternamnet, även om jag inte kan placera det på rak arm. Tydligen bor hen sedan några år i Lettland.

Även om min motståndare behandlade öppningen dåligt, så behandlade jag den sämre. Med förhållandevis enkla medel kunde jag ha arbetat fram en fördel, men det sket sig med besked. Jag förlorade partiet ganska enkelt och det är inte så mycket mer att säga om det.

Parti 3

Vija Zalcmane – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Med två mer eller mindre onödiga förluster bakom mig så mötte jag mästarkandidaten Vija Zalcmane (1945). Jag visste dock varken ratingtal eller titel, men spelade tillräckligt starkt för att vinna partiet.

I det tidiga mittspelet så offrade jag en bonde för pjäsaktivitet, och det slog ut väldigt väl. Kort därefter kunde jag vinna kvalitet (springare för torn), etablera kontroll över b-linjen och infiltrera vits ställning med mina tunga pjäser på b2. I tidsnöden såg jag inte att vits löpare hängde vid ett tillfälle i slutspelet, men min redan fastlagda och ganska enkla plan visade sig vara vinnande i vilket fall.

Parti 4

Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksej Pavluchenko 0-1

Det här var ett för mig synnerligen intressant parti. Jag spelade mot mästarkandidaten Aleksej Pavluchenko (2147) och passade på att pröva en intressant öppningsstrategi. Faktum är att jag hamnade bättre ur öppningen och hade klar fördel i partiet, men sedan kapitalt misshandlade mittspelet och mötte en välförtjänt förlust. Aleksej spelade starkt och var inte särskilt förlåtande inför mina misstag. Sluttiden var talande med 0:31 för vit och 16:23 för svart.

Parti 5

Janis Silmalis – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Efter en hel del taktiska komplikationer, som en starkare motståndare förmodligen skulle ha slaktat mig med, så lyckades jag konsolidera en relativt stark fördel mot Janis Silmalis (1978). Partiet avgjordes visserligen på tid, men pekade åt svarts favör vid tillfället.

Parti 6

Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins 1-0

Det var roligt att jag fick möta min vän från den föregående turneringen, Ģirts Kazmins (2046). Min favoritmotståndare, som jag sade till Ģirts innan partiet. Det resulterade i en miniatyr i 18 drag där jag förvånande nog krossade henom. Det var ett roligt och instruktivt parti, där jag inte hemföll åt materiell girighet utan istället jagade den svarta kungen över brädet till en lämplig mattsättningsposition. Ģirts gav dock upp fyra drag innan den tvingande matten.

Parti 7

Vladimir Sveschnikov – Joakim Pihlstrand-Trulp 1-0

Jag blev både glatt överraskad och något rädd när jag fick veta att jag i sista ronden lottats mot FM Vladimir Sveschnikov (2456) som var den klart starkaste spelaren i turneringen. Dels är det roligt att få möta riktigt bra motstånd och få chans att lära sig något med guldkant, och dels så känns det lagom uppmuntrande att veta på förhand att en förmodligen kommer att bli krossad. Synd att jag inte hade fotokameran med mig. Kändisfaktor, kändisfaktor...

Jag spelade dock tillräckligt stabilt och respektlöst för att ge Vladimir en match. Faktum är att jag mot slutspelet hade fördelen i partiet, fast det insåg jag inte riktigt vid tillfället ifråga. Jag hade det på känn, men kunde inte se ställningens komplikationer tillräckligt klart och tydligt. Jag spelade för att hålla remi. Liksom i det första partiet så kan jag inte hänvisa till någon tidsnöd eftersom jag hade 29 minuter kvar på klockan och Vladimir hade 35 minuter, vid mattsättningen. Jag underlät kontroll över ett viktigt fält och lät mig sättas matt av en kantbonde. Jag valde att fortsätta spela till slut och bjuda mästaren på matten.

Varför lät jag då också det här partiet glida mig ur händerna? Givetvis spelade Vladimir starkt, klarsynt och finurligt, men förlusten hade mer med mig att göra än min motståndares goda spel. Kanske var jag förblindad och medtagen av framgången av att ha spelat såpass bra ändå mot en FM? Inte särskilt kyligt. Jag måste visst lära mig det också. En annan viktig lärdom är att Sveschnikov knappast var oslagbar. Också en remi skulle i pragmatiskt ljus kunnat räknas som en vinst.

Tabeller och slutresultat

Jag fick 3 poäng (av 7) och en 8:e plats (av 13). I den här turneringen så gissar jag att det inte var så mycket inflation i ratingtalen, utan att de betecknade en förhållandevis faktisk spelstyrka. Det gäller i synnerhet de högre rankade spelarna. Medelratingen på mina motståndare var 2099 och min ratingperformance var 2049. Undrar hur det talet skulle sett ut med en vinst mot Tenis och remi mot Sveschnikov? Nästa gång...

Kvalifikationsturnering klass I, Riga, dag 1-4

2007-08-23T12:17:00.000+02:00

Efter den lyckosamma erfarenheten i juli så var det självklart för mig att också bevista samma slag av turnering i augusti. Här är en bild på när en del av de registrerade spelarna inväntar lottningen för den första ronden.

Förutsättningarna var liksom förra gången åtta partier över fyra dagar och tidskontrollen 50 minuter + 5 sekunder per drag. Om en tar 70 % av poängen (alltså 6 poäng) eller mer i turneringen så erhålls en inteckning för att bli mästarkandidat. En inteckning gäller i ett år. Två sådana inteckningar samt minst 50 % i en turnering med mästarkandidater krävs för att faktiskt bli mästarkandidat. Det är emellertid inget mål för mig eftersom jag i vilket fall inte kommer att ha några vidare möjligheter att värna om en titel. Det blir ju inte särskilt mycket spel för min del i Lettland. Sedan är det också långt ifrån säkert att jag är en tillräckligt stark spelare för att göra mig förtjänt av äran.

Jag har förstått att det antagligen finns en del ratinginflation här i klubben. Det verkar som att de har praxis på att ge spelare 1950 i rating direkt. Kanske gäller det bara om en börjar som klass 1-spelare? Jag har inte erhållit någon direkt information om det, men eftersom jag är en 1550-spelare i Sverige (möjligen fortfarande något underrankad) så känns det ju lite lustigt att spöa 1800- och 1900-spelare så lättvindigt. Det ska bli spännande att se hur det kommer att gå för mig när jag är tillbaka i Sverige igen.

Här är lite kuriosa med en bild på när jag förbereder mig inför nästa dags första rond tillsammans med mitt barn, Artíga. Vi är och hälsar på min partner Daces kusin som sitter till höger på bilden. Till vänster sitter ett av kusinens sambos syskon.

För att spara lite på utrymmet (som visserligen är i stort sett obegränsat för mig som skriver, men du som läsare har säkert en gräns) så ska jag reducera beskrivningen av turneringens partier till att bara gälla det som är mest intressant. Här följer en kort sammanställning över mina spelade partier och resultat.

Parti 1: Maxim Smirnov (1930) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 2: Joakim Pihlstrand-Trulp – Uldis Freibergs (1937) ½-½

Parti 3: Sofia Vasiljeva (1931) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Parti 4: Joakim Pihlstrand-Trulp – Aleksis Zālitis (1921) ½-½

Parti 5: Aleksej Peguschev (1959) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 6: Oleg Marutkin (1935) – Joakim Pihlstrand-Trulp 0-1

Parti 7: Joakim Pihlstrand-Trulp – Ģirts Kazmins (2046) ½-½

Parti 8: Svjatoslav Sokol (1950) – Joakim Pihlstrand-Trulp ½-½

Här är några bilder när jag spelar med Uldis Freibergs och Sofia Vasiljeva.

Den tredje bilden visar från vänster till höger (i bildens vertikalplan) Sofia Vasiljeva, Aleksej Peguschev, Uldis Freibergs, Aleksis Zālitis och Vilhelms Luta.

Tre vinster (som svart), fem remier och ingen förlust. Det kunde gått sämre, fast jag fick en ovanligt hög andel remier den här gången.

Jag har valt ut tre partier för kommentar, nämligen nummer 3 (på grund av försvarstekniken), 6 (den förra turneringens vinnare samt en fin kombination) och 7 (med den klart högst rankade spelaren och vinnaren av den här turneringen).

Parti 3

Jag hade missat en fälla i mittspelet och stod således med kvalitet under inför slutspelet. Den här gången var det alltså Sofias tur att fånga mig sprattlandes i nätet. Jag såg att jag inte hade några vidare chanser till vinst, men kanske till att rädda remi. Det fanns endast en öppen linje och den kunde inte gärna ges gratis till vit, så jag såg mig tvungen att byta av mitt torn mot ett av Sofias för att sedan försöka kontrollera linjens infiltrationsfält och stabilisera bondestrukturen så att inga fler linjer öppnades. Den strategin fungerade alldeles utmärkt och efter något tjog drag så enades vi till slut om remi. Svettigt är att kämpa i underläge.

Parti 6

Nu spelade jag mot en duktig spelare, nämligen hen som vann den förra turneringen. Jag hade spelat våghalsigt i öppningen och hamnat ganska konstigt och illa med damen, men det var inget som Oleg direkt utnyttjade. Efter femton drag så hittade jag en underbar kombination med en centralt placerad springare. Jag kollade lugnt och noga kombinationen två gånger och sedan fanns det inte så mycket annat att välja på. Det var ett klart vinnande drag med vinst av pjäs. Partiet slutade mycket riktigt med vinst och Oleg spelade till matt. Här nedan är en bild på slutställningen.

Parti 7

Det var spännande och lite nervöst att spela mot en vass och taktiskt förmögen spelare. Om detta visste jag eftersom jag talat och även analyserat lite grann med Ģirts under de föregående dagarna.

Vi reducerade ganska snabbt ställningen till att vardera ha två löpare och en springare. Ställningen var komplicerad och Ģirts hade ett fruktansvärt tidsövertag. Mot slutet av partiet så hade jag 4,2 minuter kvar på klockan och hen hade 29 minuter, och efter nio drag till så kom vi till slut överrens om remi. Min klocka visade då 2:25 och hens visade 23.

Jag hade alltså tur som slapp undan med remi. Skulle ställningen varit oklarare så skulle det snarare varit rätt att fortsätta och då hade jag förmodligen förlorat på tid. Fast mer än tur, var att Ģirts emellertid var schysst och tog remi för att hen inte ville vinna på tid. Fair play, till skillnad från vad somliga andra skulle göra, ingen nämnd, ingen glömd.

Slutresultat och tabeller

Jag tycker nog att jag borde ha tagit åtminstone sex poäng den här gången, men jag är ändå nöjd med mitt resultat. Jag kom med 5,5 poäng (av 8) på en delad 2:a plats (av 20), där jag dock hade snäppet sämre kvalitetspoäng och slutade därför 3:a. Medelratingen på mina motståndare var 1951 och jag hade en ratingperformance på 2092, vilket var näst högst i turneringen. Jag fick en bok om framskjutningsvarianten i Caro-Kann som tredjepris. Efter att ha varit säker på att den skulle vara på ryska, så blev jag överraskad när jag såg att den faktiskt var skriven på engelska. Tidigare hade de haft ett bokbord med kanske ett hundratal böcker där alla (som jag kunde se) hade varit på ryska. De hade väl letat ordentligt i gömmorna för min räkning. Det var snällt.

Klubbyte

2007-08-10T14:31:00.002+02:00

Jag funderade under våren och sommaren på vilken klubb jag skulle fortsätta att spela i. Kristallens SK eller Solna SS. Jag tycker att det var ett svårt val eftersom jag trivts bra i båda klubbarna. Tycker om trevlig stämning.

I samband med schack-SM och min avresa till Lettland så var jag emellertid tvungen att komma till ett beslut. Lotten föll slutligen på Kristallen. Att min vän Barbara Lublinn spelar i Kristallen påverkade. Å andra sidan har jag ju schackvänner i Solna numera, särskilt Jonas Sandberg. Jag har också varmt uppskattat samtal och analyser med Ulf Wallberg i synnerhet, men även samkvämet med andra i klubben. Det mest talande skälet var ändå att Kristallen har fler aktiva och, vad jag tycker mig ha förstått, mer aktivitet. Det är visserligen lite sorgligt att lämna sin fina hage för grönare ängar. Det som är något torftigare är ju i större behov av näringen.

Men, men, sån’t är livet. En bör ju se till sitt eget bästa i första hand. Det behöver inte innebära någon fullfjädrad egotripp. Jag är delvis filantrop, och än mer biofil, men att bry sig om och ta hand om sin omgivning behöver inte innebära att ge upp sig själv. Det kan gå hand i hand. Ok, det var en liten filosofisk utvikning, som jag tycker om och därför inte skäms för.

När det gäller mitt schackspelande så tycker jag att jag numera behöver speltillfällen mot framförallt spelare på nivån 1800-2000 i LASK. Jag hoppas förstås att Kristallen uppfyller mina högt ställda förväntningar om den saken. Enligt medlemsförteckningen så finns det åtminstone en drös kandidater.

Som slutord så vill jag emellertid varmt rekommendera både Kristallens SK och Solna SS för den som bor någonstans i Stockholmområdet och funderar på att börja spela i eller byta klubb.

SchackOnline

2007-08-10T14:31:00.001+02:00

Med det här inlägget vill jag börja med att varmt tacka min vän Kenneth Wrede för att hen rekommenderade mig schacksidan www.schackonline.com. Därefter skickar jag gärna ett lika varmt tack till Erik Cederlöf som skapat och sköter sidan. Efter att ha spelat där i lite drygt ett år så kan jag blicka tillbaka på erfarenheterna och inser att jag har lärt mig en hel del schack tack vare sO. Långt mer än de tidigare åren med blixtschack på nätet.

Om någon söker en bra träningsform så kan jag tipsa om att börja spela korrschack, och då är schackOnline nog en av de bästa platserna som finns. Du är välkommen att söka upp mig där. Det gäller vare sig det är en utmaning som väntar eller bara lite vänlig axelskrubbning.

Jag har prövat lite att spela med motorhjälp (schackdatorprogram), men det är sugigt tråkigt, underutvecklande (för mig åtminstone) och därför i stort sett ointressant. Däremot ska jag försöka bli bättre på att använda datorn som ett analysverktyg när jag går igenom mina spelade partier för att ta lärdom. Självklart i slutfasen av analyserna, för att inte förstöra träningen för det kombinativa blickfånget. Ett råd jag för övrigt snappat upp ifrån boken “Träna schack med Jesper Hall”.

Nya turneringsäventyr

2007-08-10T14:27:00.000+02:00

Snart är det dags för mig att åter ta del i turneringsspel i Riga. Först kommer ett da capo då jag avser att än en gång delta i en kvalifikationsturnering till mästarkandidat med åtta partier på fyra dagar. I anslutning till den schackhändelsen så lär jag även infinna mig på en kortare helgturnering som pågår i två dagar med sju partier. Jag har gott hopp.

Den förra turneringen gav bra träning och inspiration. Särskilt uppskattat av mig var den lyckade testkörningen med den nyfunna öppningsinnovationen. Den ska jag fortsätta att pröva också i de två kommande turneringarna. Däremot ska jag emellanåt försöka spela något annat, just för att variera spelet lite mer. Variation berikar.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 4

2007-08-02T19:29:00.000+02:00

Efter den tredje dagens partier började jag känna något slags ont i halsen. Det blev värre under kvällen och då kunde jag se fram emot en trevlig liten förkylning inför den sista dagens spel. Tack för det. Jag tog ett varmt bad och åt vitlök. Det förra var skönt och det senare starkt. På natten vaknade jag efter lite drygt tre timmars sömn och kunde inte somna om. Det irriterade i halsen och magen var i uppror, vilket kanske vitlöken bidrog till. Underkur. Det bäddade ju onekligen för toppform!

Jag använde småtimmarna till att äta lite bröd, tänka, skriva samt att fortsätta analysera min motståndare. Jag skulle spela mot Oleg Marutkin som efter sex partier ledde turneringen på 5½ poäng. Förberedelse var nog viktigt. Jag hade valt ut fyra av hens sex spelade partier, som jag tyckte var relevanta, och kopierat dem för hand dagen innan. Lagom seriöst, eller hur?

Lyckades sova i kanske fyrtio minuter på morgonen innan jag skulle iväg. Med en mental klarhet som ett utskitet äppelskrutt, så pallrade jag mig iväg till spellokalen.

Jag hade alltså en ganska god uppfattning om vad jag skulle möta i det första partiet för dagen. Jag gissade också att min motståndare hade tittat på mina tidigare partier och åtminstone delvis analyserat i första hand mitt öppningsspel. Jag valde därför att spela något som jag inte spelat tidigare under turneringen och som därför förhoppningsvis överraskande.

Jag tycker att jag hade fördel redan tidigt i öppningen, men förvaltade det inte särskilt väl. Oleg spelade också bra och lyckades utjämna, till och med till sin fördel. Hen missade dock en forcerad vinst i mittspelet. Efter diverse avbyten så godtog hen mitt vältajmade och ganska generösa remianbud. Jag hade varken mycket energi eller tid kvar och ställningen var relativt jämn. Förmodligen var det också remi enligt någon slags teoretisk standard.

Jag visste förstås också att Oleg endast behövde remi för att uppnå de sex poäng som krävdes för en inteckning till att bli mästarkandidat. Efter någon minuts betänkande så räckte Oleg något tvekande fram handen. En gest jag gärna tog emot. Under de rådande förutsättningarna så var det ett resultat jag helt klart var nöjd med.

I rond 8 verkade ingen av oss spela för att vinna. Det blev en relativt symmetrisk och tråkig uppställning som i ett tidigt skede slutade med remi.

Jag är knappast någon remimaskin, men med tanke på hur jag mådde så var det inte dåligt att avsluta med två remier. Det är också en erfarenhet att se sina demoner och inse vad situationen pragmatiskt kräver. Det blev således två halva vinster för min del.

Jag slutade turneringen på 5 poäng och en (med fem andra) delad fjärdeplats (jag hade dock sämst kvalitetspoäng bland dessa) av 22 deltagare. Jag fick ju en initial rating på 1950 vid turneringsstarten och gick upp fyra poäng till 1954, vilket numera är mitt officiella lettiska ratingtal. Jag tror att det är mer eller mindre ekvivalent med LASK. Min spelstyrka (kallat ratingperformance) under turneringen låg på 1998. Det var roliga nyheter, åtminstone för mig, och en upprättelse efter det mediokra resultatet i SM.

Efter det sista partiet så var vi fem stycken som spelade några vändor “chock”. För den som är obekant med termen så spelas det vanligtvis på två bräden och de fyra spelarna spelar i lag om två och två. När en pjäs tas så ges den till lagkamraten som då kan placera ut den enligt vissa restriktioner på sitt bräde. En utplacering räknas som ett drag. Det roliga i den här anekdoten är dock att de i Lettland inte kallar det för “chock” utan för “svenskt schack”. Jag gissar att det har med stormaktstiden att göra, då Sverige krigade med Ryssland och en tredjedel av Lettland var ockuperat av svenskarna. Det brukar ju vara så med grannar och fiender.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 3

2007-08-02T19:28:00.002+02:00

I rond 5 fick jag istället smaka de beska dropparna själv. Peteris Omuls (1905) valde ett ovanligt drag som svar på mitt svar som svart. Jag var inte missnöjd med det, för jag är numera bekväm med det mesta. Jag gjorde ändå några misstag tidigt i öppningen och tappade kontroll över viktiga svarta fält. Efter lite kreativt tänkande och några på varandra starka, men oortodoxa, drag (som jag än så länge är mycket nöjd med), så hade jag för tillfället lyckats stabilisera ställningen. Utpumpad av insatsen och med mycket förbrukad tid, så missade jag emellertid att jag var tvungen att ta initiativ till att byta av två av de lätta pjäserna.

Det resulterade efter avveckling med ett dubbelhot på mina torn, varav inget var garderat. Jag tror att jag valde den mer hoppfulla fortsättningen och fick med motspelet rätt intressant kompensation för ett torn. Fast det var inte tillräckligt.

Min motståndare spelade bra, så jag var inte arg eller knäckt efter partiet. Jag tycker också att jag fick med mig några viktiga läxor på köpet och det var ju framförallt därför jag deltog i turneringen, för erfarenheten.

Det sjätte partiet mot Gabriela Kronberga (1850) blev en slags upprepning av första dagens vitparti. Jag krossade henom. Redan efter åtta drag så stod hen ordentligt sämre och efter en blunder i tolfte draget så kunde jag punktera partiet med vinst av lätt pjäs och tre bönder samt tvinga fram dambyte. Här är en bild på slutställningen, vilket talar något om hur partiet tidigare fortskred.

Gabriela spelade partiet till slut, vilket ju kräver psykologiskt mod och ihärdighet för att utstå motvinden i såpass många drag. Det är inte dåligt, tycker jag. Jag brukar själv försöka föra partier till slut. Så länge det finns pjäser finns det möjlighet. Någon stormästare (eller dylikt) sade att “ett uppgivet parti går aldrig att rädda”.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 2

2007-08-02T19:28:00.001+02:00

Nästa dag bjöd på ytterligare sötma. Två vinster. En halvtimme innan partiet för rond 3, så konsulterade jag protokollpärmen. Min motståndare spelade vit och hade i ett tidigare parti spelat en udda öppning. Det var ju fantastisk information! Dessutom såg hens motspelare i det partiet att jag tittade på partiet och gjorde en och annan utläggning om planer och idéer. Jag var alltså mycket väl förberedd på den öppningen om den skulle komma.

Mycket riktigt! Uldis Freibergs (1935) gick in i samma variant mot mig. Visserligen hade hen sin beska förlust färskt i åminne och gjorde en avvikelse i femte draget. Det påverkade dock inte de grundläggande planerna, utan gav snarare en tempofördel för svart. Alltså en ganska undermålig “förbättring”. Redan i öppningsfasen tycker jag att jag hade fått stark fördel. Det kristalliserade sig senare, efter ett och annat starkt drag från min sida, som en pjäsvinst.

Jag stod inför slutspelet med två torn, löpare och merbonde som var fri mot två torn. Solklar vinst. För att hålla spänningen igång så skänkte jag därför tillbaka ett torn helt gratis. Vilket slarv! Istället för att lyckas reducera till en mycket enkel historia så stod jag alltså inför en möjlig förlust. Våra båda kungsflygelbönder byttes sedermera av och så var det då två torn för vit mot svarts torn, löpare och två fribönder (en på femte raden och en på fjärde) skyddade av löparen. Jag började få slut på tid, men insåg att min ställning ju måste vara vinnande. Däremot var jag orolig för tidsnöden som jag kände flåsade mig nerför nacken, varför jag efter ett antal drag erbjöd remi när jag hade en och en halv minut kvar på klockan. Uldis verkade dock hoppas på att vinna på tid och avböjde.

Faktum är att hen inte verkade förstå vad “draw” betydde, vilket jag tyckte var konstigt eftersom hen talat hyfsat bra engelska innan partiet. Fast visst kan det ha varit så, eftersom det ju ändå är ett speciellt uttryck, och kan vara det även för en schackare på andra språk. Vis av erfarenheten från SM så ropade jag uppgivet efter domaren, men hen meddelade lugnt att jag borde fortsätta spela. Det var bara att bita ihop och försöka undvika bortställningar på väg till genomförandet av min plan.

Uldis tillät efter ett tag byte av tornen och därefter kunde jag komma in framför kantbonden med min kung. Då blev det enkelt igen. Promoveringen var oundviklig och trots den tidigare fadäsen så lyckades jag därför ro hem en hel poäng. När jag plockade hens torn med en avdragsschack (med den kvarvarande bonden) så gav hen upp.

Det är ju svårt att överleva mot dam, löpare och snart en till dam, om svart så önskar. Jag är dock inte missnöjd med att ha erbjudit remi, för i tidsnöden kan vad som helst hända. Särskilt för mig. Min klocka var nere och nosade på 10 sekunder och slutade på 30 sekunder. Det är ju också en erfarenhet. Jag skryter inte gärna med att jag är något vidare på att hantera tidsnöd, men den här gången gick det ju bra. Efter partiet påpekade jag lakoniskt att “you should’ve taken the draw while you could” och då bad Uldis också om ursäkt med “yes, sorry”. Inte någon dålig person, men hen ville förstås vinna.

Jag antar att det är när jag slutar göra grova misstag som mästartitlarna kommer, men det gäller å andra sidan vem som helst egentligen. Jag har helt enkelt mycket att jobba med när det gäller mitt schackspelande.

I det fjärde partiet spelade jag vit mot Sofia Vasiljeva. Jag lyckades tidigt få utrymmesfördel och det var lite av trafikkaos i svarts trängre ställning. Partiet fick sitt praktiska slut efter en taktisk finess, vilket skapade ett dubbelhot dels för matt och dels mot en pjäs. Nu vann jag alltså pjäs och lyckades i samband med det tvinga fram dambyte. Den här gången gjorde jag inte några misstag medan min motståndare spelade fram till matt.

Schackturnering i Riga (Lettland), dag 1

2007-07-24T17:50:00.000+02:00

Nu i dagarna deltar jag i en lettisk kvalifikationsturnering för klass 1 till mästarkandidat. Turneringen pågår från 23 till 26 juli. Skådeplatsen är i Vec-Riga, som är Rigas motsvarighet till Gamla stan i Stockholm. I lite högre upplösning befinner vi oss på femte våningen vid gatan ”Audēju iela” i en schackskola. Det går att läsa mer på www.latchess.lv. Fast den hemsidan är förstås på lettiska, så den kanske vid närmare eftertanke är mindre behjälplig. Hellre förtanke än eftertanke, förresten.

Schackskolan/-klubben har fin utrustning. Digitala klockor och tjugo gedigna bräden och pjäser i trä. Spelen är sköna att spela på. En annan sak som imponerar är logistiken av protokollen. De sätts efter varje rond prydligt och ordningssamt in i en pärm för allmän beskådan. En riktig guldgruva som hjälpt mig att förbereda mig inför alla partier utom de två första. Tack för det.

I turneringen deltar cirka tjugo spelare, med ratingintervallet 1850-1950. Jag som saknar lettisk rating blev satt till 1950 i samband med registreringen till turneringen. Lottningen sker enligt schweizer-system. Vi kommer att spela två partier per dag och således totalt åtta partier. Det kostar 2 Lat (ca 30 kr) att delta för utomstående och 1 Lat för medlemmar i klubben.

Tidskontrollen är 50 minuter med 5 sekunders tillägg per drag. Med andra ord tidsnöd redan i första draget! Åtminstone för en segkork som jag...

I det första partiet spelade jag mot Aleksis Zālitis (1880) och lyckades få upp en skön ställning som svart. Jag hade, föga förvånande, svårt med tiden och gjorde en tabbe in mot slutspelet. I drag 9 hade jag 30 minuter kvar på klockan och min motståndare 48. I drag 17 var det något utjämnat med 17 minuter mot 24.

Jag tillät ett offer som jag förmodligen borde ha antagit, men jag backade istället med kungen och då var smöret sålt. Kanske var ställningen förlorad ändå. Aleksis skulle rensa upp lite bönder och hade sedan en fin bondevåg på gång.

Jag tycker dock att jag spelade bra schack fram till blundern. Givetvis fanns det profylaktisk medicin, men jag tänkte käckt ”nä, nu måste jag ta och inkassera". Se, det blev till att stå för hela notan själv. Jag har vanan inne, så jag försöker ta katastroferna med jämnmod.

Bilden till höger visar två av mina motståndare under turneringen, Peteris Omuls t.v. och Aleksis Zālitis t.h.

Det andra partiet gestaltade sig annorledes. Som den goda vegan jag är slaktade jag lammet utan nåd. De facto körde jag som vit över Olegs Pronins (1850) i en intressant öppning.. som jag inte avslöjar här. Sorry.

Programförklaring

2007-07-24T17:48:00.000+02:00

Efter att ha levt en tid med bloggen och odlat dess härlighet, så har jag kommit fram till att jag ska försöka undvika att röja mina hemligheter här. Annars blevo det ju en veritabel guldgruva för Carlsen och gänget...

Den som vill är välkommen att fortsätta läsa på bloggen, men för min del kommer den att handla om i första hand tre saker: att dokumentera mina schackliga äventyr och strapatser, att levandegöra ett forum där jag kan hemfalla åt lusten att skriva, samt om mig (för att ta tillfället i akt att vara lite kaxig också…).

Vi får väl se om det degraderar den här företeelsen till ointressant eller ej.

Lettland

2007-07-08T21:04:00.000+02:00

Imorgon åker vi iväg till Lettland. Bussen till Skavsta går oheligt tidigt - kl 09.00.

Min förhoppning är att kunna spela 2-3 schackturneringar medan jag är på andra sidan Östersjön. Uppenbarligen behöver jag erfarenheten. Vem gör inte det förresten?

Jag har fortfarande en del att rapportera från bland annat Uruguay och SM. Det är skönt att inte ha någon deadline. I den bästa av världar så dyker det upp ett och annat här också medan jag är i Lettland. Kommer att stanna där i över en och en halv månad.

Förmodligen kommer frekvensen av inlägg att sjunka något under resan. Jag gissar att ingen kommer att gråta för den sakens skull. Tvärtom.

Jag önskar oss alla mycket sol och skönhet i sommar!

Humor

2007-07-07T18:20:00.003+02:00

Min vän Jonas Sandberg skickade det här partiet till mig via gmail-chatten. Påstod att hen hade spelat det idag. För mig är det humor. Så vet ni det.

1. Na3 b5 2. Nxb5 Nf6 3. Nxa7 Ne4 4. Nxc8 Nc3 5. Nxe7 c6 6. Nxc6 Nb1 7. Nxb8 Ra3 8. Nxd7 g5 9. Nxf8 Qd6 10. Nxh7 Kd7 11. Nxg5 Rh4 12. Nxf7 Rc4 13. Nxd6 Kc6 14. Nxc4 Kb5 15. Nxa3+ Ka4 16. Nxb1

Bildexperiment utan djurförsök

2007-07-07T07:55:00.000+02:00

Nu tänkte jag såhär. Kan det inte vara roligt för någon som inte känner mig, men som tycker om att läsa här (finns du?!), att se hur jag ser ut? Självklart är det roligt att se hur jag ser ut.

Därför ämnar jag blåsa i trumpeterna och meddela om en premiär. Fanfarerna ljuder över nejden. Sedan var det det här med ljud på internet. Men skit i ljudet. Jag tänker för första gången lägga upp ett foto här. Värt är att experimentera. Det blir säkert ett skönare läsrum med lite bilder som utfyllnadsmaterial.

Faller experimentet ut väl så lär det dyka upp bilder lite här och var, även i de äldre inläggen (förutom det om schackinkontinens).

Här till höger ser du hur jag ser ut när jag är snygg. Fotografi av John Green, 2005.

Det var någon som skrev på schackOnline att hen hade tittat på ett av mina partier på SM. Faktum är att densamme lade upp en diger lista på spelare som var intressanta att följa under SM. När jag i skämtsam anda påpekade att jag inte fanns med där, så menade hen krasst att jag inte var intressant. Det tyckte jag var roligt. Och det stämmer väl, antar jag och mitt ego.

I vilket fall så blev jag beskriven såsom att jag hade gul plast i öronen och inte hade mycket hår och såg ut att vara i trettioårsåldern. Folk brukar annars säga att jag ser ut som tjugo. Frågan är om det är en komplimang. Nästa fråga är vilket av dem som är en komplimang.

Jag ställer höga krav på mina läsare. Den här bloggen har haft hela 42 läsningar, varav jag med stor säkerhet stått för merparten. 42 är ju annars ett magiskt tal. Åtminstone för oss som läst "Liftarens guide till galaxen" en eller flera gånger. En underbar trilogi på fem böcker skrivna av Douglas Adams. Bara en så'n sak.

För att runda av så tänker jag mig en till porträttbild.

Så här ser jag ut när jag är Djävulstomten. Det är faktiskt sant.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_8626463.asp

Foto: Björn Larsson Ask

Diagram

2007-07-07T07:40:00.001+02:00

Trots att det säkert är dåligt att lämna ut sin öppningsrepertoar och spelstil till allmän beskådan, så skulle jag gärna lägga upp diagram på några av mina intressantare partier, nyckelställningar och hattfjädrar. Jag har dock inte hittat något bra sätt att göra det på. Enbart pgn-filer som text känns omåttligt magert och torftigt. Kanske som foton? Jag ska fundera på det.

Det kan ju lätt kännas lite okonkret för dig som läsare, om mina utläggningar om en ställning inte följs upp av eller bygger på ett diagram. Det är roligt att tolka själv också. Så kanske jag som skrivare också får en och annan givande tanke på vägen. Inte oviktigt.

Poäng

2007-07-06T23:16:00.000+02:00

En sak tänkte jag på redan för ett år sedan. Det ligger visserligen nära till hands med tanke på den förändring som skedde inom exempelvis fotbollsvärlden. Schacket borde tillämpa poängsystemet 3 poäng för vinst och 1 poäng för remi. Det ligger i tiden.

Heja för mer vågade ställningar! Hurra för spänningen! Det är roligt och publikbefriande, om inte annat. Däremot kan det vara vanskligt att påstå att själva schacket skulle bli av högre kvalitet. Det är inte så säkert, men helt klart skulle vi se mer av chanstagningar i seriösa matcher och turneringar.

Försvarsspel kan vara mycket kreativt och avancerat. Ett starkt försvar kan ju leda till vinst det med. Det goda attackspelet bör väl vara det som på samma gång inbegriper ett tillräckligt försvar. Om inte annat för att försvararen inte hinner med mer än att försvara sig. I attack finns det försvar och i försvar finns det attack. I positionella element finns det taktiska faktorer och i taktiska element finns det positionella faktorer.

Att våga är att vinna. Förändring är att våga. Vad sägs?

Mental inkontinens

2007-07-06T21:17:00.000+02:00

Då var Schack-SM klarspelat för min del. Tre poäng av sju möjliga och en fjärdeplats efter särskiljning. Jag får erkänna att jag inte är nöjd med resultatet. Det är inte hela världen (världen är större än så). Nöjd är jag ändå med mitt spel i stora drag. Och jag har nog lärt mig en del. Bland annat hur och när jag bör kräva remi. Jag har också verifierat att jag utöver ett fysiskt schackinkontinenssyndrom även lider av punktvis mental inkontinens. Vad annat kan en kalla det när en inte håller tätt i sina schackställningar?

När det gäller den sista ronden så hade jag som vit en jättefin position mot Tomas Lennefors (1538, Örebro SS). Det brast emellertid på att jag slarvade med att säkra försvaret för att hämma motspel. Illa, illa. Men det är ok. Jag spelade bort ställningen i ett tidigt skede. Jag gör bäst i att upprepa mitt mantra "det är bara att ta lärdom".

Vår grupp slutade med Fredrik Westlund som gruppvinnare med 6 poäng. Christian Andersson kom tvåa på särskiljning före Björn Gustafsson, där båda hade 5 poäng. Själv blev jag fyra efter särskiljning på blygsamma 3 poäng. Faktum är att särskiljningsreglerna verkar skumma. Det är tydligen varken kvalitetspoäng (som väl är rimligast) eller inbördes möte som gäller, utan hur partierna ser ut mot den spelare som fick minst poäng, och om det är samma så följer jämförelsen med den som fick näst minst poäng o.s.v. Jag har lite svårt att få logiken att gå ihop om varför ett sådant system för särskiljning skulle vara det rättvisaste.

En rolig liten anekdot under SM var när en av domarna inför starten av tisdags- eller onsdagsronden (vilken dag det var är ju faktiskt helt irrelevant) framförde klagomål från högre ort om att det behövdes visas respekt genom lugn och ro och tystnad i lokalen för att "spelarna i de högre grupperna inte ska störas" (ja, hen uttryckte sig faktiskt så). Det var ju bra att veta att spelarna i de lägre grupperna inte behöver koncentrera sig. De är väl för dåliga och förmodligen oförmögna därtill. Runt om i salen fanns prydligt uppsatta och färglada små lappar som meddelade "Under pågående matcher visa hänsyn - TYSTNAD, tack!" för den som inte förstod bättre (och i så fall förmodligen hade svårigheter att läsa i vilket fall).

Själva höjdpunkten kommer dock här *trumvirvel*. Vid klockan fyra blev det prisutdelning för de klasser som spelat klart, såsom klass I-IV, Minior-SM, Kadett-SM och kvalet till Junior-SM. Spektaklet ägde rum vid ingången på övervåningen, och (punch-line!) hördes med oönskvärd tydlighet ner till spelplatsen skådespel. Det ropades, tjoades och applåderades friskt i över en timme, och det medan SM-gruppen, Veteran-SM och Junior-SM fortfarande spelade. Jag tyckte mig ana att Pontus Carlsson började lacka ur och jag gissar att ingen av de andra heller var särskilt nöjda med bakgrundsmusiken. I varje fall inte om de var vid draget. Störomomentet var givetvis sanktionerat av arrangörer och domare, för det var ju samma personer som genomförde aktionen. För egen del tycker jag att det luktar lite hyckleri, av det kanske mindre farliga slaget, men ändå...

Inte mycket av en höjdpunkt. Mer bottennapp. Däremot var en av höjdpunkterna för mig att jag lite då och då hade möjlighet att tala med Inna Agrest. En trevlig och sympatisk person. Det är också fint med ovanliga namn. Mitt barn heter som exempel Artíga. Namnet har jag och sambon Dace hittat på själva. Exotiskt kryddat som Dace, Inna eller Trulp. Ska jag byta förnamn? Från Joakim till Trulpen. Trulpen Pihlstrand-Trulp. Låter ju faktiskt inget vidare. Ungefär som en symetrisk fianchettering utan bett. Fast jag tycker om trulpen som smeknamn. Det är skönt att vara ensam. Jocke är inte alls lika roligt. Joppe än mindre.

Jag har faktiskt spelat två partier i korrespondensschack med Inna, med resultatet 1-1. Om det kan jag försöka att berätta någon annan gång. Det föranledde i vilket fall att jag presenterade mig under första dagen (lördags) och bad om ursäkt för det senaste partiets vinst eftersom det avgjordes på tid. Jag är ju ödmjuk. Fast det har väl den som läser här förstått för längesen. Hur som helst så bytte vi lite ord under veckan och gick och gluttade på varandras ställningar (och givetvis andras också). Det är något visst med att tala med en duktig schackspelare. Kanske är det kändisfaktorn? Kanske är det respekt för högre makter? Jag vet inte.

I dagens parti tyckte jag att det såg ganska bra ut för Inna mot Erik Blomqvist. Hen bör åtminstone ha haft trumf på hand med sin springare mot Eriks löpare, som såg ut att ha lite svårt att mobilisera sina krafter då det stod en blockerad centrumbonde på den egna färgen, men förutom det visserligen en relativt öppen ställning. När jag tittade i resultattabellen så såg jag emellertid att det partiet slutade remi. Det var säkert som det borde vara.

Roligt var att jag också tog chansen att tala lite med Nicolaj Zadruzny, som jag också spelat med på schackonline. Jag har tidigare ställt en fråga där, men utan att ha fått svar. Hen verkar inte spela där särskilt ofta. Idag fick jag dock svar. Det vill jag tacka för. Och för den som undrar så kan jag berätta att jag sporde hur Nikolaj tränar schack.

SM, rond 6

2007-07-06T08:45:00.000+02:00

Kris och möjlighet. I förrigår var jag söndersprängd, igår blommade jag på nytt. Som Inna Agrest sade, "nytändning". Hen vann också sitt parti i JSM, vilket måste vara skönt eftersom hen liksom jag spelat bort vinnande ställningar lite här och var. Min schackvän Ulf Wallgren likaså, i en död remiställning där motståndaren verkade ha bestämt sig för att spela på vinst. Det brukar kosta. Tyvärr vann inte min vän Robert Spångberg. Hen spelar ju bra, tycker jag, så jag förstår faktiskt inte. Nå, jag måste inte förstå, men det är tråkigt för Robban.

När det gäller gruppen (klass 3, grupp 1) så har den hamnat i ett intressant läge. Fredrik Westlund vann sitt parti och Björn Gustafsson spelade endast remi. De två högst rankade spelarna ligger således på samma poäng (5) inför sitt möte idag. Jag tror att det blir rafflande. Eller så blir det som en toppstrid i fotboll där inget lag vill förlora. Med andra ord ett kallt krig. Ställningskrig. Skyttegravssyndrom (utan att springa fram mot kulorna, förstås). Fast jag tror fortfarande att det blir ett utmanande parti. En kan ju alltid hoppas.

Hur gick det för mig då? Jag hade på mig hatten som utlovat. Inte många reagerade. Ibland undrar jag om schackisar är ett överlag humorbefriat släkte? Nästan alla går runt och ser buttert sammanbitna ut. Hmm.. det gör i och för sig nog jag också, när jag tänker efter. Inte många reagerar på vare sig hatt eller hemstickad schacktröja. Det kanske är att begära för mycket? Att halva salen ska lägga sig ned mot öst (där jag med säkerhet sitter) och buga sig mot golvet inför den heliga schacktröjan.

Hur gick det för mig annars då? Ja, jag kissade ovanligt lite under partiet, vilket gladde mig oerhört. Tack och lov fick mina njurar en vilodag. Det kunde de sannerligen behöva! Jag pinnade endast iväg en sex, sju gånger, vad jag minns. Det berodde nog på att jag också för en gångs skull inte spelade ett intensivt kamp-parti som varade i sina goda sju timmar. Vaknade utan huvudvärk idag, och det måste ju också vara bra.

Ja, men (för helvete!) hur gick det för mig i partiet igår?!? Jaha, jo, det gick. Jag tror att det är tufft att spela mot en förbannad trulp. Om den trulpen har någon slags självkontroll vill säga. Det är inte alltid fallet och då förlorar den menlösa trulpen alldeles för enkelt i frustrationens tecken. Kanske har jag lärt mig av tidigare erfarenheter? Empirism är stabilt.

Jag vann alltså som svart i partiet mot Sonja Tiger (1414, Avesta SS) igår. Jag tog mig friheten att köra över min motståndare i något som jag tänker kan betecknas som positionellt attackschack. Så satans vackert. Nästan så en kan börja gråta. Sonja är en trevlig person med humor, även om hen av förståeliga skäl var sammanbiten under i stort sett hela partiet. Jag jobbade på att sakta men säkert locka eller tvinga fram svagheter i motståndarenas ställning. Jag skiftade även fokus lite då och då, hittade nya mål, skapade flerfaldiga hot. Jag är fett nöjd.

Mot slutet hade jag lyckats få till en ställning med fördel av en stark lätt pjäs mot en svag. Min springare på f4 var som en (levande) mammut i jämförelse med vits myra till vitfältslöpare. Den löparen såg inte mycket mer ut för världen än en förvuxen bonde. Stackars jävel. Den jobbade så mycket, men det gav dem så lite. Den satt sedan på b7 och vaktade en fribonde på c6 och höll fälten c8, a8 och a6. Bonden var dock blockerad av ett torn och redan en svaghet, och de glada vita fälten i hörnet behövde svart ändå inte begagna sig av. Jag hade ju springaren på f4, vits kung på g3 och en skyddad fribonde på d4 med ett torn bakom på d8.

Bonden kunde med lätthet rulta vidare till e3 med förödande effekt. Vit var förlorad. Det slutade dock i förtid med dambyte och vinst av först det ena tornet med en schackande springargaffel och sedan av det andra tornet med en till springande schackgaffel.

Jag har hört att det bästa Bobby Fischer visste var att mosa sina motståndare. Jag har viss förståelse för det. Nu ska jag som vanligt vara ärlig. Det finns någon slags sadistisk njutning och skönhetslusta i att krossa allt vad motstånd heter. Och jag håller med om att det inte är något särdeles ödmjukt påstående.

Nu slutar jag jiddra, för jag måste cykla iväg till rond sju. Den börjar tidigt idag, klockan tio istället för tre. Så inget mer snack, det är dags för attack!

Javisst, jag är *host, host* poet också. Jag hoppas att det går bra att syssla med mer än en sak i dagens specialiseringsivrande värld. Det var förresten en retoriskt förfelad förhoppning. Jag hoppas inte alls. Jag vet.

Fortsättning följer

2007-07-05T10:27:00.000+02:00

Det känns bättre idag. Jag är lite gladare. Lite mer positiv. Ser en aning mer ljus i tillvaron. Ett historiens dunkla skimmer har så sakteliga börjat lägga sig över de tidigare dagarnas upprivande erfarenheter. Fast det är fortfarande inte lätt för egot att vara schackblind.

Idag ska jag spela mot Sonja Tiger. Ett häftigt namn. Jag har för kanske två år sedan läst "Bli oslagbar i schack - en tiger vid brädet", så jag känner mig väl förberedd inför dagens batalj. Tänker också ha på mig mitt barns solhatt. Den är orange och det står "En busig tiger" på den. Det är inte menat som något elakt tilltag, utan som lite skön humor för att förhoppningsvis släppa eventuella spänningar i luften (och inte luft i spänningen). I måndags lovade jag dessutom Sonja en överraskning till vårt parti, vilket gjorde henom synnerligen nervös. Jag är ju en snäll prick och tillstod att det inte var något farligt och heller inte nödvändigtvis något schackligt.

Jag har förresten ytterligare ett skäl att bära en orange hatt som är för liten. Känner mig lite som en joker. Kungens narr.

Så, mina vänner, en dag som denna lär det bli en än lättare sak att hitta den goda trulpen bland myriaderna av schackisar. Håll utkik efter en orange solhatt. Som är för liten.

Aaaaaarghhhhh!!!

2007-07-04T23:12:00.001+02:00

Åouhhh, vad bittert! Jag ylar som en skadeskjuten varg inombords. Går det att skrika på internet? I så fall, hör min ångest! På internet kan ingen höra dig skrika...

Ok, jag vet, jag är lite överdramatisk ibland.

Nu ska vi se, var ska jag börja? Jo, jag börjar med dagens rond (5) så får jag ta de andra vid något annat tillfälle när jag lyckats samla ihop resterna av mina stackars livssafter. Apropå saft så kissade jag förresten också i vanlig ordning mycket och ofta. Undrar om överbelastade njurar inverkar menligt på förståndet? Idag har jag börjat undra på allvar...

Jag spelade vit mot Christian Andersson (1588) från Alingsås SS. Det blev ett rätt så spännande parti, där jag tyckte att jag hade god fördel genom i stort sett hela partiet, förutom den sista slutstumpen förstås. Jag drabbades visst av någon slags mental härdsmälta en halv meter innan mållinjen.

I mittspelet offrade jag ett torn för springare, och det slog ut väldigt väl. Mot slutspelet (med dam och springare för mig och dam och torn för henom) så stod jag fantastiskt starkt! Svarts bönder fick ge upp andan undan för undan. De föll tappert och obönhörligt som stolta eklöv en solig höstdag. Skön kontroll hade jag. Det slutade med att jag tvingade fram dambyte, men (och här kommer ett stort men) i tidsnöden fullföljde jag inte min plan med att flytta springaren till skydd för mina tre fribönder.

Poängen är att kungen ändå inte kunde slå hästen, för då blir det dam. Tornet var dessutom lika rörligt och verksamt som en fluga i ett glas med saft. Men, som sagt, istället flyttade jag en stackars värnlös bonde till sjätte raden. Nu var det vits bönder som stod på rad inför giljotinen. Bondens vapensyskon i andan mejades obarmhärtigt och hatiskt ned av tornet. Bonden rusade, så som blott en bonde kan rusa, till sjunde raden. "Jippie! Himmelriket hägrar", tänkte den, fast jag, som hade knappt märkbart mer av överblick, såg förstås varhän det barkade. Den förivrade och förvirrade saten gick samma öde till mötes. Det var de två förbundna fribönderna på femte och sjätte raden. Så starka var de. Just det.

Den kvarvarande ensamma plebejen på c-linjen darrade efter bästa förmåga, men kunde inte göra mycket mer än så. Jag erbjöd då generöst och storsint en försonande remi, men Christian avböjde. Lite underligt egentligen, särskilt som jag tidigare under partiet flera gånger hade hjälpt henom att flytta pjäser på min sida av brädet eftersom hen var rullstolsbunden. Den etiken gav visst inte utdelning, men å andra sidan är det ju inte för utdelningens skull som en bör göra etiska val.

Slutspelet var visserligen remi med torn mot springare, men jag fixade inte tidsnöden utan ställde efterhand bort springaren som blev bunden av tornet. När matten kom hade vi ungefär tio sekunder kvar på klockan vardera. Kan jag lyckas med det här, så kan jag väl lyckas med vad som helst, eller hur?

Tydligen kunde det varit på sin plats för mig att till och med kräva remi av domaren med bara kungar, torn och häst kvar på brädet, men nu gjorde jag inte det. Kanske lika bra det, så att jag fick smaka ordentligt på medicinens beska droppar.

Usch! Snöpligt! Onödigt! Avskyvärt! Eller kanske bara elementärt...

Cyklade sedan hem i känslostorm och undrade vad jag kunde hitta att demolera utan att det tog skada (en paradox, jag vet). Sparkade lite på ett vägräcke, så kändes det genast lite bättre.

Ja, undrar vilket sätt jag ska se till att förlora på imorgon då?..

Historia

2007-07-04T11:28:00.000+02:00

Innan jag går in på mer samtida skeenden, så kanske det är på sin plats att redogöra lite för min schackliga historia. I korta drag (!) och tidsangivelser på ett hum.

En av mina föräldrar lärde mig spela schack när jag var ungefär fem år gammal. Därefter spelade jag hängivet på sin höjd tre partier per år fram till det att jag var tjugoett år fyllda. Då hittade jag salighet på internet. Tillvaron fylldes av blixt och empirisk utveckling, fast särskilt mycket utveckling var det nog egentligen inte fråga om. Spelandet böljade då lite fram och tillbaka som en sjösjuk fiskmås. Mycket spel ett halvår, inget spel det andra halvåret.

Var efter tjugo väldigt politiskt aktiv under sju, åtta år. I nådens år anno 2002 så var jag tjugofem år och deltog i min första schacktävling, nämligen Tusenmanna i Blåhallen i Stadshuset i Stockholm. Jag minns att jag ställde bort damen efter fem till åtta drag i ett av partierna. Schackklocka var något helt nytt och ovant. Som att börja cykla. Det gick inte särskilt bra, men det var roligt och det var ju det viktiga.

Nästa schacktävling kom 2004 då jag på något vis gled med i Rockaden Open ute i Hägerstensåsen. Det gick rätt så bra, men sedan missade jag att vinna ett enkelt slutspel med bonde och springare mot löpare genom att göra ett gnäggdrag istället för ett ännu söligare kungsdrag. Ja, jag visste ju knappt att det fanns något sådant som slutspelsteori. Ett annat kärt minne är mitt parti mot Peter Liljegren där jag spelade vit. Jag drabbades i andra draget av någon slags demonisk lust att spela en gambit som jag inte visste någonting om. Jag stod handfallen när Peter efter lite tanke antog offret. Jag gjorde något sugigt drag och sedan var det i stort sett kört med kungen valsandes runt som ett annat halvtokigt snöre. Det var pinsamt, men samtidigt lärorikt. Peter och jag blev också vänner under tävlingen.

Peter och jag kom under tävlingen överens om att försöka studera lite schack tillsammans. Under våren och hösten träffades vi emellanåt och gick igenom Nimzowitsch "Mitt system". Det var mycket lärorikt och roligt. Nu hade jag således sålt min själ till Caïssa för att bli en trogen lärjunge, om inte överstepräst. Gick omkring och mässade "fält", "blockad" och "centrumstruktur".

Det tog ett litet tag, men tack vare Peter så gick jag med i Rockaden SK i Stockholm. Tror det var hösten 2004. Fast det gick inte något vidare. Dels tränade jag karate på samma dagar som KM spelades (fredagar) och dels så hade jag tre mil att cykla ifrån Nacka, och sedan tre mil tillbaka. Det sket sig med besked. I mitt parti mot Joakim Isheden (en lovande junior) så somnade jag. Förutom tuppluren så gick partiet alltså ganska fort. Förlorade också några partier på WO, men lyckades ändå vinna ett och annat hängparti. Kanske var det bara ett, men strunt samma. Fråga Jonas Sandbom om du är intresserad.

Inspirerad av schacket så tog jag initiativ till att ordna en kurs i schack inom organisationen Fältbiologerna. Den blev mycket välbesökt med en deltagare, en lärare med två barn (som är duktiga på schack) samt jag som kursordnare. Vi hade dock två roliga och givande dagar, så jag var nöjd. Köpte mig också en schackklocka i samma veva. Läraren var Jeanette Lindbergh och jag har henom mycket att tacka för att schackkursen blev en lyckad tillställning. Återigen lärde jag mig en hel del. Fick bland annat upp ögonen för viss öppningsteori och lyckades slå Jeanette (som är en duktig schackspelare) i ett parti (med antingen en halv eller en hel timmes betänketid per person) vid Glasbrukssjön. Jeanette driver bland annat Älta Schackskola och är en mycket trevlig och fin person.

Vi närmar oss nutid. Jag såg inte att jag hade möjlighet att fortsätta i Rockaden, så jag gav upp mitt medlemskap där. Det tog ett och ett halvt år innan jag till slut insåg att "det här går ju inte". Började efter ett tips av min vän Kenneth Wrede att spela korrespondensshack på www.schackonline.com vid årsskiftet 2005/2006. En mycket bra sida! Rekommenderas varmt. Det blev också en nytändning, varmed jag tog nya tag och tog kontakt med olika klubbar i Stockholmsområdet som befann sig lite närmare där jag också vanligtvis befann mig. De två klubbarna Kristallen SK och Solna SS verkade mest intressanta. Jag fick trevliga svar från båda hållen av Björn Gambäck respektive Peter Bjarnehag och bestämde mig för att pröva båda.

Valde först Kristallen som jag bevistade i slutet av vårsäsongen 2006. Där lärde jag känna och spelade lite med bland andra Jacob Henriksson, Torbjörn Engström, Anton Furustig och Jesper Celander. En fin överraskning var att min vän Barbara Lublinn spelade i Kristallen (och fortfarande gör det). Ett annat positivt inslag var att jag från Jacob och Torbjörn fick några förslag på bra schackböcker som jag tacksamt noterade.

Första gången jag var på en klubbkväll i Kristallen så testade Jacob min spelstyrka. Hen berättade att när hen frågade mig om vi skulle spela 5-minuters, och jag var tveksam och hellre ville ha 10 minuters betänketid så tänkte Jacob "den här kan inte spela schack". Det visade sig emellertid att Jacob stod på förlust (efter att därför ha spelat slarvigt), men vann på tid. I vårt andra parti förlorade jag emellertid utan diskussion. Faktum är att jag även hade klart vinnande ställning med torn mot springare i ett annat prövoparti på 10-minutersblixt med Jesper samma kväll, där hen dock lyckades trolla med springaren. Jag var ju fortfarande väldigt tunn i teorikunskaperna, för annars (visade de efteråt) kunde jag enkelt ha hämmat all form av motspel genom att aktivera tornet. Till Jespers försvar får nog sägas att hen satt ledigt tillbakalutad under partiet och samtalade med några som stod vid bordet. Samtalet verkade mer aktivt än schacket, så hen var inte helt fokuserad med andra ord. Jag fick dock det uppmuntrande utlåtandet "om du klarade av att parera mitt anfall så måste du ju vara bra!".

Under våren deltog jag också i Compo Cup och Juniturneringen. I den förra spelade jag med bland andra Johan Auby, Christian Candia, Alexis Duenas, Börje Persson, Chris Rundberg, Hans Rånby och någon till (turneringen var på 7 ronder) som jag inte längre minns namnet på. En fjäder var vinsten mot Börje (1902) där jag spelade som svart. Mot Johan (1930) borde jag nog vunnit, med klar fördel i mittspelet av löparparet och öppen ställning, också som svart, men jag spelade bort mig i en rutten taktisk (och onödig) komplikation. Likaså hade jag dam över och klar vinst mot Hans, men förlorade på orutin och tid då det var ett snabbschacksparti med endast 30 minuters betänketid.

I Juniturneringen spelade jag och stiftade bekantskap med bland andra Cajsa Elfverson, Erik Geijer och Robert Spångberg. Fick några tips av Chris och Robert på god schacklitteratur, bland annat Silman och Dvoretsky. Cajsa tog chansen och berättade om hur Solna SS fungerade, och det lät lockande. Jag var förkyld under hela turneringen och tog bara 1,5 poäng (av 5 möjliga). Hade vinnande ställningar lite här och var (och förlorande, men räddningsbara), men saknade energi och koncentration. Det är ju också en erfarenhet att bära med sig. Jag vann dock det första partiet mot den som var högst rankad i gruppen, en junior från Rockaden (och de brukar ju vara spelstarka och underrankade så det förslår). Robert Spångberg spelade starkt och vann med tydlig emfas gruppen.

Nästa säsong, 06/07, så bytte jag klubb för att nu pröva Solna SS. Det blev ingen orättvis fördelning av tid, som det kan tyckas med en månad mot ett år, eftersom jag var borta i stort sett hela vintern och ändå missade det mesta av både höst- och vårsäsong. På hösten hann jag med att spela tre partier i Lag-DM mot klart högre rankade motståndare, med resultatet två vinster och en remi, samt fyra partier i Solnas KM på 7 ronder, där jag lyckades ordna två vinster mot Jimmie Ericsson och Jonas Sandberg samt två förluster mot Ulf Wallgren (2001) och Borislava Borisova (1902). Mot Ulf var jag chanslös, men Borislava kunde jag mycket väl ha slagit om jag bara dragit h5 mot h4. Det var ju också enkelt att se, så det är förstås pinsamt. Men som ni märker håller jag hårt på sanningen här, så ingen mening att försöka dölja fadäser och egengrävda fallgropar.

I november bar det av för 4,5 månaders vistelse i Sydamerika, närmare bestämt Fray Bentos i Uruguay. Rent schackligt så blev det en hel del spel och vänskap i den lokala klubben, men jag deltog också i två stora turneringar. Den ena spelades i huvudstaden Montevideo och var en turnering för att få chans att erhålla internationell ELO. Den andra spelades i Paysandú och var en nationell kvalificeringsturnering för något slags större mästerskap. Båda turneringarna var således knökfulla med starka spelare. Jag lyckades ta 3 poäng i vardera turnering. Det var spännande, så mer om det i ett senare inlägg. Under bortavaron, fri från det mesta av beting och plikter, tog jag tillfället i akt att studera böckerna "Träna schack med Jesper Hall", "Pawn Power in Chess" av Hans Kmoch och Bent Larsens "Du kan kombinera!". Det kändes utvecklande.

När jag kom tillbaka på våren till Stockholm så fanns det endast möjlighet att i klubben spela ett parti i Allsvenskan, som jag vann mot Anders Paulsson (1612), samt att jag lyckades nästla mig in i de tre kvarvarande ronderna i Vårturneringen, på tävlingsledaren Gunnar Johanssons nåd. Tyvärr blev det dock två vinster på WO samt en förlust mot min nemesis Cajsa Elfverson. Jag har förlorat samtliga partier (3 stycken, varav ett snabbschack på 20 minuter per person) mot Cajsa. Min ratingutveckling landade alltså på beskedliga +5 för våren. Jag har dock odlat vänskapen med Jonas Sandberg och vi har tränat en del schack ihop under våren. Det bådar gott för framtiden.

Jag deltog dock också i Juniturneringen, som ju är en liten träningsturnering inför SM. Där delade jag förstaplatsen med Lars Högselius, som dock hade förtjänst av att vinna ett parti på WO. Tycker nog att en kan säga att jag därmed hade bättre kvalitetspoäng än Lars, men det räknades visst inte. Efter sagda turnering tror jag att min flytande LASK låg på ca 1570.

Och nu spelar jag i klass 3 i Schack-SM. Om det må jag berätta senare. Nu ska jag ta en liten livsbejakande power-nap inför rond 5.

Schackinkontinens

2007-07-04T10:36:00.000+02:00

När jag beklagade mig över att jag inte kunde sova inför rond 4 i Schack-SM, så fick jag frågan om det kunde bero på för mycket adrenalin. Det är nog ganska mycket vad det handlar om. Fast jag är åtminstone inte nervös inför partierna. Det är mer så att hjärtat i vissa ställningar börjar bulta så att de som sitter omkring mig hyssjar irriterat.

Ja, det flödar fint i blodomloppet när jag spelar schack. Det får bland annat som effekt att jag lider av schackinkontinens. Hjärtat slår snabbare, blodflödet ökar och därmed stiger blodtrycket. Jag kissar som en gris. I förrigår gick (sprang) jag och kastade vatten (som det så fint heter.. låter dock föga konstruktivt) kanske 30 gånger (!). Hann inte mer än att komma tillbaka till brädet förrän det började göra ont i korsryggen. Inte konstigt att jag hamnar i tidsnöd redan efter 7 drag...

Det föranleder helt enkelt uppkomsten av ett nytt talesätt, att brukas fritt för envar som så önskar:

"Kissnöd ger tidsnöd", eller kanske lite mer ålderdomligt (om tolkningen får vara välvillig) klingande, "kissenöd är tidenöd".